arrow

SIGNALS FROM HEAVEN

Hur klingar musiken från himlen? Sveriges Radios Symfoniorkesters bländande brass och slagverk står i fokus i en konsert där André Jolivets Fanfares pour Britannicus från 1946 möter Tôru Takemitsus drömskt poetiska Signals from heaven. Konserten kröns med Aaron Coplands fanfar skriven till 100-årsjubileet av Metropolitan Museum of Art och Richard Strauss sprudlande fanfar tillägnad Wienerfilharmonikerna – allt under ledning av dirigent Andreas Hanson.

Konserten sänds på Berwaldhallen Play och i Sveriges Radio P2 fredagen den 7 maj kl 19.

Finns det någon musik som är mer imponerande att ta del av än välskriven brassmusik? Faktum är att just symfoniorkesterns brassinstrument har förmåga till en enorm musikalisk spännvidd i uttrycket: från högtidliga och djupt stämningsfulla tonfall till kraftfulla, jublande klanger som kan få taket att lyfta. En förutsättning är förstås musiker i toppklass, vilket vi i form av Sveriges Radios Symfoniorkesters brass och slagverk här har förmånen att höra. I programmet får vi bland annat ta del av bländande brassmusik av fransmannen André Jolivet och av den japanske tonsättaren Tôru Takemitsu, en av 1900-talets mest uppmärksammade tonsättare.

I Takemitsus två stämningsrika Signals from Heaven (”Signaler från himlen”) växlar musiken effektfullt mellan två instrumentgrupper placerade på olika platser i konsertsalen. Resultatet blir en effektfull musikalisk dialog där Takemitsus fallenhet för att skapa rika klangfärger verkligen kommer till sin rätt. Den amerikanske tonsättaren Aaron Coplands mest kända fanfar är kanske hans Fanfare for the Common Man. Här får vi istället ta del av hans högtidliga Ceremonial Fanfare, komponerad till firandet av Metropolitan Museum of Arts hundraårsjubileum.

André Jolivets Fanfares Pour Britannicus skrevs ursprungligen som teatermusik till Jean Racines tragedi Britannicus, som hämtar sitt stoff från romarrikets historia. Det är härligt energifylld musik som verkligen visar hur en skicklig tonsättare förmår utnyttja brassinstrumentens mångskiftande egenskaper till fullo. Slutligen hör vi Richard Strauss pampiga fanfar för Wienerfilharmonikerna. Strauss fick brassmusiken med sig från modersmjölken, då hans pappa Franz var en virtuos hornist. Stycket komponerades till orkesterns första välgörenhetsbal 1924 och verket har sedan dess framförts varje år vid orkesterns årliga bal.

Andreas Hanson har skrivit arrangemanget av Strauss stycke och är musikdirektör vid Arméns musikkår. Han är en väletablerad konsert- och operadirigent som lett alla de stora svenska orkestrarna och som gjort uppmärksammade utländska gästspel i bland annat Danmark, England, Litauen, Ryssland och Polen.

Text: Axel Lindhe


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER
Skriv ut

Medverkande

 

Andreas Hanson är en väletablerad konsert- och operadirigent som lett alla de stora svenska orkestrarna och gjort uppmärksammade utländska gästspel ibland annat Danmark, England, Litauen, Ryssland och Polen. Han debuterade i London år 2000 på en konsert under BBC Proms. I Sverige har han lett orkestrar som Kungliga Filharmonikerna, Sveriges Radios Symfoniorkester, Göteborgs Symfoniker, Helsingborgs Symfoniorkester, Malmö Symfoniorkester och Norrköpings Symfoniorkester.

Som operadirigent har han dirigerat bland andra Mozarts Così fan tutte, Gian Carlo Menottis Amahl och nattgästerna, Karin Rehnqvists Sötskolan och Nikolaj Rimskij-Korsakovs Mozart och Salieri. På Kungliga Operan har han också gjort baletter som Tjajkovskijs Nötknäpparen. Han är sedan hösten 2018 musikdirektör vid Arméns musikkår, en tjänst han också haft mellan 1998 och 2010. Säsongen 2020–2021 väntar bland annat debuten vid GöteborgsOperan med den nyskrivna operan Mytomania av Paula af Malmborg Ward och Kerstin Perski.

Musiken

Ungefärliga tider

Tôru Takemitsus internationella genombrott som tonsättare kom 1957 med Requiem for String Orchestra, ett verk som hyllades av bland annat av Stravinskij och ledde till kompositionsuppdrag från hela världen. Takemitsu hade då i ett flertal år vänt sig bort från den japanska traditionen och främst ägnat sig åt västerländsk musik. Men under 60-talet började han upptäcka sitt eget lands musik, delvis tack vare mötet med tonsättarkollegan John Cage. Senare i livet berättade han: ”Under en lång period försökte jag undvika att vara ”japansk”, undvika det ”japanska” uttrycket. Det var i hög grad John Cage som fick mig att inse värdet av min egen tradition.”

Föreningen av västerländsk tradition med traditionell japansk musik har blivit ett av Takemitsus kännetecken, och till sina västerländska influenser räknar han Debussy, Messiaen, Webern, Varèse och Schönberg, men även jazz och populärmusik. Hans innehållsrika verklista rymmer musik från de flesta genrer: orkester- och kammarmusik, konserter, vokalmusik och inte minst mängder av verk för radio och tv och musik till närmare etthundra filmer.

