arrow

TAMESTIT, HARDING & BERLIOZ

Inspirerad av Lord Byrons romantiska diktverk Childe Harold’s Pilgrimage komponerade Hector Berlioz symfonin Harold i Italien. Nu ger den världskände violasten Antoine Tamestit musikalisk röst åt den melankoliske vandraren Harold under ledning av chefsdirigent Daniel Harding. Johannes Brahms Symfoni nr 4 är ett himlastormande vackert stycke som börjar plötsligt, ”in medias res”,  som om lyssnaren öppnar en dörr till musiken och orkestern redan är i full gång med att spela.

Konserten sänds i Sveriges Radio P2 och på Berwaldhallen Play fredag 29 januari kl 19.

Med sina båda symfonier, Symphonie fantastique och Harold i Italien, lade Hector Berlioz grunden för 1800-talets programmusik och dess mest framträdande musikgenre: den symfoniska dikten. Harold i Italien, fritt inspirerat av Lord Byrons diktverk Childe Harold’s Pilgrimage, är något av ett mellanting mellan solokonsert för viola och symfoni. Satserna har fått programmatiska titlar: Harold i bergen, Marscherande pilgrimer, Serenad och Rövarnas orgieHarold i Italien låter en lätt förklädd Berlioz själv vandra runt i det vackra italienska landskapet likt Lord Byrons hjälte.

Idén till verket kom från violinvirtuosen och Berlioz-beundraren Niccolò Paganini, som hade införskaffat en Stradivariusviola och behövde ett uppvisningsstycke. Efter att ha sett symfonins första sats, i vilket han tyckte att det var alldeles för lite att göra, blev han så besviken att han aldrig uppförde verket. När Sveriges Radios Symfoniorkester nu framför Harold i Italien är det tillsammans med den franske violasten Antoine Tamestit.

Daniel Harding ägnar sig alltmer åt Berlioz musik. I Berwaldhallen har han tidigare framfört kantaten Kleopatras död, Symphonie fantastique och senast, hösten 2019, Kunglig jakt och storm ur Trojanerna. Samma höst ledde han Berlinfilharmonikerna i ett framförande av Berlioz Romeo och Julia. En annan 1800-talstonsättare som Harding återkommer till är Johannes Brahms. Med Radiosymfonikerna har han tolkat samtliga fyra symfonier, båda pianokonserterna, violinkonserten och Ein deutsches Requiem.

Det dröjde innan Brahms gav sig i kast med orkestermusik. Hans första symfoni tog lång tid att skriva, men de återstående tre blev färdiga snabbt: nummer tre och fyra tillkom mellan 1883 och 1885. Liksom Berlioz programmatiska symfoni är Symfoni nr 4 uppdelad i fyra satser. Här är det dock inte fråga om programmusik, utan om en symfoni av mera klassiskt snitt.

Eftersom Brahms höll fast vid klassiska musikformer och strukturer betraktas han ofta som konservativ. Den fjärde symfonins fyrsatsiga form följer i stort sett Mozarts och Haydns modeller och den sista satsen är skriven som en passacaglia, ett slags upprepningsform som uppstod på 1600-talet. Om verken byggt på bakåtsträvande upprepningar av sådant som redan skrivits hade Brahms symfonier dock aldrig fått det genomslag de har än i dag. Musiken är så mycket mer än så.

Text: Henry Larsson & David Saulesco


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER
Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester. Foto: Julian Hargreaves.

Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiosymfonikerna, är kända som en av Europas mest allsidiga orkestrar. De har en bred och spännande repertoar och ligger hela tiden i framkant. Orkestern har mottagit ett flertal utmärkelser och uppskattas för sin stora musikaliska bredd, men även för sina samarbeten med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister.

Radiosymfonikerna har sedan 1979 varit knutna till Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen. Förutom publiken på plats i Berwaldhallen, når orkestern många lyssnare via radion och digitala media, samt genom sitt samarbete med EBU. Konserter strömmas även regelbundet via Berwaldhallen Play och sänds av Sveriges Television, vilket ger publiken ännu fler möjligheter att njuta av en av världens främsta orkestrar.

”Orkestern känner stor ödmjukhet inför musiken och har en underbar känsla för musikalisk inlevelse och kreativitet”, enligt Daniel Harding, Radiosymfonikernas chefsdirigent sedan 2007. ”Jag har aldrig dirigerat en konsert där orkestern inte har spelat med livet som insats!” Orkestern är även stolt över att sedan 2018 ha Klaus Mäkelä som förste gästdirigent.

Under covid-19-pandemin, har Radiosymfonikerna varit en av bara ett fåtal orkestrar i världen som inte har slutat spela. Deras innovativa, kreativa lösningar har hjälpt publiken att ta sig igenom den här svåra tiden, och de har till och med själva skapat nyheter.

En radioorkester grundades för första gången 1925 i samband med de första radioutsändningarna i Sverige. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Orkestern har under åren haft flera framstående chefsdirigenter. Två av dem, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har senare utnämnts till hedersdirigenter.

