Trots att den inte är mer än cirka 17 minuter lång tog dubbelkonserten för oboe och harpa av Witold Lutosławski omkring sju år att skriva. I själva verket var det slumpen som fördröjde arbetet, då Lutosławski under arbetets gång omprövade i vilken utsträckning han skulle använda de aleatoriska – slumpmässiga – principerna i kompositionen.

Tanken var att den första satsen skulle vara en kort introduktion, att sista satsen skulle vara en samling marscher och att konserten i sin helhet skulle ha en fri form. De aleatoriska principerna skulle inte bara appliceras på de fristående delarna – i den andra satsen skulle de också få avgöra ordningen på satsens sektioner. Det experimentet innebar att början och slutet av sektionerna skulle vara fasta, så att varje sektion sedan kunde kombineras helt fritt med de resterande.

Resultatet blev dock någonting annat. Den första satsen är varken introducerande eller särskilt kort, utan fem minuter lång medan de övriga är sex respektive sju minuter långa. Den sista satsen innehåller en snabb marsch. Sektionerna i den andra satsen verkar för den delen inte vara utbytbara.

Frågan om slump och kontroll präglar hur som helst fortfarande verket. Den första satsen består av fristående ad libitum-sektioner. Den andra satsen är lyrisk och tekniskt krävande, speciellt för oboisten som måste behärska både det höga registret, svår intonation, böjda toner och att spela flera toner samtidigt, så kallade ”multiphonics”. Den tredje satsen består av en rad excentriska marscher med rytmiska och harmoniska variationer. Finalen är ett exempel på komedi i konstmusiken och den skiljer sig starkt från den melankoliska nattmusiken i andra satsen.

I sin helhet är det inte minst orkestreringens rika färger, blandningen av det gåtfulla och det nyckfulla och det invecklade samspelet mellan solisterna som gör att Lutosławskis dubbelkonsert förtjänar ett öra.

Text: Mats Hansson

Större delen av Dmitrij Sjostakovitjs liv var en ständig balansgång mellan sina egna musikaliska ideal och kommunistpartiets. Hans första symfoni gjorde succé, men sedan han började komponera i en modern stil upprörde han Sovjets makthavare. Den första domen kom redan 1936, då hans musik offentligt fördömdes som ”grov, primitiv och vulgär”. Sjostakovitj backade, bad om ursäkt och kallade sin femte symfoni ”svar på en berättigad kritik”. Det gällde att hålla balansen.

När andra världskriget bröt ut blev många sovjetiska konstnärer kända i västvärlden, inte minst Sjostakovitj vars väldiga krigssymfonier – den sjunde och den åttonde – ofta framfördes i de västallierade länderna. Även på hemmaplan hyllades de patriotiska inslagen och Sjostakovitj tilldelades Stalinpriset. Men när kriget var över hårdnade det kulturella klimatet igen.

Många kompositörer har bävat inför att skriva sin nionde symfoni. Det är nästan oundvikligt att inte jämföra med Beethoven. Stalin förväntade sig en hyllningssymfoni, att trilogin av stora krigssymfonier skulle fulländas och förhärliga Sovjets seger i Det stora fosterländska kriget. Men resultatet blev något helt annat. Sjostakovitj skrev själv: ”Musikerna kommer att tycka om att spela det och kritikerna kommer att älska att hata det.”

Symfonin skrevs på kort tid under sommaren 1945. Efter förhandspremiären i september, då den framfördes på piano av Sjostakovitj och Svjatoslav Richter för en liten grupp närvarande, var många kritiska. I stället för en lång symfoni med patriotiska hyllningar fick de en virtuos och lättsam symfoni, slut redan efter 25 minuter. Eftersom många väntade på Sjostakovitjs nya symfoni gick det inte att ställa in uruppförandet, som ägde rum i Leningrad den 3 november. Reaktionen lät inte vänta på sig.

Även om musiken ansågs lättsam var detta mer än bara en ironisk klackspark efter symfonier nr 7 och 8. Den som känner till Sjostakovitjs kodade musikspråk förstår att den nionde symfonin är ett mycket sarkastiskt verk och som vänder sig mot Stalin, som Sjostakovitj tyckte hade blivit alltmer uppblåst efter kriget.

Mot denna bakgrund kan den nionde symfonin betraktas som en öppen protest mot det totalitära, en tragisk komedi. Föga förvånande försvann symfonin snabbt från det sovjetiska konsertlivet efter att den blev kraftigt nedskriven i sovjetisk press. Sedan avvaktade Sjostakovitj i sju år innan han gav sig i kast med nästa symfoni. Det gällde att behålla balansen.

Text: Bengt Arwén