arrow

SIBELIUS ENLIGT MÄKELÄ

Sibelius sjätte och sjunde symfonier, två kontrasterande mästerverk skrivna bara något år ifrån varandra, tolkade av Radiosymfonikernas förste gästdirigent Klaus Mäkelä. Den sjunde är djupsinnig och inåtblickande, den sjätte idyllisk och svalkande. Ännu mer symfonisk skönhet väntar i Robert Schumanns friska och virtuosa Konsertstycke för fyra horn.

Konserten sänds i Sveriges Radios P2 och med bild på Berwaldhallen Play fredagen den 13 nov kl 19:00.

Valthornet, i den form vi känner det, var fortfarande relativt nytt när Robert Schumann skrev sitt Konsertstycke för fyra horn F-dur 1849. Det är en slags hybrid mellan en solokonsert – för fyra solister – och barockens concerto grosso-form, med en stor och en liten ensemble som svarar varandra. Hornstämmorna, särskilt förstastämman, är hejdlöst utmanande och dessutom spelas alla tre satser i ett svep. Jaktsignaler, barrskog och ivriga löpningar i yttersatserna ramar in den romantiska, breda och sensuella mittensatsen.

Finländaren Jean Sibelius räknades på 1920-talet som Nordens främste tonsättare vid sidan av danske Carl Nielsen. Han var även internationellt framgångsrik, framför allt i England och USA. Ofta dirigerade han själv sina verk, inte sällan i Göteborg där hans vän och kollega Wilhelm Stenhammar var konstnärlig ledare för orkestern. Det var också som en hyllning till vännen som Sibelius komponerade sin dämpade sjätte symfoni.

Sibelius Symfoni nr 6 d-moll, som fullbordades 1923 och hade premiär i Helsingfors, har ibland kallats ”tystnadens symfoni” och är den minst ljudstarka av hans symfonier. Den har en egenartad, andaktsfull karaktär genom sin anstrykning av dorisk kyrkotonart, möjligen inspirerad av gamla finska folkmelodier. Den engelske dirigenten Constant Lambert kallade symfonin ”en studie i känslans och orkesterklangens halvtoner”.

Den sjunde symfonin är betydligt klarare i sitt uttryck. Sibelius beskrev musiken som full av ”livslust och livskraft”. Inledningsvis hade han tänkt skriva verket i flera satser men vid uruppförandet, som han själv dirigerade, kallades den ”Fantasia Sinfonica” och var i en enda sats. Efter konserten i Auditorium vid Norra Bantorget i Stockholm i mars 1924 skrev han hem till sin hustru Aino: ”I går konsert med stor framgång. Mitt nya verk är nog ett av mina bästa.” Året därpå trycktes partituret med titeln Symfoni nr 7 C-dur.

Med sina jublande melodier, variation i teman, stämning och form samt sömlösa tempobyten brukar den sjunde betraktas som höjdpunkten bland Sibelius symfonier. Klaus Mäkelä, som dirigerade verket i sitt första möte med Sveriges Radios Symfoniorkester 2017, beskriver det som världens kanske mest perfekta symfoni. Sibelius sjätte symfoni har däremot inte klingat i Berwaldhallen sedan 1998. Det är hög tid att den får göra det igen.

Text: Anna Hedelius & David Saulesco


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER
Skriv ut

INFORMATION OM KONSERTERNA I NOVEMBER

Ta del av Berwaldhallens novemberkonserter i Sveriges Radio P2 och med bild på Berwaldhallen Play. Med anledning av de skärpta restriktionerna i Stockholmsregionen spelas konserterna utan publik.

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester är känd i hela världen som en av Europas mest mångsidiga orkestrar med spännande, mångfasetterad repertoar och ständig strävan efter att bryta ny mark. Orkesterns högklassiga musicerande liksom samarbeten med världens främsta tonsättare, dirigenter och solister har belönats med otaliga priser och lovord.

Sedan 1979 är Sveriges Radios Symfoniorkesters hemmascen Berwaldhallen, Sveriges Radios konserthus. Förutom konsertpubliken når orkestern varje vecka miljontals lyssnare i etern och på webben genom Klassiska konserten i P2. Flera av orkesterns konserter visas också på Berwaldhallen Play och i Sveriges Television, vilket ger publiken ytterligare möjligheter att komma riktigt nära en av världens bästa orkestrar.

”Orkestern har en unik kombination av ödmjukhet, känslighet och musikalisk fantasi” säger Daniel Harding, orkesterns chefsdirigent sedan 2007 och de senaste åren även orkesterns konstnärlige ledare. ”Jag har aldrig haft en konsert med Radiosymfonikerna där de inte spelat som om det gällde livet!” Orkestern är också stolt över att ha Klaus Mäkelä som förste gästdirigent sedan 2018.

Den första radioorkestern bildades 1925, samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Genom åren har orkestern haft många framstående chefsdirigenter varav två, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, sedermera utnämnts till orkesterns hedersdirigenter, samt Valery Gergiev som gästat orkestern åtskilliga gånger och är medgrundare av Östersjöfestivalen.

Klaus Mäkelä är sedan hösten 2018 förste gästdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester. Han är chefsdirigent och konstnärlig rådgivare för Oslo-Filharmonien och konstnärlig rådgivare för Orchestre de Paris. Han är även konstnärlig partner vid Tapiola Sinfonietta och konstnärlig ledare för Åbo Musikfestspel.