Malin Broman är första konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester och en internationellt efterfrågad solist med gästspel hos bland andra Academy of St Martin in the Fields, BBC Scottish Symphony Orchestra, Sjællands Symfoniorkester och Göteborgs Symfoniker. Hon har varit konstnärlig ledare för Musica Vitae sedan hösten 2015 och efterträdde hösten 2019 Sakari Oramo som konstnärlig ledare för Mellersta Österbottens kammarorkester. Hon har även verkat som konstnärlig ledare med bland andra Trondheim Solistene, Oulu Sinfonietta, Gävle symfoniorkester och australiska ACO Collective.

Hon har de senaste åren uruppfört violinkonserter av Helen Grime, Britta Byström, Andrea Tarrodi och Daniel Nelson och spelat in både Carl Nielsens och Britta Byströms konserter på skiva. Hennes inspelning av Mendelssohns dubbelkonsert för violin och piano med Musica Vitae och Simon Crawford-Phillips Grammynominerades 2019. Hon har även gjort ett antal inspelningar med sin hyllade ensemble Kungsbacka Pianotrio, som givit mer än 700 konserter världen över och grundat Change Music Festival.

Sedan 2008 är hon ledamot i Kungl. Musikaliska akademien. Hon är även violaprofessor vid Edsbergs Musikinstitut. Våren 2019 mottog hon H.M. Konungens medalj av 8:e storleken för sina betydande insatser inom svenskt musikliv. Av Järnåkerfonden lånar hon en Stradivarius-violin från 1709 och en Bajoni-viola från 1861.

Daniel Harding är chefsdirigent och konstnärlig ledare för Sveriges Radios Symfoniorkester. Han är sedan 2018 även konstnärlig ledare för Anima Mundi-festivalen i Pisa och dessutom hedersdirigent för Mahler Chamber Orchestra som han jobbat med i över 20 år. Harding gästar regelbundet internationella orkestrar som Berliner Philharmoniker, Concertgebouworkest och Wiener Philharmoniker.

Som eftertraktad operadirigent har han lett hyllade uppsättningar vid exempelvis La Scala i Milano, Theater an der Wien, Royal Opera House i London och festivalerna i Salzburg och Aix-en-Provence. Han har gjort ett stort antal skivinspelningar, som Grammy-belönade Billy Budd av Benjamin Britten med London Symphony Orchestra och Beethovens Pianokonserter nr 3 och 4 med Sveriges Radios Symfoniorkester och Maria João Pires.

Hardings kontrakt som chefsdirigent är förlängt till våren 2025. Hösten 2019 fick han dessutom en ny roll, som orkesterns första konstnärliga ledare med övergripande ansvar för orkesterns konstnärliga vision. Det nya uppdraget omfattar även möjligheten att skapa nya programformat och metoder för att presentera klassisk musik på ett nytt sätt.

”Det är allt ovanligare att förhållandet mellan dirigent och orkester inte bara håller mer än ett decennium, utan också växer”, säger Daniel Harding om sitt samarbete med orkestern. ”Det är också ovanligt med en orkester som besitter högsta musikaliska kvalitet men samtidigt så tydligt vill fortsätta utvecklas.”

Harding började spela trumpet som barn, och blev i tonåren intresserad av dirigering. Som sjuttonåring satte han upp Arnold Schönbergs Pierrot Lunaire med några studiekamrater, vilket ledde till jobb som assistent åt Simon Rattle vid Birminghams stadssymfoniorkester. Efter ett år fick han själv leda orkestern, vilket blev den professionella debuten som dirigent.

Daniel Harding mottog 2002 den franska utmärkelsen Chevalier de l’Ordre des Arts et des Lettres och 2017 nominerades han till Officier Arts et Lettres. Han valdes 2012 in som ledamot i Kungliga Musikaliska Akademien. 2021 utsågs Daniel Harding till Commander of the Most Excellent Order of the British Empire, CBE. Han är även utbildad trafikpilot.

Antoine Tamestit, viola, är en av världens främsta solister och kammarmusiker, känd för sin mästerliga teknik och rika klang. Han har uruppfört flera nyskrivna verk som Jörg Widmanns Violakonsert, Thierry Escaichs La Nuit des chants, Bruno Mantovanis Konsert för två violor och Olga Neuwirths Remnants of Songs. Säsongen 2019-2020 var han residensartist vid Kammerakademie Potsdam och dessutom fokusartist vid Londons symfoniorkester med vilka han framförde Widmanns Violakonsert, Berios Voci och Waltons Violakonsert. Tamestit har också gjort kammarkonserter av bland andra Jörg Widmann, Colin Currie och Masato Suzuki.

