arrow

Sjostakovitj & Korngold

Erich Wolfgang Korngold förknippas med underbart överdådig filmmusik. I Korngolds Violinkonsert knyter den finska violinisten Elina Vähälä an till Hollywoods starkt mättade färgpalett. Med Sjostakovitj reflekterande och inåtblickande Symfoni nr 6 fortsätter Klaus Mäkelä sitt Sjostakovitj-tema som präglar hans första säsong som Radiosymfonikernas förste gästdirigent.

När det unga stjärnskottet Klaus Mäkelä debuterade i Berwaldhallen hösten 2017 gjorde han ett så starkt intryck på musikerna att han snart därefter tillfrågades om att bli förste gästdirigent. Han blev därmed den yngste någonsin att få ett längre kontrakt med Radiosymfonikerna. Mäkelä har ett stort intresse för rysk musik och visade i sin bejublade debutkonsert med Göteborgs symfoniker, där han dirigerade Sjostakovitj, att han är en betydande kraft att räkna med i den här repertoaren.

Sjostakovitj komponerade 15 symfonier. Den första tillkom redan som examensarbete vid konservatoriet under det i Sovjet experimentella 1920-talet. Men tiderna skulle hårdna och hans Symfoni nr 6 kan höras som en återspegling av de svåra omständigheter som tonsättaren verkade under. En mörk första sats bildar motvikt till livliga efterföljande satser; enligt dirigenten Mark Wigglesworth ville Sjostakovitj genom kontrasterna illustrera den irrationella värld han levde i. Med detta i åtanke blir den cirkusartade sista satsen närmast en ironisk kommentar till Stalins önskan om optimistiska och bullrande finaler.

Sjostakovitj och Korngold verkar kanske inte ha haft så mycket gemensamt, men de var båda något av underbarn och dessutom flitiga kompositörer av filmmusik. Sjostakovitj skaffade sig erfarenhet av det nya mediet genom arbete som stumfilmspianist, och kom att skriva musik till närmare 40 filmer. Korngold kom i kontakt med filmen efter att på 1930-talet ha emigrerat till USA, där han under ett drygt decennium rönte stora framgångar som filmkompositör.

I sin Violinkonsert från 1947 bygger Korngold vidare på teman från filmmusiken, och det är verkligen en överdådig ljudpalett av tindrande och nostalgisk färgrikedom som målas upp framför lyssnaren. Men här hörs också melodisk fantasi, rytmisk vitalitet och virtuosa utmaningar för kvällens solist, Elina Vähälä, som gjorde konsertdebut redan i tolvårsåldern. För några år sedan framträdde hon på Nobel Peace Prize-konserten inför hundratals miljoner tv-tittare. Vähälä är även professor i violin vid Musikhögskolan i Karlsruhe.

Text: Axel Lindhe


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER
Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester är känd i hela världen som en av Europas mest mångsidiga orkestrar med spännande, mångfasetterad repertoar och ständig strävan efter att bryta ny mark. Orkesterns högklassiga musicerande liksom samarbeten med världens främsta tonsättare, dirigenter och solister har belönats med otaliga priser och lovord.

Sedan 1979 är Sveriges Radios Symfoniorkesters hemmascen Berwaldhallen, Sveriges Radios konserthus. Förutom konsertpubliken når orkestern varje vecka miljontals lyssnare i etern och på webben genom Klassiska konserten i P2. Flera av orkesterns konserter visas också på Berwaldhallen Play och i Sveriges Television, vilket ger publiken ytterligare möjligheter att komma riktigt nära en av världens bästa orkestrar.

”Orkestern har en unik kombination av ödmjukhet, känslighet och musikalisk fantasi” säger Daniel Harding, orkesterns chefsdirigent sedan 2007 och de senaste åren även orkesterns konstnärlige ledare. ”Jag har aldrig haft en konsert med Radiosymfonikerna där de inte spelat som om det gällde livet!” Orkestern är också stolt över att ha Klaus Mäkelä som förste gästdirigent sedan 2018.

Den första radioorkestern bildades 1925, samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Genom åren har orkestern haft många framstående chefsdirigenter varav två, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, sedermera utnämnts till orkesterns hedersdirigenter, samt Valery Gergiev som gästat orkestern åtskilliga gånger och är medgrundare av Östersjöfestivalen.

Klaus Mäkelä är sedan hösten 2018 förste gästdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester. Han är chefsdirigent och konstnärlig rådgivare för Oslo-Filharmonien och konstnärlig rådgivare för Orchestre de Paris. Han är även konstnärlig partner vid Tapiola Sinfonietta och konstnärlig ledare för Åbo Musikfestspel.

Säsongen 2020–2021 väntar hans första säsong med Oslo-Filharmonien, liksom debuter med bland andra Gewandhausorkestern, Bostons symfoniorkester och Concergebouworkestern. Återbesök väntar också hos exempelvis Bayerska radions symfoniorkester, Göteborgs Symfoniker och Helsingfors stadsorkester, liksom två konserter med Orchestre de Paris. Han kommer bland annat att ge uruppföranden av Unsuk Chin, Sauli Zinovjev och Mette Henriette.

Vid Sibelius-Akademin studerade Mäkelä dirigering för Jorma Panula och cello för Marko Ylönen, Timo Hanhinen och Hannu Kiiski. Som cellosolist har han uppträtt med flera finska orkestrar, som kammarmusiker med medlemmar ur Franska radions filharmoniker och vid flera finska festivaler. Han spelar på en Giovanni Grancino från 1698 utlånad av OP Art Foundation. 2019 tilldelades han Finlandspriset för sina bidrag till finsk konst och kultur.

