arrow

INSTÄLLD - STENHAMMAR 150 ÅR: SÅNGER I DÅTID OCH NUTID

Vad händer när Wilhelm Stenhammars sekelskifte möter samtida körmusik? Till 150-årsfirandet av Stenhammar har fyra tonsättare på uppdrag av Sveriges Radio och Radiokören skrivit nya körarrangemang med utgångspunkt från Stenhammar. Under ledning av dirigent Erik Westberg bjuder Radiokören in till en konsert från svalkande senromantik till det senaste inom svensk körmusik. Och så tolkar pianisten Martin Sturfält några av Stenhammars mest folkkära pianostycken.

Om man planerar en körkonsert med musik av Wilhelm Stenhammar är urvalet begränsat – han skrev helt enkelt inte så mycket körmusik. Ändå har flera av hans körstycken blivit verkliga ikoner. Kanske är det mest ikoniska av dem alla Sverige ur Ett folk. I Sverige – som traditionsenligt framförs på Skansen på nyårsafton – navigerar Stenhammar skickligt och undviker med hjälp av nästan svävande klanger de nationalistiska grynnor som lurar i Werner von Heidenstams text. Sviten Ett folk var ofta framförd i början av 1900-talet men av de fem satserna är Sverige den som visat sig mest livskraftig. Här får den sällskap av Stenhammars tonsättning av Bo Bergmans Månsken, kanske mer känd som solosång, och Træet med text av författaren Bjørnstjerne Bjørnson.

Vilket avtryck gör då Stenhammars musik idag? För att få en uppfattning fick fyra samtida tonsättare uppdraget att göra varsin Stenhammartolkning. I en av Stenhammars kladdiga skisser hittade Emmy Lindström fyra textrader som lockade till en fortsättning. Hon slutförde texten och tonsatte den sång som senare blev till körstycket På ängarna doft av violer.

Staffan Storm valde tre sånger som anknyter mer till visan än Lied-traditionen. I dem har han tagit tillvara på, och även förstärkt, Stenhammars förhållandevis fria harmonik. Också Carl Unander-Scharin har tagit sig an tre sånger och hittat en slags operadramatik i idyllen. Sammanvävda med hjälp av mellanspel bildar de tre arrangemangen en liten köropera.

Gunnar Eriksson greps så av sången Ingalill att den fick bli utgångspunkt för hans Ingalill med ritornell. Med stor respekt för Stenhammar omvandlades sången till ett körstycke kompletterat med Erikssons egna musikaliska funderingar över vad text och melodi innehåller och kan utvecklas till.

Även om Stenhammar har gått till eftervärlden som tonsättare var han under sin livstid betydligt mer känd som dirigent och inte minst pianist. Som sådan turnerade han flitigt, ofta med violinisten och vännen Tor Aulin. Redan som barn började Stenhammar skriva pianomusik. Hans något Brahms-inspirerade Tre fantasier tillkom i 24-årsåldern och några år tidigare Impromptu Gess-dur måhända inspirerat av, och inte helt olikt, Chopins impromptu i samma tonart.

För många körer är Stenhammars tonsättning av J. P. Jacobsens texter i Tre körvisor en del av standardrepertoaren. Ett ungdomsverk ursprungligen skrivet för den kvartett som utgjordes av tre av Stenhammars syskon tillsammans med arkitekten Ferdinand Boberg. Stenhammar själv lär inte ha varit särskilt nöjd med körvisorna och de uppfördes inte som körstycken förrän efter hans död.

Två dikter av Oscar Levertin utgörs dels av den lite högtidliga Folket i Nifelhem, dels av Vårnatt, en av svensk körlyriks stora fullträffar. I Vårnatt röjer sig den skicklige pianisten Stenhammar i den briljanta pianostämman. Med något som liknar en nordisk impressionism speglas den ljuvliga våren – men man får inte förhäva sig. I slutet med texten ”glöm ej de vissna bladen” ekar den tomma oktaven i pianostämman likt hjärtslag.

