arrow

Sjostakovitj enligt Mäkelä

Sjostakovitj Symfoni nr 5 blev en succé och är än i dag en av hans mest populära verk. Klaus Mäkelä dirigerar tre av Sjostakovitj symfonier under säsongen – detta är den första. Rautavaaras cellokonsert Towards the Horizon påminner om svulstig Hollywood-musik som tagit steget in i den moderna konstmusiken, en brytning som navigeras skickligt av Truls Mørk. Anton Webern arrangerade Bachs snillrika Ricercar à 6 för orkester för att göra musiken mera tillgänglig och begriplig, två egenskaper som Sjostakovitj nog också hade i åtanke när han skrev sin femte symfoni.

Hösten 2017 mötte Sveriges Radios Symfoniorkester dirigenten Klaus Mäkelä för första gången, ett möte som blev så lyckosamt att han i december samma år tillkännagavs som orkesterns förste gästdirigent med ett kontrakt på tre år. Här i Berwaldhallen kommer Mäkelä under denna säsong bland annat göra tre symfonier av Sjostakovitj: den femte, sjätte och sjunde.

De prestigefulla uppdragen fullkomligen haglar över den unge dirigenten. Han är Artist in Association vid Tapiola sinfonietta och har också under 2017 debuterat som operadirigent vid Finlands nationalopera. Mäkelä har dessutom blivit utnämnd till Esa-Pekka Salonens assistent under arbetet med nationaloperans uppsättning av Nibelungens ring. Han har dessutom valts till ny konstnärlig ledare för Åbo musikfestspel och kommer att planera programmet för sommaren 2019, som är festivalens 60-årsjubileum. En rekordsnabb start för en dirigent född 1996.

Anton Webern studerade musik i Wien och skrev sin avhandling om renässanstonsättaren Heinrich Isaac. Senare anslöt sig Webern till Arnold Schönberg och dennes tolvtonsteknik. För sitt uppehälle dirigerade, komponerade och undervisade Webern samt arbetade även vid förlaget Universal Edition. I ett brev till dirigenten Hermann Scherchen skriver Webern om sin bearbetning av Bachs Ricercar: ”Min instrumentation syftar till att påvisa det motiviska sammanhanget… Vilken musik det är! Sannerligen, är det inte nödvändigt att uppväcka denna musik som ligger vilande i det fördolda i Bachs egen abstrakta utformning…”

Einojuhani Rautavaara skrev sin Cellokonsert nr 2 med tillägnan till Truls Mørk. Konserten är ganska kort, cirka 20 minuter, och skriven i en sats som delas upp i tre delar. Titeln Towards the Horizon är mer en känsla än en programkommentar. Rautavaara har själv sagt att med denna konsert har han komponerat sammanlagt tolv stycken, och att detta kan också vara hans sista. I det neoklassiska verket presenterar cellon en i stort sett obruten melodislinga som varieras mot orkestersatsen. Mot slutet av konserten blir orkestern mer brutal men låter cellon avsluta lyriskt, med en uppåtgående figur riktad mot horisonten.

Dmitrij Sjostakovitj Symfoni nr 5 från 1937 kom att bli en vändpunkt i hans liv. Året innan publicerades en artikel med rubriken ”Kaos i stället för musik” i den statligt ägda tidningen Pravda. Det blev starten på en formlig klappjakt på Sjostakovitj som fruktade för sitt liv. Han drog därför tillbaka sin redan komponerade fjärde symfoni och presenterade i stället den femte med kommentaren ”en konstnärs svar på rättvis kritik”.

Text: Evabritt Selén


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER
Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester är känd i hela världen som en av Europas mest mångsidiga orkestrar med spännande, mångfasetterad repertoar och ständig strävan efter att bryta ny mark. Orkesterns högklassiga musicerande liksom samarbeten med världens främsta tonsättare, dirigenter och solister har belönats med otaliga priser och lovord.

Orkestern har en unik kombination av ödmjukhet, känslighet och musikalisk fantasi” säger Daniel Harding, orkesterns chefsdirigent sedan 2007. ”Jag har aldrig haft en konsert med Radiosymfonikerna där de inte spelat som om det gällde livet!

Den första radioorkestern bildades 1925, samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar. Sedan dess har orkesterns konserter sänts i Sveriges Radio. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967.

