arrow

Sjostakovitjs väldiga Leningradsymfoni

När Sjostakovitjs Symfoni nr 7 uruppfördes 1942 var det med musiker som själva överlevt Leningrads belägring. Tonsättaren hade själv evakuerats och såg på avstånd sin hemstad brinna. Det här monumentala verket, både i längd och omfattning, har blivit ett av Sjostakovitjs mest populära. Pēteris Vasks led också under förtryck i en stor del av sitt liv. För honom innebär musiken en slags frihet från yttre kontroll och censur. Genom den vill han skänka harmoni och skönhet till en sårad och sargad värld. Fredagens konsert livestreamades och ligger inom kort på Play.

Han har kallats det nya dirigentundret, finske Klaus Mäkelä, som i september 2018 inleder sitt engagemang som Radiosymfonikernas förste gästdirigent. Med sina 21 år var han den yngsta dirigent någonsin som fått ett längre kontrakt med orkestern. Av de tre Sjostakovitjsymfonier Mäkelä dirigerar under säsongen är nummer sju eventuellt den mest dramatiska. Åtminstone vad gäller tillkomsthistorien.

Året är 1941. Leningrad brinner, staden är belägrad av nazistiska styrkor. I december slutför Dmitrij Sjostakovitj sin Symfoni nr 7. Den är tänkt som en hyllning till hemstaden, men premiären i mars året därpå får äga rum i staden Kujbysjev (nuvarande Samara) vid Volgas strand, dit Sjostakovitj med övriga Leningradbor har evakuerats. Under månaderna som följer smugglas ett mikrofilmat partitur till väst och symfonin uppförs även i London, New York och Massachusetts.

Den 9 augusti 1942 är det äntligen dags för Leningradpremiär med en orkester av 40-50 överlevande musiker, som flera gånger har kollapsat av utmattning under repetitionerna. Publiken är stor både i och utanför Grand Philharmonia Hall: konserten sänds över högtalare bland annat till de tyska trupperna vid frontlinjen och musiken går till historien som symbol för motståndet mot förtrycket.

Också den lettiske tonsättaren Pēteris Vasks har skrivit musik som motståndshandling. Hans tidiga musik knyter an till Lettlands utsatta läge med två stormakter som närmaste grannar. Fram till 1991 förde han sin musikaliska kamp för hemlandets självständighet från Sovjetunionen. Men till lika stor del är hans innerliga musik inspirerad av naturen: ”Naturen är magisk. Jag tar långa promenader i skogen och kan inte föreställa mig att komponera i en stor stad. Naturen lever djupt i min själ.”

Likt sin baltiske kollega Arvo Pärt har Vasks musik undan för undan blivit mer minimalistisk, han har övergett det experimentella och aggressiva till förmån för harmoni, både till uttryck och innehåll. Varje stycke har sin mening och som tonsättare vill Vasks bidra till att förbättra balansen mellan godhet och ondska i världen. ”Jag älskar musik över allt annat, den skapar själva kärnan i mitt liv. I min musik vill jag framför allt dela min glädje och kärlek samt känslan av att harmoni är möjlig – i alla fall i musiken.”

Pēteris Vasks, som var Stockholm New Music Festivals huvudtonsättare 1996, har skrivit såväl körverk som orkester- och kammarmusik. Pater Noster från 1991 är komponerad för kör och stråkorkester. Laudate Dominum skrevs 2016, ursprungligen för kör och orgel, men kort därefter även för kör och orkester.

Text: Anna Hedelius


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER dot RADIOKÖREN
Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester är känd i hela världen som en av Europas mest mångsidiga orkestrar med spännande, mångfasetterad repertoar och ständig strävan efter att bryta ny mark. Orkesterns högklassiga musicerande liksom samarbeten med världens främsta tonsättare, dirigenter och solister har belönats med otaliga priser och lovord.

Orkestern har en unik kombination av ödmjukhet, känslighet och musikalisk fantasi” säger Daniel Harding, orkesterns chefsdirigent sedan 2007. ”Jag har aldrig haft en konsert med Radiosymfonikerna där de inte spelat som om det gällde livet!

Den första radioorkestern bildades 1925, samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar. Sedan dess har orkesterns konserter sänts i Sveriges Radio. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967.

