Svenska Kammarorkestern i Schuberts fyra

Konserten sänds i Sveriges Radio P2 fredag 15 mars kl 19:03.

Genom den europeiska musikhistorien har Wien varit hemort för flera inflytelserika personer. Wien är också gemensam nämnare för de tre tonsättarna i detta program.

Tillsammans med Arnold Schönberg och Alban Berg räknas Anton Webern till de huvudsakliga medlemmarna i den andra wienskolan: en grupp tonsättare som på 1910- och 20-talen kom att revolutionera konstmusiken genom expressionism och tolvtonsteknik. Webern skrev sin enda symfoni 1927–28 och tillägnade den sin dotter, Christine. Musikhistoriens tonsättare har demonstrerat att en symfoni kan se ut på många sätt, men Weberns korta verk sticker ändå ut från mängden. På bara tio minuter visar han hur man på ett effektivt sätt kan driva enhetligheten i det musikaliska materialet i ett symfoniskt verk till sin spets. Själv konstaterade Webern vid ett föredrag 1932, två år efter verkets lyckosamma premiär, att ”en större enhetlighet är inte möjlig”.

Medan Webern tillhörde den andra wienskolan räknas Joseph Haydn till vad som ibland kallas den ”första” wienskolan tillsammans med Mozart och Beethoven. Haydn komponerade sin cellokonsert i C-dur under första halvan av 1760-talet, alldeles i början av vad som skulle bli en lång tjänstgöringstid vid hovet hos släkten Esterházy. Konserten skrev troligen för hovorkesterns cellist Joseph Franz Weigl, och i det virtuosa och livfulla verket får solisten chansen att visa upp cellons hela musikaliska register. Solist här i Berwaldhallen är svensk-danske cellisten Andreas Brantelid, som de senaste åren gjort kometkarriär med framträdanden över hela världen.

Ibland läggs även Franz Schuberts namn till Haydn, Mozart och Beethoven och i Schuberts musik hörs inflytande från hans föregångare inom wienklassicismen. Schubert var under sin levnad framför allt känd för sina lieder, pianostycken och annan kammarmusik och han fick själv aldrig höra någon av sina symfonier framföras offentligt. Sin fjärde symfoni komponerade han som 19-åring 1816, men den uruppfördes först 1849, mer än tre decennier senare. Han gav verket undertiteln ”Den tragiska” och visst finns ögonblick av ångest och melankoli, men som helhet rymmer den här fascinerande symfonin minst lika mycket sprudlande levnadslust som tragedi.

Konserten leds av den brittiske dirigenten Andrew Manze som har ett nära samarbete med Svenska Kammarorkestern sedan många år tillbaka.

Text: Axel Lindhe

Lär dig mer, lyssna på P2 Musikhistoria & Klassiska Podden: