arrow

INSTÄLLD - SJOSTAKOVITJS NIONDE SYMFONI

Efter att ha besegrat Nazityskland förväntade sig Sovjetregeringen ett mäktigt hyllningsverk av Dmitrij Sjostakovitj. I stället fick de syrlig och bitande samhällskritik dold under ett vid första anblicken lättsmält och glättigt orkesterverk. På konserten är dessutom Radiosymfonikernas Bengt Rosengren och Lisa Viguier Vallgårda solister i Witold Lutosławskis Dubbelkonsert för oboe, harpa och kammarorkester.

Konserten är inställd. 

Witold Lutosławski föddes i Warszawa 1913. Vid första världskrigets utbrott flydde familjen till Moskva där fadern, en driven amatörpianist, avrättades av bolsjevikerna 1918. Redan före andra världskriget var Lutosławski en etablerad tonsättare, influerad av Debussy, Ravel, Stravinsky och landsmannen Szymanowski. Under krigsåren försörjde han sig som kabaré- och krogpianist, delvis i samarbete med tonsättarkollegan Andrzej Panufnik, och undkom med nöd och näppe Warszawaupprorets fasor hösten 1944. Under denna tid tillkom bland annat hans kända Paganinivariationer för fyrhändigt piano.

Genombrottet kom med Konsert för orkester 1954 där folkliga element blandas med en sträv modernism. Med Musique funèbre för stråkorkester upptogs Lutosławski i den musikaliska avantgardism som skulle komma att placera honom jämte sin yngre kollega Krzysztof Penderecki i spetsen för den ”nya polska skolan”. I Jeux venetiens för kammarorkester introducerade Lutosławski ”aleatorisk kontrapunkt”: en typ av slumpmässighet i musiken som skulle utmärka många av hans verk. Tekniken var en reaktion mot den seriella musikens matematiska stränghet och gav exekutören större frihet, även om det klingande resultatet inte skilde sig nämnvärt.

Lutosławskis Dubbelkonsert för oboe, harpa och kammarorkester beställdes av den schweiziske dirigenten och samtida musik-mecenaten Paul Sacher. Orkestern utgörs av två slagverkare jämte tolv stråkar, ett antal som kan utvidgas för större lokaler. I verket, där Lutosławskis ursprungliga avsikt var att radikalisera den för hans mellanperiod så typiska aleatoriska teknik, har han i stället hållit tillbaka den. Solister i detta ytterst svårspelade verk är två av Sveriges förnämligaste musiker på sina respektive instrument: Bengt Rosengren och Lisa Viguier Vallgårda, båda sedan länge medlemmar i Radiosymfonikerna.

Efter Sjostakovitjs monumentala sjunde och åttonde symfonier, av Solomon Volkov kallade ”rekviemsymfonier” i förordet till tonsättarens omstridda memoarbok Vittnesmål, väckte den nionde symfonin, uruppförd i Moskva hösten 1945, stor förvåning. Kriget var slut och denna ”sovjetiska nia” förväntades bli ett storskaligt musikaliskt segermonument över det besegrade Nazityskland. I stället presenterade Sjostakovitj en uppslupen antiklimax i klassicistisk stil som gäckade åhörarna.

När den initiala förvirringen lagt sig väckte den med Sjostakovitj-mått mätt korta symfonins närmast otyglade vitsighet och galghumor snart misstankar. Mycket riktigt kom symfonin – naturligtvis med Stalins goda minne – att beskyllas för ”ideologiska svagheter” och för att vara ett ”cyniskt och elakt groteskeri”. Den luttrade Sjostakovitj, van att i enlighet med rysk sed spela narrens roll som ”orod”, hade säkert all anledning att känna sig oroad.

Den välmeriterade tyska dirigenten Anja Bihlmaier, lika förankrad i opera- som orkesterrepertoar, leder orkestern i dessa verk av två stora 1900-talstonsättare från det forna kommunistblocket, båda tidvis måltavlor för anklagelser om ”formalism”. För Sjostakovitjs nia är det dessutom 75-årsjubileum i år, på dagen en månad innan denna konsert äger rum.

Henry Larsson


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER
Skriv ut

Sveriges Radios Symfoniorkesters planerade konserter under vecka 49 & 50 utgår på grund av sjukdom.

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester är känd i hela världen som en av Europas mest mångsidiga orkestrar med spännande, mångfasetterad repertoar och ständig strävan efter att bryta ny mark. Orkesterns högklassiga musicerande liksom samarbeten med världens främsta tonsättare, dirigenter och solister har belönats med otaliga priser och lovord.