Genom åren har orkestern haft många framstående chefsdirigenter varav två av dem, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, sedermera utnämnts till orkesterns hedersdirigenter, inklusive Valery Gergiev som gästat orkestern åtskilliga gånger och är medgrundare till Östersjöfestivalen.

Klaus Mäkelä är sedan hösten 2018 förste gästdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester. Hösten 2020 tillträder han som chefsdirigent och konstnärlig rådgivare för Oslo-Filharmonien. Han är även konstnärlig partner vid Tapiola Sinfonietta och konstnärlig ledare för Åbo Musikfestspel. Säsongen 2019–2020 debuterar han med orkestrar som NDR Elbphilharmonie, Münchner Philharmoniker, Nederländska radions symfoniorkester och Londons filharmoniska orkester. Han gör även återbesök hos bland andra Frankfurts radiosymfoniker, Göteborgs Symfoniker, Lausannes kammarorkester och Tokyos Metropolitanorkester. Han debuterade som operadirigent vid Finlands Nationalopera med Mozarts Trollflöjten och en konsertant version av Erkki Melartins Aino. Han är även en prisbelönad cellist som har spelat med finska orkestrar som Sinfonia Lahti och Kuopio orkester och festivaler som Kuhmo kammarmusikfestival och Musikfestspelen i Nådendal. Han spelar på en Giovanni Grancino från 1698 utlånad av OP Art Foundation. 2019 tilldelades han Finlandspriset för sina bidrag till finsk konst och kultur.

Med en kombination av konstnärlig integritet, intensitet och elegans har cellisten Truls Mørk spelat sig till toppen solisteliten. Han uppträder med de största orkestrarna runt om i världen och har nyligen gästat exempelvis San Franciscos symfoniorkester, Gewandhausorchester Leipzig, Orchestre de Paris och Tonhalle-Orchester Zürich för att nämna några. Mørk har spelat in de stora solokonserterna av Dvořák och Elgar liksom av de Britten och Sjostakovitj, och dessutom både Bachs och Brittens samlade cellosviter. Han har även inlett en turnéverksamhet med pianisten Behzod Abduraimov. Mørk är hängiven den nya musiken och har uruppfört mer än 30 verk, som Krzysztof Pendereckis Concerto for Three Cellos, Hafliði Hallgrímssons Cellokonsert och Einojuhani Rautavaaras Towards the Horizon.

Musiken

Ungefärliga tider

Anledningen till att Webern gjorde en orkesterbearbetning av Bachs sexstämmiga Ricercar var ekonomisk; han såg sommaren 1934 närma sig utan några arvoden att vänta och han saknade pengar eftersom inkomsterna sjunkit drastiskt sedan året innan. Sommaren räddades av ett förskott för orkestersättningen av Ricercar, men arbetet kom inte igång förrän i november och stod klart i januari året därpå.

En av Weberns elever vid denna tid, Arnold Elston, har berättat: ”Samtidigt som han visade på en av Bachs långa linjer utan paus, hävdade Webern att det var nödvändigt att utkristallisera partiklarna i en sådan linje, att lyfta fram den raffinerade serien av musikaliska impulser och artikulationer genom skiftningar i klangfärg och fräscha instrumentinsatser.” Webern slog sönder fugatemat och återskapade det med en pointillistisk teknik som påminde om Signacs och Seurats måleri. Hans metod provocerade många och representerade en helt ny Bach-uppfattning.

I ett brev från 1938 till dirigenten Hermann Scherchen förklarade Webern själv: ”Min instrumentation syftar till att påvisa det tematiska sammanhanget. Detta var inte alltid så lätt. Dessutom är naturligtvis min ambition att presentera styckets karaktär, så som jag känner den. Vilken musik det är! Att efter så lång tid göra det begripligt var min yttersta avsikt. Är det inte nödvändigt att återuppväcka denna musik som ligger vilande i Bachs egna, abstrakta utformning och fortfarande är okänd eller åtminstone obegriplig för de flesta? Obegriplig som musik!”

”En ännu viktigare aspekt av framförandet av mitt arrangemang: Ingenting får tillåtas komma i skymundan. Inte ens den mildaste ton från den sordinerade trumpeten får gå förlorad. Allting är av primär betydelse i detta verk – och i denna instrumentation.” När Arnold Schönberg fick se Weberns partitur erkände han sina svårigheter i att finna – och hålla fast – tråden i Weberns stämföring: ”Stycket är förvisso endast avsett att spelas och knappast att läsas. Kanske är det betydelsefulla trots allt hur det klingar.”

