arrow

TAMESTIT, HARDING & BERLIOZ

Inspirerad av Lord Byrons romantiska diktverk Childe Harold’s Pilgrimage komponerade Hector Berlioz symfonin Harold i Italien. Nu ger den världskände violasten Antoine Tamestit musikalisk röst åt den melankoliske vandraren Harold under ledning av chefsdirigent Daniel Harding. Johannes Brahms Symfoni nr 4 är ett himlastormande vackert stycke som börjar plötsligt, ”in medias res”,  som om lyssnaren öppnar en dörr till musiken och orkestern redan är i full gång med att spela.

Konserten sänds i Sveriges Radio P2 och på Berwaldhallen Play fredag 29 januari kl 19.

Med sina båda symfonier, Symphonie fantastique och Harold i Italien, lade Hector Berlioz grunden för 1800-talets programmusik och dess mest framträdande musikgenre: den symfoniska dikten. Harold i Italien, fritt inspirerat av Lord Byrons diktverk Childe Harold’s Pilgrimage, är något av ett mellanting mellan solokonsert för viola och symfoni. Satserna har fått programmatiska titlar: Harold i bergen, Marscherande pilgrimer, Serenad och Rövarnas orgieHarold i Italien låter en lätt förklädd Berlioz själv vandra runt i det vackra italienska landskapet likt Lord Byrons hjälte.

Idén till verket kom från violinvirtuosen och Berlioz-beundraren Niccolò Paganini, som hade införskaffat en Stradivariusviola och behövde ett uppvisningsstycke. Efter att ha sett symfonins första sats, i vilket han tyckte att det var alldeles för lite att göra, blev han så besviken att han aldrig uppförde verket. När Sveriges Radios Symfoniorkester nu framför Harold i Italien är det tillsammans med den franske violasten Antoine Tamestit.

Daniel Harding ägnar sig alltmer åt Berlioz musik. I Berwaldhallen har han tidigare framfört kantaten Kleopatras död, Symphonie fantastique och senast, hösten 2019, Kunglig jakt och storm ur Trojanerna. Samma höst ledde han Berlinfilharmonikerna i ett framförande av Berlioz Romeo och Julia. En annan 1800-talstonsättare som Harding återkommer till är Johannes Brahms. Med Radiosymfonikerna har han tolkat samtliga fyra symfonier, båda pianokonserterna, violinkonserten och Ein deutsches Requiem.

Det dröjde innan Brahms gav sig i kast med orkestermusik. Hans första symfoni tog lång tid att skriva, men de återstående tre blev färdiga snabbt: nummer tre och fyra tillkom mellan 1883 och 1885. Liksom Berlioz programmatiska symfoni är Symfoni nr 4 uppdelad i fyra satser. Här är det dock inte fråga om programmusik, utan om en symfoni av mera klassiskt snitt.

Eftersom Brahms höll fast vid klassiska musikformer och strukturer betraktas han ofta som konservativ. Den fjärde symfonins fyrsatsiga form följer i stort sett Mozarts och Haydns modeller och den sista satsen är skriven som en passacaglia, ett slags upprepningsform som uppstod på 1600-talet. Om verken byggt på bakåtsträvande upprepningar av sådant som redan skrivits hade Brahms symfonier dock aldrig fått det genomslag de har än i dag. Musiken är så mycket mer än så.

Text: Henry Larsson & David Saulesco


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER dot 2020/2021
Skriv ut

Medverkande

 

&

Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiosymfonikerna, är kända som en av Europas mest allsidiga orkestrar. De har en bred och spännande repertoar och ligger hela tiden i framkant. Orkestern har mottagit ett flertal utmärkelser och uppskattas för sin stora musikaliska bredd, men även för sina samarbeten med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister.

Radiosymfonikerna har sedan 1979 varit knutna till Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen. Förutom publiken på plats i Berwaldhallen, når orkestern många lyssnare via radion och digitala medier, samt genom sitt samarbete med EBU. Konserter strömmas även regelbundet via Berwaldhallen Play och sänds av Sveriges Television, vilket ger publiken ännu fler möjligheter att njuta av en av världens främsta orkestrar.