Sedan 1979 är Sveriges Radios Symfoniorkesters hemmascen Berwaldhallen, Sveriges Radios konserthus. Förutom konsertpubliken når orkestern varje vecka miljontals lyssnare i etern och på webben genom Klassiska konserten i P2. Flera av orkesterns konserter visas också på Berwaldhallen Play och i Sveriges Television, vilket ger publiken ytterligare möjligheter att komma riktigt nära en av världens bästa orkestrar.

”Orkestern har en unik kombination av ödmjukhet, känslighet och musikalisk fantasi” säger Daniel Harding, orkesterns chefsdirigent sedan 2007 och de senaste åren även orkesterns konstnärlige ledare. ”Jag har aldrig haft en konsert med Radiosymfonikerna där de inte spelat som om det gällde livet!” Orkestern är också stolt över att ha Klaus Mäkelä som förste gästdirigent sedan 2018.

Den första radioorkestern bildades 1925, samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Genom åren har orkestern haft många framstående chefsdirigenter varav två, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, sedermera utnämnts till orkesterns hedersdirigenter, samt Valery Gergiev som gästat orkestern åtskilliga gånger och är medgrundare av Östersjöfestivalen.

Anja Bihlmaier är en alltmer eftertraktad dirigent, såväl på konsertscenen som i operahusen. Hon är förste gästdirigent för Lahtis stadsorkester sedan hösten 2020 och tillträder dessutom hösten 2021 som chefsdirigent för Residentie Orkest i Haag. Hon har tidigare varit anställd vid statsoperan i Hannover och Chemnitzteatern samt mellan 2015 och 2018 som biträdande chefsdirigent vid statsteatern i Kassel.

Hon har lett ett stort antal operaproduktioner. Bland de senaste kan nämnas Gounods Faust i Trondheim och Brittens En midsommarnattsdröm på Malmö Opera. Hon bjuds regelbundet in som gäst vid folkoperan i Wien där hon gjort bland annat Carmen, Figaros bröllop och Läderlappen och senast Henry Masons nyuppsättning av Trollflöjten.

Närmast debuterar hon med Yomiuri symfoniorkester i Japan och gästar BBC skotska symfoniorkester, DR-Symfoniorkestret och MDR symfoniorkester i Leipzig, för att nämna några. Hon dirigerar även Wagners Den flygande holländaren i Tammerfors.

Bengt Rosengren är solooboist i Sveriges Radios Symfoniorkester sedan 1983. Han har framträtt som solist ett stort antal gånger med orkestern, bland annat i Richard Strauss oboekonsert på turné till Kanarieöarna samt i Wolfgang Amadeus Mozarts och Bohuslav Martinůs oboekonserter, liksom Esa-Pekka Salonens Mimo II.

Han tjänstgjorde som solooboist i Stockholms Nya Kammarorkester tills orkestern upphörde 2019. Även med dem uppträdde han som solist flera gånger, bland annat med Arne Nordheims oboekonsert Boomerang i New York City, samt under flera av Stockholms Konserthus tonsättarfestivaler där han bland annat spelade Witold Lutosławskis Dubbelkonsert för oboe och harpa i närvaro av tonsättaren.

Han är en flitig kammarmusiker, medlem i blåskvintetten Amadé och finns representerad på ett stort antal skiv- och radioinspelningar både som solist och som kammarmusiker. 2009 bjöds han in att vara solooboist i World Orchestra for Peace, en orkester bestående av världens främsta orkestermusiker under ledning av Valery Gergiev. Han är huvudlärare i oboe på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm där han även undervisar i kammarmusik och orkesterspel.

Lisa Viguier Vallgårda är soloharpist i Sveriges Radios Symfoniorkester sedan 1993. Med orkestern har hon framträtt som solist i solokonserter av exempelvis Reinhold Glière och Alberto Ginastera, Wolfgang Amadeus Mozarts dubbelkonsert för flöjt och harpa och dessutom uruppfört Staffan Björklunds Moonscapes, en dubbelkonsert för harpa och basklarinett. På hennes repertoar finns även bland annat Claude Debussys Danse sacrée et Danse profane för soloharpa och stråkorkester.

Hon har spelat en hel del kammarmusik, såväl med kollegor i orkestern som på kyrkokonserter och vid andra tillfällen samt på kammarmusikfestivalerna i Sandviken och Båstad. Hon är uppvuxen i Frankrike och blev som 14-åring antagen till Musikkonservatoriet i Paris där hon tog diplomexamen. Hon har bland annat studerat för harpisten Pierre Jamet.

Musiken

Ungefärliga tider

Trots att den inte är mer än cirka 17 minuter lång och att mycket av musiken överlämnas åt slumpen, så tog dubbelkonserten för oboe och harpa Witold Lutosławski omkring sju år att skriva. I själva verket var det slumpen som fördröjde arbetet, då Lutosławski under arbetets gång gjorde en omprövning av hur omfattande tillämpningen av de aleatoriska – slumpmässiga – principerna faktiskt skulle vara.