Text: Rolf Haglund

Einojuhani Rautavaara är en av vår tids mest betydande finska tonsättare. Han har bland annat skrivit symfonier, operor, vokalmusik – och solokonserter. Rautavaaras andra cellokonsert, Towards the Horizon, skrevs 2008–2009 med tillägnan till Truls Mørk. Konserten är ganska kort, cirka 20 minuter, och är skriven i en sats som delas upp i tre delar. Stilmässigt har Rautavaara under sin verksamhet varit modernist, experimenterat med tolvtonsteknik och senare gått över till en närmast nyromantisk stil vilket han själv kommenterat med humor och distans: ”En ung tonsättare som inte är modernist har inget hjärta; en gammal tonsättare som är det har ingen hjärna.”

Rautavaara sade att denna, hans tolfte solokonsert, skulle kunna bli hans sista vilket också blev fallet, så när som på en Fantasia för violin och orkester. Towards the Horizon håller en neoklassisk stil där cellon presenterar en i stort sett obruten melodislinga som varieras mot orkestersatsen. Musiken pekar framåt mot det okända och snuddar vid det eviga, som när vi närmar oss, känns ännu mer avlägset. Det börjar med en dialog mellan solist och orkester. Denna övergår i en mer intensiv solomelodi som emellanåt bryts av i ornament. Mot slutet av verket blir orkestern mer brutal, men låter cellon avsluta lyriskt med en uppåtgående figur riktad mot horisonten…

Text: Evabritt Selén

Josef Stalin fick en dag lust att gå på operan, närmare bestämt Dmitrij Sjostakovitjs Lady Macbeth från Mtsensk. Det var viktigt att hålla sig à jour med vad Sovjets stora konstnärer höll på med. Diktatorn lämnade teatern i ursinne och dikterade en text som den 28 januari 1936 publicerades som ledarstick i statsledda tidningen Pravda: ”Förvirring i stället för musik”. Det var början på en hård kampanj mot Sjostakovitj och hans likar, ett brutalt ingrepp i musikhistorien som i decennier fyllde tonsättare med fruktan. Sjostakovitjs musik kallades vulgär, formalistisk och neurotisk. Modernism gick bort; musik skulle vara enkel, optimistisk, gärna baserad på folkliga idiom, helst också patriotisk och hyllande av staten.

En av många följder av denna bannbulla var att Sjostakovitj drog tillbaka sin fjärde symfoni, trots att den redan repeterades i Leningrad. Mot den bakgrunden är Symfoni nr 5 från 1937 en utomordentligt djärv och modig skapelse, absolut inte den musikaliska ”pudel” som man hävdat. Särskilt mycket patriotism finns knappast, däremot mörka och tragiska stämningar, alltså känslor som i det offentliga rummet var helt oacceptabla i Ryssland vid denna tid.

Cellolegenden Mstislav Rostropovitj lär ha sagt att Sjostakovitj med säkerhet skulle ha avrättats som tack för verket, om inte applåderna efter uruppförandet hade varat i fyrtio minuter. Nu blev den officiella historien i stället att symfonin var ”en sovjetisk konstnärs kreativa svar på rättvis kritik” och ett självbiografiskt program tolkades in i musiken, med fokus på tonsättarens förvandling från obegriplig formalist till kommunistisk fanbärare.

Utåt accepterade Sjostakovitj denna tolkning, men enligt en källa menade han i själva verket att jublet är forcerat, framtvingat under hot. ”Man måste vara en fullständig idiot för att inte höra det.” Hur som helst är det ett orkestralt mästerverk som med skickligt använda resurser låter hela symfonin växa fram ur bara några få motiv. Largo-satsen lär ha rört premiärpubliken till tårar. Den skrevs för övrigt under en särskilt intensiv skaparperiod efter att en av tonsättarens lärare arresterats och avrättats. Är finalens slut ett uttryck för politisk eftergift eller ironi? De lärde – och alla vi andra – får väl fortsätta att tvista om den saken.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

Ungefärlig konsertlängd: 2 tim 10 min inkl. paus

Konsertintroduktion 28 sep kl 18:00 och 29 sep kl 14:00 i nedre foajén.