Text: Karin Ekedahl


RADIOKÖREN
Skriv ut

Konserten är inställd pga sjukdom

Medverkande

 

Radiokören har i över 90 år bidragit till utvecklingen av den svenska a cappella-traditionen. Under den legendariske dirigenten Eric Ericsons ledarskap fick kören ett stort internationellt renommé och räknas i dag bland världens främsta körer. Körmedlemmarnas förmåga att växla mellan kraftfulla solistiska insatser och att sömlöst smälta in i ensemblen skapar ett unikt och dynamiskt instrument som hyllas av musikälskare och kritiker världen över, liksom av de många dirigenter som utforskar och utmanar körens potential.

Sedan 1979 är Radiokörens hemmascen Berwaldhallen, Sveriges Radios konserthus. Förutom konsertpubliken når kören också miljontals lyssnare i etern och på webben genom Klassiska konserten i P2. Dessutom visas flera av konserterna på Berwaldhallen Play, vilket ger publiken ytterligare en möjlighet att komma riktigt nära en av världens bästa körer.

Säsongen 2019–2020 tillträder Kaspars Putniņš som ny chefsdirigent och konstnärlig ledare för Radiokören, den tionde chefsdirigenten sedan kören bildades. Sedan januari 2019 är Marc Korovitch kormästare för Radiokören med ansvar för ensemblens kontinuerliga utveckling. Två av körens tidigare chefsdirigenter, Tõnu Kaljuste och Peter Dijkstra, utnämndes i november 2019 till hedersdirigenter. Båda har fortfarande nära kontakt med kören och gör återkommande gästspel.

Radiokören bildades samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar och kören hade sin allra första konsert i maj 1925. Ambitionsnivån var hög redan från starten med ett uttalat mål att framföra nyskriven musik, något som fortfarande är en viktig ledstjärna för kören.

Erik Westberg är en flerfaldigt prisbelönad kördirigent och, sedan 2003, professor i kördirigering och körsång vid Institutionen för konst, kommunikation och lärande vid Luleå Tekniska Universitet. Han grundade 1993 Erik Westbergs Vokalensemble, en ensemble som beställt och uruppfört ett femtiotal verk av svenska och internationella tonsättare, genomfört över fyrtio turnéer och gjort ett stort antal inspelningar.

Han har även varit ledare för bland annat Oslo Filharmoniske Kor och KFUM-kören i Stockholm samt anlitats som gästdirigent för Radiokören, Pro Coro Canada, Spaniens nationalkör och São Paulo stads symfoniska kör. 1997 var han residensartist vid Wollongong University i Australien. Han var idégivare till projektet ”Körsång för fred och rättvisa”, som engagerade 8 000 körsångare i 56 länder, och initiativtagare till Barents körcentrum, som engagerade professionella sångare från Sverige, Finland, Norge och Ryssland.

Han har mottagit flera utmärkelser. Som förste kördirigent erhöll han 1992 Kungl. Musikaliska akademiens dirigentstipendium. Han förärades 2006 med H.M. Konungens medalj av åttonde storleken i serafimerordens band ”för betydelsefulla insatser i det svenska musikväsendet”. Han studerade kördirigering för professor Eric Ericson vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm.

Martin Sturfält har etablerat sig som en uppmärksammad uttolkare av både nyare och äldre svensk musik. Han har gjort kritikerrosade inspelningar av Wilhelm Stenhammars pianomusik och, tillsammans med Helsingborgs symfoniorkester och Andrew Manze, Adolf Wiklunds två pianokonserter. Som solist gästar han ofta både svenska och utländska symfoniorkestrar och är även en hängiven kammarmusiker.

Bland andra dirigenter han samarbetat med kan nämnas Herbert Blomstedt, Sir Mark Elder, Thomas Dausgaard och Alexander Vedernikov. Han har spelat med utländska orkestrar som Halléorkestern, New London Sinfonia och med samtliga svenska symfoniorkestrar. Han har givit solo- och kammarkonserter på bland annat Musikaliska och Konserthuset i Stockholm, i Wigmore Hall, Barbican och Royal Festival Hall i London, Concertgebouw i Amsterdam och Palais des Beaux-Arts i Bryssel.