”Orkestern känner stor ödmjukhet inför musiken och har en underbar känsla för musikalisk inlevelse och kreativitet”, enligt Daniel Harding, Radiosymfonikernas chefsdirigent sedan 2007. ”Jag har aldrig dirigerat en konsert där orkestern inte har spelat med livet som insats!”

Radioorkestern grundades för första gången 1925 i samband med de första radioutsändningarna i Sverige. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Orkestern har under åren haft flera framstående chefsdirigenter. Två av dem, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har senare utnämnts till hedersdirigenter.

Malin Broman är första konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester sedan 2008. Under åren 2015–2020 var hon konstnärlig ledare för Musica Vitae, med vilka hon uruppförde över 20 verk och gjorde åtskilliga inspelningar och turnéer. 2019 efterträdde hon Sakari Oramo som konstnärlig ledare för Mellersta Österbottens Kammarorkester.

Som gästande konsertmästare har hon spelat med bland andra Londons Symfoniorkester, Mahler Chamber Orchestra och Philharmonia-orkestern. Som solist och musikalisk ledare har hon uppträtt med bland andra Tapiola Sinfonietta, Nordiska Kammarorkestern, Trondheim-solistene och australiska ACO Collective. Hon har uppträtt som solist med bland andra Göteborgs Symfoniker, Copenhagen Phil, BBC Skotska Symfoniorkester, Academy of St Martin in the Fields och Sveriges Radios Symfoniorkester, med dirigenter såsom Neeme Järvi, Andrew Manze och Daniel Harding.

De senaste åren har hon uruppfört solokonserter av Daniel Börtz, Britta Byström, Andrea Tarrodi och Daniel Nelson. Hon har gjort mer än 30 skivinspelningar, bland dem Carl Nielsens och Britta Byströms violinkonserter. Nyligen släpptes en skiva med verk av Laura Netzel, samt Stockholm Diary inspelad med Mellersta Österbottens Kammarorkester. Hennes inspelning av Mendelssohns dubbelkonsert med Simon Crawford-Phillips och Musica Vitae nominerades 2019 till en Grammy Award.

Våren 2020 uppmärksammades hennes inspelning av Mendelssohns stråkoktett, där hon spelade alla instrument och stämmor själv. Ytterligare två inspelningar i samma anda har följt: Britta Byströms oktett A Room of One’s Own, samt Johan Halvorsens Passacaglia inspelad med Radiosymfonikernas solokontrabasist Rick Stotijn.

2001 grundade hon Change Music Festival i Kungsbacka. Hon är även medgrundare av Kungsbacka Pianotrio som givit mer än 700 konserter världen över, och Stockholm Syndrome Ensemble som består av några utav Europas bästa kammarmusiker.

Sedan 2008 är Malin Broman ledamot i Kungliga Musikaliska Akademien. 2019 mottog hon H.M. Konungens medalj av 8:e storleken för sina betydande insatser inom svenskt musikliv. Hon är även violaprofessor vid Edsbergs Musikinstitut. Av Järnåkerfonden lånar hon en Stradivarius-violin från 1709 och en Bajoni-viola från 1861.

Daniel Harding är Sveriges Radios Symfoniorkesters chefsdirigent sedan 2007 och från 2019 även orkesterns förste konstnärlige ledare, med ett uppdrag som omfattar att hitta nya programformat för att presentera klassisk musik. Det arbetet inleddes redan säsongen 2014/2015 med den uppmärksammade konsert- och föreläsningsserien Interplay. Harding är även hedersdirigent för Mahler Chamber Orchestra som han arbetat med i över 20 år. Säsongen 2024/2025 tillträder han som chefsdirigent vid Santa Cecilia-akademin i Rom.