Tamestit är medgrundare av Trio Zimmermann tillsammans med violinisten Frank Peter Zimmermann och cellisten Christian Poltera. Trion har spelat in flera uppmärksammade skivor och gett konserter runt om i Europa. Tamestit har även gjort en inspelning av ovan nämnda Widmanns Violinkonsert med Bayerska radions symfoniorkester och Daniel Harding, vilken uppmärksammades av BBC Music Magazine. Tillsammans med Nobuko Imai är Tamestit konstnärlig ledare för den japanska festivalen Viola Space Festival, vars syfte är att utveckla violarepertoaren.

Musiken

Ungefärliga tider

När kung Ludvig XIV år 1663 instiftade det så kallade Prix de Rome – Rompriset – bestämde han att vinnaren som en del av priset skulle få vistas en längre period i Rom. 1830 fick Hector Berlioz priset, och året därpå reste han till Italien. Till en början blev vistelsen inte alls den källa till vila och inspiration som varit tanken. Berlioz uppfattade det italienska musiklivet som smalt och provinsiellt och ogillade tidens italienska opera: vokala cirkuskonster à la Rossini, Bellini och Donizetti. Han kände sig som i exil, avskuren från den franska kulturen.

Först när Berlioz lämnade Rom och gav sig ut på landet fick han smak för Italien. Han gjorde två vandringar i bergen i Abruzzerna och skrev: ”Jag längtar efter att resa till bergen, till Kalabrien eller Capri och ställa mig till förfogande hos någon rövarhövding. Det är det liv jag behöver: vulkaner, berg, stora högar av värdefullt stöldgods i bergsgrottor, en konsert av gälla skrik ackompanjerad av en orkester av pistoler och gevär, blod och Lacrymae Christi, en bedd av lava vaggad av jordskalv”.

Ett par år senare var Berlioz tillbaka i Frankrike. Han hade lösa planer på att skriva en symfoni, när Niccolo Paganini sökte upp honom med en beställning på en violakonsert. Paganini ville ha ett verk skrivet för sig och sin nya Stradivariusviola och Berlioz var den samtida tonsättare han beundrade mest.

Berlioz såg framför sig hur han skulle kombinera sin idé för en symfoni med ett stycke för viola: ”Min idé var att komponera ett antal scener för orkester, i vilka violan skulle vara mer eller mindre inblandad. Genom att placera violan mitt i de poetiska minnena från mina vandringar ville jag göra den till en sorts melankolisk vandrare i stil med Byrons Childe Harold. Därav titeln Harold i Italien”. Resultatet blev ett mellanting mellan symfoni och violakonsert i fyra satser. Ingenting av innehållet i Lord Byrons Childe Harold’s Pilgrimage finns dock med i musiken. Berlioz har snarare identifierat sig med Lord Byron själv, en iakttagare på vandring genom Italien. Paganini blev först så missnöjd med verket att han vägrade spela, men när han senare hörde det blev han djupt imponerad: ”Om jag inte hejdade mig skulle jag falla på knä för att tacka dig”.

Katarina Lindblad

Johannes Brahms fullbordade sina symfonier parvis: den första och andra 1876–1877 och den tredje och fjärde 1883–1885. De tre första blev omedelbart mycket framgångsrika, men den fjärde var Brahms själv tveksam till i början. Behovet av ett andra utlåtande var så stort att Brahms skrev ett arrangemang för två pianon som han själv och pianisten och tonsättaren Ignaz Brüll framförde för en liten utvald skara vänner.

Mottagandet blev inte hjärtligt. Musikkritikern Eduard Hanslick, annars så positiv till Brahms musik, lär efter första satsen ha sagt att ”under hela satsen kändes det som om jag blev misshandlad av två oerhört intelligenta människor”. En god vän, Max Kalbeck, blev bedrövat besviken och bönföll Brahms att kasta bort de två, enligt honom, opassande mittensatserna. Violinisten Joseph Joachim, en annan nära vän och samarbetspartner blev också förbryllad. Men så småningom, efter att de hört orkesterversionen, ångrade sig hela skaran och höll den fjärde symfonin som ett av Brahms allra främsta verk.

I dag kan det vara lätt för musikkännare att avfärda reaktionerna som omdömeslösa, men om de i stället tas på allvar utgör de faktiskt en nyckel till verket. Joachim hade en idé om att inleda första satsen med två takter liggande ackord. Det pekar på en viktig sak: symfonin börjar abrupt, in medias res, som om du öppnar dörren till en orkester som redan spelat flera takter. Hanslicks reaktion pekar på den första satsens våldsamma karaktär. Symfonin kallas ibland för ”den tragiska” men kunde lika gärna ha kallats frätande eller kärv.

Kalbeck, som kritiserade mellansatserna, var ensam om att uppskatta den sista satsen redan i pianoversion. Övriga ansåg den inte hållbar som symfonifinal, delvis förmodligen på grund av att symfonin behåller sin mollkaraktär genom hela finalen. Den till och med slutar i ett mollackord, vilket var – och är – förhållandevis sällsynt. Ett annat skäl kan ha varit Brahms formval, den under barocken populära dansen passacaglia: en serie variationer över en basgång eller ackordföljd.

Text: Tore Eriksson

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 45 min (inkl. paus)