Han har vunnit första pris i flera tävlingar, däribland Yamaha-tävlingarna i Sverige 1999 och i England 2002, John Ogdon Prize i London 2004 och Terence Judd Award i Manchester 2005.

Musiken

Ungefärliga tider

ur Fem sånger till dikter av Bo Bergman

Emmy Lindström om sitt verk På ängarna doft av violer

“För några år sen var jag på Musikbiblioteket för att titta på handskrifter av Stenhammar. Jag ville se hans egen handstil. Att se en tryckt not är att titta på tonsättaren genom ett filter av alla som redigerat utgåvan. Men jag ville närma mig personen Wilhelm, eller Sten som han kallades. Vem var han?

Han hade prestationsångest, han var trött på alla beställningsverk, han ville skapa fritt. Han skrev till sin fru att han hade dåligt samvete för att hon fick ta hand om ungarna och han bara satt där och skapade…vad? Han ville lägga ner konsten och bli smed eller stenhuggare, något som ger direkt resultat. Så känner många av oss konstnärer i perioder. Med Stenhammar är det något som knyter an så starkt till mig. Det är som att vi är vänner trots att vi levt och lever i olika tider.

Och så mitt i en klottrig skiss hade han skrivit fyra rader text i blyerts, snett över en sida, lite som en i ögonblicket hopsnickrad dikt. Jag förstod direkt att det var hans egna ord. Det var så mycket musikreferenser, så mycket romantik och natur. Var det ett utkast till någonting större? Eller något man kladdar ner för att få tänka på annat när man fastnat i skapandet? Så tror jag att det var.

Jag skrev ned raderna och kunde inte låta bli att slutföra texten. Sedan satte jag melodi och ackord till så att det blev en liten visa. När jag fick beställningen från Berwaldhallen gjorde jag om visan till en fyrstämmig körsats. Texten är alltså skriven av mig och Stenhammar och musiken är skriven av mig. Stenhammars ord handlar om längtan. För mig blev de något av ett uttryck för min omöjliga längtan efter att träffa Wilhelm Stenhammar.”

Intervju av Janna Vettergren

 

Staffan Storm om sitt verk Långt i försvunna tider

Staffan Storm har valt tre av Wilhelm Stenhammars sånger och skapat en sammanhållen svit för kammarkör, Stjärnöga med text av Bergman, Flickan knyter i Johannenatten med text av Johan Ludvig Runeberg och Vore jag ett litet barn av Werner von Heidenstam.

”Stjärnöga tänkte jag omedelbart på när frågan kom. De andra valde jag för att verken skulle matcha varandra stilistiskt och i atmosfär. Jag ville att de skulle bilda en helhet med gemensamma nämnare och kontrastverkan. De tre sångerna anknyter mer till visa än till romans- och liedtradition. Stenhammar är i dessa verk oerhört fri och öppen både i sin harmonik och i sin stämföring vilket jag har utnyttjat och delvis förstärkt. Den visartade stilen inbjuder också till nya harmoniseringar och tonala färgningar. Jag har placerat sångerna i omgivande ordlöst material som relief. Här och där öppnar sig glipor också inne i sångerna, när nytt material används som kontrast och fördjupning.

Jag återvänder alltid till Stenhammar. Hans musik har en alldeles egen atmosfär och stämning, oavsett om det är hans senromantiska verk, eller de mer mogna och personliga verk han skrev på 1910-talet. Det är något i den där speciella odefinierbara, nordiska tonen som tilltalar mig. Beställningen kom strax före jul och nu är det redan dags för konsert. Det är ovanligt, men väldigt roligt att det går så fort från ax till limpa. Nu hoppas jag bara att mina musikaliska reflexioner kan bilda förstärkning till hans verk.”