Som eftertraktad operadirigent har han lett hyllade uppsättningar vid La Scala i Milano, Theater an der Wien, Wiener Staatsoper, Royal Opera House vid Covent Garden i London, och vid festivalerna i Aix-en-Provence och Salzburg. Han arbetar regelbundet med Wienerfilharmonikerna, Berlinerfilharmonikerna, Bayerska Radions symfoniorkester, Concertgebouworkestern, La Scala-filharmonikerna, Dresdens stadsorkester och Londons symfoniorkester. 2018 utnämndes han till konstnärlig ledare för Anima Mundi-festivalen i Pisa.

Daniel Harding turnerar regelbundet med Sveriges Radios Symfoniorkester till Europas mest prestigefyllda konsertscener och har spelat in flera uppmärksammade skivor med orkestern. Hans kontrakt som chefsdirigent och konstnärlig ledare fortsätter till och med våren 2025. ”Det är allt ovanligare att förhållandet mellan dirigent och orkester inte bara håller mer än ett decennium, utan också fortsätter att växa” säger han om sitt samarbete med orkestern. ”Det är också ovanligt att en orkester som besitter högsta musikaliska kvalitet samtidigt så tydligt vill fortsätta att utvecklas.”

Efter att ha spelat trumpet som barn intresserade sig Harding för dirigering i tonåren. 17 år gammal satte han upp Arnold Schönbergs Pierrot lunaire med några studiekamrater, vilket ledde till jobb som assistent åt Simon Rattle vid Birminghams stadssymfoniorkester. Ett år senare fick han själv leda orkestern, vilket blev hans professionella debut som dirigent.

2002 mottog Harding den franska utmärkelsen Chevalier de l’Ordre des Arts et des Lettres och 2017 nominerades han till Officier des Arts et des Lettres. 2012 valdes han in som ledamot i Kungliga Musikaliska Akademien. 2021 tilldelades han Commander of the Most Excellent Order of the British Empire. Han är även utbildad trafikpilot.
 

Antoine Tamestit, viola, är en av världens främsta solister och kammarmusiker, känd för sin mästerliga teknik och rika klang. Han har uruppfört flera nyskrivna verk som Jörg Widmanns Violakonsert, Thierry Escaichs La Nuit des chants, Bruno Mantovanis Konsert för två violor och Olga Neuwirths Remnants of Songs. Säsongen 2019-2020 var han residensartist vid Kammerakademie Potsdam och dessutom fokusartist vid Londons symfoniorkester med vilka han framförde Widmanns Violakonsert, Berios Voci och Waltons Violakonsert. Tamestit har också gjort kammarkonserter av bland andra Jörg Widmann, Colin Currie och Masato Suzuki.

Tamestit är medgrundare av Trio Zimmermann tillsammans med violinisten Frank Peter Zimmermann och cellisten Christian Poltera. Trion har spelat in flera uppmärksammade skivor och gett konserter runt om i Europa. Tamestit har även gjort en inspelning av ovan nämnda Widmanns Violinkonsert med Bayerska radions symfoniorkester och Daniel Harding, vilken uppmärksammades av BBC Music Magazine. Tillsammans med Nobuko Imai är Tamestit konstnärlig ledare för den japanska festivalen Viola Space Festival, vars syfte är att utveckla violarepertoaren.

Musiken

Ungefärliga tider

När kung Ludvig XIV år 1663 instiftade det så kallade Prix de Rome – Rompriset – bestämde han att vinnaren som en del av priset skulle få vistas en längre period i Rom. 1830 fick Hector Berlioz priset, och året därpå reste han till Italien. Till en början blev vistelsen inte alls den källa till vila och inspiration som varit tanken. Berlioz uppfattade det italienska musiklivet som smalt och provinsiellt och ogillade tidens italienska opera: vokala cirkuskonster à la Rossini, Bellini och Donizetti. Han kände sig som i exil, avskuren från den franska kulturen.