Inledningvis var det tänkt att första satsen skulle vara en kort introduktion, att sista satsen skulle var en samling marscher och att konserten i sin helhet skulle ha en fri form. De aleatoriska principerna skulle inte bara appliceras på de fristående sektionerna, utan i den andra satsen skulle de också få avgöra vilken ordning som satsens sektioner skulle ha. Det experimentet innebar att början och slutet av sektionerna skulle vara fasta, så att varje sektion sedan kunde kombineras helt fritt med de resterande.

Resultatet blev något annat. Den första satsen är varken introducerande eller särskilt kort, utan den är fem minuter lång medan de övriga är sex respektive sju minuter långa. Den sista satsen innehåller en snabb marsch och inte en begravningsmarsch som det urpsrungligen var tänkt. Sektionerna i den andra satsen verkar för den delen inte vara utbytbara.

Slumpen och motsatsen, att ha total kontroll, präglar hur som helst fortfarande verket. Den första satsen består av fristående ad libitum-sektioner. Den andra satsen är lyrisk och tekniskt krävande, speciellt för oboisten som måste behärska både det höga registret, svår intonation, böjda toner och att spela flera toner samtidigt, så kallade ”multiphonics”. Den tredje satsen består av en rad excentriska marcher med rytmiska och harmoniska variationer. Finalen är ett exempel på komedi i konstmusiken och den skiljer sig starkt från den melankoliska nattmusiken i andra satsen.

I sin helhet är det inte minst orkestreringens rika färger, blandningen av det gåtfulla och det nyckfulla och det invecklade samspelet mellan solisterna som gör att Lutosławskis dubbelkonsert förtjänar ett öra.

Text: Mats Hansson

Större delen av Dmitrij Sjostakovitjs liv var en ständig balansgång mellan sina egna musikaliska ideal och kommunistpartiets. Hans första symfoni gjorde succé, men sedan han började komponera i en modern stil upprörde han Sovjets makthavare. Den första domen kom redan 1936, då hans musik offentligt fördömdes som ”grov, primitiv och vulgär”. Sjostakovitj backade, bad om ursäkt och kallade sin femte symfoni ”svar på en berättigad kritik”. Det gällde att hålla balansen.

När andra världskriget bröt ut blev många sovjetiska konstnärer kända i västvärlden, inte minst Sjostakovitj vars väldiga krigssymfonier – den sjunde och den åttonde – ofta framfördes i de västallierade länderna. Även på hemmaplan hyllades de patriotiska inslagen och Sjostakovitj tilldelades Stalinpriset. Men när kriget var över hårdnade det kulturella klimatet igen.

Många kompositörer har bävat inför att skriva sin nionde symfoni. Det är nästan oundvikligt att inte jämföra med Beethoven. Stalin förväntade sig en hyllningssymfoni, att trilogin av stora krigssymfonier skulle fulländas och förhärliga Sovjets seger i Det stora fosterländska kriget. Men resultatet blev något helt annat. Sjostakovitj skrev själv: ”Musikerna kommer att tycka om att spela det och kritikerna kommer att älska att hata det.”

Symfonin skrevs på kort tid under sommaren 1945. Efter förhandspremiären i september, då den framfördes på piano av Sjostakovitj och Svjatoslav Richter för en liten grupp närvarande, var många kritiska. I stället för en lång symfoni med patriotiska hyllningar fick de en virtuos och lättsam symfoni, slut redan efter 25 minuter. Eftersom många väntade på Sjostakovitjs nya symfoni gick det inte att ställa in uruppförandet, som ägde rum i Leningrad den 3 november. Reaktionen lät inte vänta på sig.

Även om musiken ansågs lättsam var detta mer än bara en ironisk klackspark efter symfonier nr 7 och 8. Den som känner till Sjostakovitjs kodade musikspråk förstår att den nionde symfonin är ett mycket sarkastiskt verk och som vänder sig mot Stalin, som Sjostakovitj tyckte hade blivit alltmer uppblåst efter kriget.

Mot denna bakgrund kan den nionde symfonin betraktas som en öppen protest mot det totalitära, en tragisk komedi. Föga förvånande försvann symfonin snabbt från det sovjetiska konsertlivet efter att den blev kraftigt nedskriven i sovjetisk press. Sedan avvaktade Sjostakovitj i sju år innan han gav sig i kast med nästa symfoni. Det gällde att behålla balansen.

Text: Bengt Arwén

Ungefärlig konsertlängd: 55 min