Intervju av Anna Hedelius

September
I Seraillets have
Havde jag, o havde jag en dattersøn

Gunnar Eriksson om sitt verk Ingalill med ritornell

 ”Uppdraget att skriva ett körstycke utifrån valfritt verk av Stenhammar var roligt och oväntat. Som kördirigent arrangerar jag mycket musik, men jag är inte tonsättare. Min första impuls var att välja något av Stenhammars pianostycken, som jag spelat på Musikhögskolan, eller kanske Stråkkvartett nr 4 som har inslag av folkvisa. Men så lyssnade jag igenom en CD med solosånger och fastnade för Ingalill med Gustaf Frödings gripande text. En text om sorg och ensamhet, som jag kan relatera till.

Stycket är nästan som en liten folkvisa, men studerar man det noga ser man hur medvetet och sinnrikt Stenhammar har byggt upp de små melodifragmenten. Hur enkelt det än kan låta så är kombinationen melodik/harmonik fulländad. Jag kunde därför inte tänka mig att ifrågasätta hans harmonik, som jag ofta gör när jag arrangerar andra stycken. Jag började med att göra en körsats av Stenhammars pianostämma. Jag aktade mig för att stycket skulle ge röst åt en sorgsen man som längtar efter en kvinna. Därför lät jag melodin förflyttas mellan de olika stämmorna, så att sorgen blir allmängiltig. På några ställen blandar jag alt och tenor så att det uppstår en androgyn klang.

Men jag bestämde mig också ganska direkt för att bygga ut den korta visan med några egna reflexioner och valde då att fundera kring de centrala vädjande orden ”sjung visan för mig” och ”den klingar mig så lyckosam, så god och tröstelig”. Jag provade att se vad som hände om jag tog varannan ton i sångens första fras och fann då att jag av det materialet kunde bygga upp en ”lyckosam” klangvärld att leka med på olika sätt. Det kändes tryggt att vila i Stenhammar och inte försöka förbättra hans verk genom att hitta på själv.”

Intervju av Anna Hedelius

Carl Unander-Scharin om sitt verk Tre sånger ur Idyll och Epigram

“När man är intresserad av sång och svensk musik landar man snabbt i Stenhammars musik. I min sångundervisning återvänder jag ständigt till hans romanser, som är genialiska. Han kan verkligen skriva för röst, och de fantastiska pianostämmorna är små guldgruvor i sig själva.

Jag känner mig ibland begränsad i mitt pianospel, så den stillastående pandemisommaren 2020 satte jag mig för att öva och fingersätta några av mina favoritromanser ordentligt. Stenhammars sprudlande och samtidigt sorgesamma musik klingade ofta ut över hällar och ljungbuskar på skärgårdsön där vi bor, och satte sig i både händer och gehör. Det var en stor lycka att sedan överraskande få uppdraget att arrangera just några av dessa romanser för Radiokören.

Jag valde tre sånger som jag tycker bildar en dramatisk och operamässig helhet – en tragedi mot idyllisk midsommarfond – och vävde ihop dem med korta mellanspel. Den stora utmaningen var att göra en sångbar körsats av den ofta väldigt raffinerade pianostämman. I Flickan kom ifrån sin älsklings möte skapas harmoniken av sostenuto-pedalen, den som man håller ned så att klangen ligger kvar. Jag fick dela upp kören i fjorton stämmor för att uppnå effekten av musik som både står stilla och rör på sig. Det blev som en liten körsymfoni. Det hänger förstås ihop med att det är Radiokören som ska framföra verket, men musikens struktur är också precis så komplex. Mitt personliga avtryck i själva musiken är kanske någon färgning av enstaka ackord – mer har inte behövts, för allt finns ju där. Det är så harmoniskt elegant och oväntat. Hatten av för den gode Wilhelm!”

Intervju av Janna Vettergren

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim

NYFIKEN PÅ STENHAMMAR?

Nyfiken på – ett samtal som utforskar musiken ur nya vinklar. Samtalet har rubriken ”Stenhammar, musik och politik. Eller: Vad är skönhet?” och gästas av Patrik Ringborg, dirigent, Sofia Nyblom, kritiker och aktuell med en ny Stenhammar-dokumentär för P2 och Johan Korssell från samma kanal. Moderator är Berwaldhallens redaktör Hedvig Ljungar. Samtalet finns tillgängligt på Berwaldhallen Play.