Genom åren har orkestern haft många framstående chefsdirigenter varav två av dem, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, sedermera utnämnts till orkesterns hedersdirigenter, inklusive Valery Gergiev som gästat orkestern åtskilliga gånger och är medgrundare till Östersjöfestivalen.

Radiokören har i över 90 år bidragit till utvecklingen av den svenska a cappella-traditionen. Under den legendariske dirigenten Eric Ericsons ledarskap fick kören ett stort internationellt renommé och räknas i dag bland världens främsta körer. Körmedlemmarnas förmåga att växla mellan kraftfulla solistiska insatser och att sömlöst smälta in i ensemblen skapar ett unikt och dynamiskt instrument som hyllas av musikälskare och kritiker världen över, liksom av de många dirigenter som utforskar och utmanar körens potential.

Radiokören bildades samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar och kören hade sin allra första konsert i maj 1925. Ambitionsnivån var hög redan från starten med ett uttalat mål att framföra nyskriven musik.

Sedan januari 2019 är Marc Korovitch kormästare för Radiokören med ansvar för ensemblens kontinuerliga utveckling. Två av körens tidigare chefsdirigenter, Tõnu Kaljuste och Peter Dijkstra, utnämndes i november 2019 till hedersdirigenter. Båda har fortfarande nära kontakt med kören och gör återkommande gästspel. Rekrytering av ny chefsdirigent för Radiokören pågår.

Klaus Mäkelä är sedan hösten 2018 förste gästdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester. Hösten 2020 tillträder han som chefsdirigent och konstnärlig rådgivare för Oslo-Filharmonien. Han är även konstnärlig partner vid Tapiola Sinfonietta och konstnärlig ledare för Åbo Musikfestspel.

Säsongen 2019–2020 har han debuterat med orkestrar som NDR Elbphilharmonie, Münchner Philharmoniker, Nederländska radions symfoniorkester och Londons filharmoniska orkester. Han har även gjort återbesök hos bland andra Frankfurts radiosymfoniker, Göteborgs Symfoniker, Lausannes kammarorkester och Tokyos Metropolitanorkester.

Mäkelä debuterade som operadirigent vid Finlands Nationalopera med Mozarts Trollflöjten och en konsertant version av Erkki Melartins Aino. Han är även en prisad cellist som har spelat med finska orkestrar som Sinfonia Lahti och Kuopio orkester och festivaler som Kuhmo kammarmusikfestival och Musikfestspelen i Nådendal. Han spelar på en Giovanni Grancino från 1698 utlånad av OP Art Foundation. 2019 tilldelades han Finlandspriset för sina bidrag till finsk konst och kultur.

Marc Korovitch är chefsdirigent för Paris ungdomskör, Jeune chœur de Paris, och arbetar regelbundet med bland andra Franska radions kör och den framstående franska kören Accentus. Med SWR Vokalensemble har han bland annat spelat in Ravels Daphnis och Chloé och framfört Berlioz Romeo och Julia, även tillsammans med NDR Chor. 2017 deltog Korovitch och kören Accentus vid invigningen av det nya konserthuset La Seine Musicale i Paris. Han uppträder vid festivaler runt om i världen som Mozartwoche i Salzburg, Festival de Radio-France i Montpellier, Mostly Mozart Festival i New York och Recontres Musicales i Évian i Frankrike.

Musiken

Ungefärliga tider

Den lettiske tonsättaren Pēteris Vasks har fått den sakrala körmusiken med modersmjölken. Hans mor var läkare och spelade gitarr, samt sjöng i sopranstämman i kyrkokören. Fadern var präst inom baptistkyrkan. Själv började Vasks tidigt spela fiol och visste redan då att det var musik han skulle ägna sig åt. Hans ofta långsamma kompositioner bär andliga budskap om hopp och godhetens slutliga seger i världen. Verkförteckningen består till största delen av körsatser, orkester- och kammarmusik.

Vasks komponerar gärna för stråkar, eftersom de har en klang som ligger nära den mänskliga rösten. Det var inte minst användbart under Sovjetockupationen, då de baltiska tonsättare som använde ord var hårt kontrollerade. Den som skrev instrumentalmusik var friare. Även religiös musik var ovälkommen, så när Vasks far önskade en tonsättning av Pater noster kunde han inte hörsamma faderns önskan förrän flera år senare. 1991 skrev Vasks den till slut, i en enklare och mer minimalistisk stil än många av sina tidigare verk. Den fungerar som en stillsam och vördnadsfull meditation över kristendomens viktigaste bön – Fader vår.