Först när Berlioz lämnade Rom och gav sig ut på landet fick han smak för Italien. Han gjorde två vandringar i bergen i Abruzzerna och skrev: ”Jag längtar efter att resa till bergen, till Kalabrien eller Capri och ställa mig till förfogande hos någon rövarhövding. Det är det liv jag behöver: vulkaner, berg, stora högar av värdefullt stöldgods i bergsgrottor, en konsert av gälla skrik ackompanjerad av en orkester av pistoler och gevär, blod och Lacrymae Christi, en bedd av lava vaggad av jordskalv”.

Ett par år senare var Berlioz tillbaka i Frankrike. Han hade lösa planer på att skriva en symfoni, när Niccolo Paganini sökte upp honom med en beställning på en violakonsert. Paganini ville ha ett verk skrivet för sig och sin nya Stradivariusviola och Berlioz var den samtida tonsättare han beundrade mest.

Berlioz såg framför sig hur han skulle kombinera sin idé för en symfoni med ett stycke för viola: ”Min idé var att komponera ett antal scener för orkester, i vilka violan skulle vara mer eller mindre inblandad. Genom att placera violan mitt i de poetiska minnena från mina vandringar ville jag göra den till en sorts melankolisk vandrare i stil med Byrons Childe Harold. Därav titeln Harold i Italien”. Resultatet blev ett mellanting mellan symfoni och violakonsert i fyra satser. Ingenting av innehållet i Lord Byrons Childe Harold’s Pilgrimage finns dock med i musiken. Berlioz har snarare identifierat sig med Lord Byron själv, en iakttagare på vandring genom Italien. Paganini blev först så missnöjd med verket att han vägrade spela, men när han senare hörde det blev han djupt imponerad: ”Om jag inte hejdade mig skulle jag falla på knä för att tacka dig”.

Katarina Lindblad

Johannes Brahms fullbordade sina symfonier parvis: den första och andra 1876–1877 och den tredje och fjärde 1883–1885. De tre första blev omedelbart mycket framgångsrika, men den fjärde var Brahms själv tveksam till i början. Behovet av ett andra utlåtande var så stort att Brahms skrev ett arrangemang för två pianon som han själv och pianisten och tonsättaren Ignaz Brüll framförde för en liten utvald skara vänner.

Mottagandet blev inte hjärtligt. Musikkritikern Eduard Hanslick, annars så positiv till Brahms musik, lär efter första satsen ha sagt att ”under hela satsen kändes det som om jag blev misshandlad av två oerhört intelligenta människor”. En god vän, Max Kalbeck, blev bedrövat besviken och bönföll Brahms att kasta bort de två, enligt honom, opassande mittensatserna. Violinisten Joseph Joachim, en annan nära vän och samarbetspartner blev också förbryllad. Men så småningom, efter att de hört orkesterversionen, ångrade sig hela skaran och höll den fjärde symfonin som ett av Brahms allra främsta verk.

I dag kan det vara lätt för musikkännare att avfärda reaktionerna som omdömeslösa, men om de i stället tas på allvar utgör de faktiskt en nyckel till verket. Joachim hade en idé om att inleda första satsen med två takter liggande ackord. Det pekar på en viktig sak: symfonin börjar abrupt, in medias res, som om du öppnar dörren till en orkester som redan spelat flera takter. Hanslicks reaktion pekar på den första satsens våldsamma karaktär. Symfonin kallas ibland för ”den tragiska” men kunde lika gärna ha kallats frätande eller kärv.

Kalbeck, som kritiserade mellansatserna, var ensam om att uppskatta den sista satsen redan i pianoversion. Övriga ansåg den inte hållbar som symfonifinal, delvis förmodligen på grund av att symfonin behåller sin mollkaraktär genom hela finalen. Den till och med slutar i ett mollackord, vilket var – och är – förhållandevis sällsynt. Ett annat skäl kan ha varit Brahms formval, den under barocken populära dansen passacaglia: en serie variationer över en basgång eller ackordföljd.
Text: Tore Eriksson

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 45 min (inkl. paus)