Färgrika och varierande klangfärger är ett annat utmärkande drag i Takemitsus konstnärskap, och han har speciellt betonat inflytandet från Messiaen – med egna ord hans ”andliga mentor”. I Signals from Heaven hörs Takemitsus skickliga förmåga att skapa mångskiftande klangfärger, och hur han med enkla medel framkallar ett starkt känslomässigt uttryck. I verket skapas en musikalisk dialog genom att låta musiken alternera mellan två bleckgrupper placerade på olika platser i rummet. Det är en teknik som blickar tillbaka till renässansen, där tonsättare som Giovanni Gabrieli skapade effektfulla antifonala effekter i Markuskyrkan i Venedig genom att placera grupper på olika platser i kyrkorummet.

Text: Axel Lindhe

 

”My art is dedicated to restoring music’s original ancient sense, as the magical and incantory expression of the religiosity of human communities.” – André Jolivet

André Jolivet växte upp i en konstnärlig familj. Fadern var konstnär och mamman pianist och redan fyra år gammal började hon ge sin son pianolektioner. I tidiga tonåren började Jolivet ta lektioner i cellospel, och på föräldrarnas inrådan utbildade han sig till lärare och hann också med att jobba några år i yrket innan musiken åter tog överhanden.

En av hans kompositionslärare var Edgar Varèse, och denne avantgardist fick ett stort inflytande över sin elev. Speciellt fascinerades Jolivet av Varèses ljudrika orkesterverk Amériques och han tog djupa intryck av stycket. Även en annan landsman, Olivier Messiaen, var en viktig inspirationskälla. Jolivet och Messiaen intresserade sig båda för andliga frågor och de förenades i sin kritik av Stravinskij och hans neoklassicism. Tillsammans med Yves Baudrier och Jean Yves Daniel-Lesur bildade de gruppen ”La jeune France”, som propagerade för ny fransk musik.

Jolivets stil kom att genomgå många förändringar under hans karriär. Om de tidiga verken kan sägas vara mer experimentella och visa på inflytande från Bartók och Schönberg, blev han med tiden mer expressiv, som i exempelvis Concertino för trumpet, stråkar och piano (1948). Efterkrigstiden kom också att föra med sig andra förändringar för Jolivet. 1945 utnämndes han till kapellmästare vid Comédie-Française, en tjänst han hade ända till 1959 och som innebar många tillfällen att komponera scenisk musik.

Fanfares Pour Britannicus (1946) skrevs från början just som teatermusik, till Jean Racines tragedi Britannicus. Jolivets estetiska övertygelse var att en tonsättares uppgift i första hand består i att komponera musik som ger upphov till en stark känslomässig reaktion hos sin publik, och det får man verkligen säga att han lyckas med i detta effektfulla verk. Man behöver inte lyssna länge till det pampiga förspelet innan man inser att detta är musik som verkligen ”känns i magen”. Skickligt levandegör Jolivet dramats olika karaktärer, och verket bjuder överhuvudtaget på atmosfärrika tongångar som illustrerar hans fallenhet för att skriva för scenen.

Text: Axel Lindhe

Tôru Takemitsus internationella genombrott som tonsättare kom 1957 med Requiem for String Orchestra, ett verk som hyllades av bland annat av Stravinskij och ledde till kompositionsuppdrag från hela världen. Takemitsu hade då i ett flertal år vänt sig bort från den japanska traditionen och främst ägnat sig åt västerländsk musik. Men under 60-talet började han upptäcka sitt eget lands musik, delvis tack vare mötet med tonsättarkollegan John Cage. Senare i livet berättade han: ”Under en lång period försökte jag undvika att vara ”japansk”, undvika det ”japanska” uttrycket. Det var i hög grad John Cage som fick mig att inse värdet av min egen tradition.”

Föreningen av västerländsk tradition med traditionell japansk musik har blivit ett av Takemitsus kännetecken, och till sina västerländska influenser räknar han Debussy, Messiaen, Webern, Varèse och Schönberg, men även jazz och populärmusik. Hans innehållsrika verklista rymmer musik från de flesta genrer: orkester- och kammarmusik, konserter, vokalmusik och inte minst mängder av verk för radio och tv och musik till närmare etthundra filmer.

Färgrika och varierande klangfärger är ett annat utmärkande drag i Takemitsus konstnärskap, och han har speciellt betonat inflytandet från Messiaen – med egna ord hans ”andliga mentor”. I Signals from Heaven hörs Takemitsus skickliga förmåga att skapa mångskiftande klangfärger, och hur han med enkla medel framkallar ett starkt känslomässigt uttryck. I verket skapas en musikalisk dialog genom att låta musiken alternera mellan två bleckgrupper placerade på olika platser i rummet. Det är en teknik som blickar tillbaka till renässansen, där tonsättare som Giovanni Gabrieli skapade effektfulla antifonala effekter i Markuskyrkan i Venedig genom att placera grupper på olika platser i kyrkorummet.

Text: Axel Lindhe

 

Ungefärlig konsertlängd: 1 timme