Text: Anna Hedelius

Ömsom dramatiskt passionerade, ömsom harmoniskt stilla. Pēteris Vasks atmosfäriska körverk är som balsam för oroliga själar och påminner till stilen om Arvo Pärts musik. Vasks musik är alltid innerlig. En viktig drivkraft i hans komponerande är att förbättra balansen mellan godhet och ondska i världen.

Laudate Dominum skrevs ursprungligen för kör och orgel men även i en version där orgelstämman utvecklats för orkester. I den senare präglas musiken av det dynamiska växelspelet mellan kör och orkester. Tre majestätiska orkesterpassager i d-moll svaras av meditativa körstämmor. Texten består inledningsvis av endast en mening, ”Laudate Dominum” – prisa Gud. Efter ett sista orkestermellanspel följer en jublande halleluja-kör i D-dur och i den extatiska finalen förenas kör och orkester i en ljudstyrka som kanske når ända upp till himlen.

”Musik är den mest kraftfulla av konstformer, eftersom den lättast når det gudomliga. Musik är en abstraktion, men ljud har förmågan att nå själen och uttrycka något som inte går att sägas i ord. Genom sången kan man dela känslan av kärlek,” har Pēteris Vasks sagt.

Text: Anna Hedelius

Få verk har fått så omedelbar världsvid spridning som Sjostakovitjs Leningradsymfoni. Under dess första år formligen tävlade orkestrar och dirigenter om att få framföra verket. Symfonin presenterades som den fria själens protest mot de mörka krafter som dominerade i Europa. Det här var under andra världskrigets mörkaste tid då Nazityskland lade allt fler områden under sig och behovet av motståndssymboler var stort. Sjostakovitjs symfoni kom, kan man säga, i rätt tid.

Till förutsättningarna för framgången hörde att symfonin snabbt nådde omvärlden. Historien om hur partituret fotograferades och filmrullar transporterades över halva jorden var förstasidesstoff och planer fanns till och med på en dokumentärfilm om arbetet. Ett drygt sextiotal framföranden bara i USA 1942–1943 och många runt om i Europa följdes efter kriget av att symfonin blev närmast en raritet. Självutnämnda förståsigpåare hävdade att det egentligen var dålig musik som hyllats av politiska skäl och i USA drogs det in i den antikommunistiska hetskampanjen.

Att Sjostakovitjs Symfoni nr 7 inte är vanligare i dag beror snarare på de höga krav den ställer på musikerna. Rubriken härstammar från att Sjostakovitj tillägnade symfonin ”Leningrads hjältemodiga försvarare”. Att läsa in något detaljerat program i musiken bör undvikas men klart står det ändå att den hänger ihop med Sjostakovitjs upplevelser innan och under belägringen av staden.

I juni 1941 anföll Tyskland sin tidigare bundsförvant och kriget närmade sig staden vid floden Neva. I augusti började evakueringarna, men Sjostakovitj ville stanna kvar och hjälpa till. Han varvade olika insatser, främst inom brandförsvaret, med att lägga alla sina fria stunder på att arbeta med symfonin. I oktober tvingades Sjostakovitj med familj ändå att ge sig av och tog sig till staden Kujbysjev, nuvarande Samara, vid floden Volga. Där hördes också den färdiga symfonin för första gången i mars 1942, spelad av den likaledes evakuerade Bolsjojteaterns orkester.

Till Leningrad kom symfonin först i augusti 1942. Den spelades av en liten spillra av radions orkester, förstärkt av ytterligare musiker i staden samt musiker som fick permission från försvarslinjen av militärkommandot – ett gott bevis för hur viktig saken ansågs för det psykologiska försvaret. Högtalare hade satts upp på en rad platser i staden och kring dessa samlades människor i klungor och lyssnade under tystnad till den musik, som mest av allt handlade om dem.

Text: Sven Kruckenberg

Ungefärlig konsertlängd: 2 tim 15 min inkl. paus