Elina Vähälä debuterade som tolvåring med Lahti symfoniorkester och Osmo Vänskä. Hon har uppträtt med stora orkestrar runt om i världen som Orchestra National de Lyon, RTÉ National Symphony, Helsingfors stadsorkester, Minnesota Orchestra och Quingdao Symphony Orchestra. Hennes repertoar sträcker sig från barockmusik till nyskrivna verk, har fått flera verk skrivna för sig och spelat in album på skivmärket BIS. Hon är professor vid Musikhögskolan i Karlsruhe i Tyskland.

Musiken

Ungefärliga tider

Det musikaliska underbarnet Erich Wolfgang Korngold fick passande nog sitt andranamn efter ett annat av musikhistoriens underbarn, Wolfgang Amadeus Mozart. Korngold började komponera när andra började i grundskolan, spelade själv en egenskriven kantat för Gustav Mahler som nioåring och fick två år senare baletten Snömannen framförd för självaste kejsar Frans Josef I av Österrike. Korngolds kanske mest kända konstmusikverk, operan Den döda staden, skrev han i tjugoårsåldern. På flykt undan nazisterna emigrerade han 1934 till USA där han på kort tid etablerade sig som en av tidernas främsta filmkompositörer.

Korngold verkar inte ha gjort någon större skillnad på konst- och filmmusik. Han närmade sig filmmusiken på samma sätt som de mer traditionella musikdramatiska formerna och kom snarare att därigenom bidra till filmmusikens utveckling. Han frodades i den senromantiska klangvärlden och tog inte till sig särskilt mycket av de modernistiska svängningarna som bröt ny mark hemma i Europa.

Korngolds Violinkonsert i D-dur började som något av ett internskämt mellan honom och den berömde violinisten Bronisław Huberman, som var en vän till familjen och som önskade sig en solokonsert. ”Erich, var är min violinkonsert?” brukade han fråga när han kom på besök. En ljum kväll 1945 häpnade han när Korngold plötsligt satte sig vid pianot och spelade en bit ur den då påbörjade konserten.

Violinkonserten gifter konstmusikern med filmkompositören. Korngold har lånat teman och motiv från inte mindre än fyra olika filmer som han tonsatt på 1930-talet, däribland Anthony Adverse från 1936 som belönades med en Oscar för bästa musik. Huberman spelade till slut aldrig konserten. I stället var det Jascha Heifetz som uruppförde den i februari 1947 till ett positivt första mottagande. En kritiker siade till och med att Korngolds konsert skulle omtalas i samma andetag som Mendelssohns.

Därefter blev det dock värre. New York Times kallade verket nedlåtande för en ”Hollywood-konsert” och brittiska The Sun kallade den syrligt för ”mer korn än guld”. Efterkrigstidens musikliv hade sprungit ifrån Korngolds senromantiska tonspråk och att inte hänga med i utvecklingen innebar att bli hopplöst omsprungen, trots genomgående förstklassigt hantverk och en både lyrisk och virtuos solostämma.

Text: David Saulesco

Efter sin stora framgång med den femte symfonin 1937 planerade Dmitrij Sjostakovitj att skapa ett omfattande verk för solister, kör och orkester till Lenins minne med text av författaren Vladimir Majakovskij. I september 1938 presenterade han idén i tidningen Literaturnaja Gazeta: ”Jag inser till fullo vilken väldig uppgift det är att i konstnärlig form gestalta den gigantiska, odödliga ledaren. Jag avser inte historiska händelser eller biografiska enskildheter utan en mer allmän idé för kompositionen.”

När hans Symfoni nr 6 uruppfördes i Leningrad i november 1939 fick publiken höra något helt annat än de väntat sig. Symfonin var inte särskilt omfattande, innehöll inga vokala inslag och hade, så vitt någon kunde märka, ingenting alls med Lenin att göra. Vi kan spekulera över varför Sjostakovitj övergivit idén. Kanske hade den främst varit ett försök att göra överheten till lags efter avbönen med den femte symfonin. Kanske visade sig uppgiften honom övermäktig, eller så trodde han inte på dess moraliska berättigande.

I en intervju sade Sjostakovitj själv: ”Min sjätte symfoni skiljer sig i stämning och känsla från den femte, som kännetecknas av spänning och tragik. Min senaste är övervägande eftertänksam och lyrisk. Jag har velat skildra en atmosfär av glädje, ungdom och vår.” Det är förvisso ingen felaktig beskrivning men inte heller en fullständig. Symfonin är uppbyggd på ett ovanligt sätt: Första satsen är bred och sorgtyngd och följs av två snabba och uppsluppna satser, tillsammans kortare än den första. Kritikerna upplevde att tonsättaren hade ”glömt” den första satsen, i så fall var allt i sin ordning med en långsam andra sats, ett scherzo och en final.

I dag vet vi att symfonin står som vattendelare i en tid av förändring. Att inleda verk med sökande, meditativ musik skulle bli typiskt för Sjostakovitj i flera av hans senare symfonier och stråkkvartetter. Den burleska andra satsen innehåller en del groteska inslag, som den skrikande klarinetten, men mitt i yran finns ett drag av melankoli. Tredje satsen, ännu snabbare, är en ohämmad galopp som påminner om Rossinis Wilhelm Tell liksom Stravinskys Petrusjka. Den glittrande finalen tilltalade överheten, men de lyhörda anade nog redan då en inre tomhet och ödslighet under den bullrade ytan.

Text: Sven Kruckenberg

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 10 min