Säsongen 2020–2021 väntar hans första säsong med Oslo-Filharmonien, liksom debuter med bland andra Gewandhausorkestern, Bostons symfoniorkester och Concergebouworkestern. Återbesök väntar också hos exempelvis Bayerska radions symfoniorkester, Göteborgs Symfoniker och Helsingfors stadsorkester, liksom två konserter med Orchestre de Paris. Han kommer bland annat att ge uruppföranden av Unsuk Chin, Sauli Zinovjev och Mette Henriette.

Vid Sibelius-Akademin studerade Mäkelä dirigering för Jorma Panula och cello för Marko Ylönen, Timo Hanhinen och Hannu Kiiski. Som cellosolist har han uppträtt med flera finska orkestrar, som kammarmusiker med medlemmar ur Franska radions filharmoniker och vid flera finska festivaler. Han spelar på en Giovanni Grancino från 1698 utlånad av OP Art Foundation. 2019 tilldelades han Finlandspriset för sina bidrag till finsk konst och kultur.

Hans Larsson är sedan 1989 anställd i Sveriges Radios Symfoniorkester och stämledare i orkestern sedan 1996. Han är även medlem i Drottningholms Barockensemble sedan 1988 och var tidigare anställd i Norrköpings Symfoniorkester 1988–1989. Han har varit medlem i Stockholm Chamber Brass, Royal Wind Quintet och Amadékvintetten.

Han har uppträtt som solist med Sveriges Radios Symfoniorkester i Mozarts Hornkonsert nr 2 Ess-dur, Hans Eklunds Konsert för horn och kammarorkester samt i Robert Schumanns Konsertstycke för fyra horn.

Han är uppvuxen i Örebro, började spela i kommunala musikskolan och bedrev sina högre studier först vid Ingesunds musikhögskola 1981–1982 för Leif Nilsson, sedan vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm 1982–1987 för Bengt Belfrage och Wilhelm Lanzky-Otto.

Chris Parkes är sedan 2010 anställd som solohornist I Sveriges Radios Symfoniorkester. Han är även stämledare i John Wilson Orchestra och har tidigare varit anställd som stämledare i Royal Philharmonic Orchestra 2008–2010 samt som tredje hornist i Londons filharmoniska orkester 2004–2008. Han har varit stämledare i orkestrar som Berlinfilharmonikerna, Londons symfoniorkester, Bayerska Radions Symfoniorkester, Philharmoniaorkestern och Europeiska kammarorkestern.

Som solist har han uppträtt med bland andra Londons symfoniorkester, BBC:s skotska symfoniorkester, Royal Philharmonic Orchestra och Sveriges Radios Symfoniorkester under ledning av dirigenter som John Wilson, Gianandrea Noseda och Daniel Harding. Han har deltagit i kammarmusikprojekt och inspelningar med framstående musiker som Anne Sofie von Otter, pianisterna Gwilym Simcock och Pierre-Laurent Aimard samt ensembler som Superbrass, Stockholm Syndrome Ensemble och Fine Arts Brass.

Han studerade vid Chetham’s School of Music i Manchester följt av högre studier vid Guildhall School of Music and Drama i London, där han också själv undervisar sedan 2011.

Anna Ferriol de Ciurana är sedan 2017 medlem i Sveriges Radios Symfoniorkester. Hon samarbetar även ofta med Stockholm Chamber Brass och har deltagit i projekt med operaorkestern vid Hannovers statsopera, Oslo-Filharmonien, Svenska Kammarorkestern, Kungliga Hovkapellet och Mahler Chamber Orchestra.

Hon studerade först för professor José Vicente Castelló vid Katalanska musikhögskolan i Barcelona och därefter för professor Markus Maskuniitty vid Musik- teater och mediahögskolan i Hannover. Under sin utbildning har hon även själv undervisat vid Katalanska musikhögskolan samt vid konservatorierna i Glasgow och Birmingham. För närvarande genomför hon sina diplomstudier i Hannover parallellt med tjänsten i Sveriges Radios Symfoniorkester.

Bengt Ny är sedan 1997 anställd i Sveriges Radios Symfoniorkester. Tidigare har han bland annat varit anställd som förste hornist i Västerås sinfonietta mellan 1989 och 1997. Han har medverkat i många sammanhang med naturhornsspel, bland annat på Drottningholms Slottsteater och Confidencen.

Han är uppvuxen i Stockholm, började spela i Kommunala musikskolan och bedrev sina högre studier på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm med examen 1988, inklusive diplomstudier i kammarmusik med Helios blåsarkvintett 1986–1988. Första anställningen som hornist var i Blåsarsymfonikerna.

Musiken

Ungefärliga tider

Robert Schumann skrev konsertstycket 1849 medan familjen bodde i Dresden, på endast två dagar. Trots försämrad hälsa komponerade han mycket, nästan maniskt, och det året kom att bli hans mest produktiva år som kompositör med snudd på fyrtio verk skrivna.

Schumann intresserade sig nu för det moderna ventilhornet, med dess möjligheter att utnyttja hela den kromatiska skalans tonförråd. Det var en instrumentinnovation som redan hade tiotals år på nacken, men ännu inte fullt accepterats av tidens hornister. Hovkapellet i Dresden kunde dock skryta med en av Europas största mästare av det nya instrumentet: franskfödde hornisten Josef Rudolf Lewy. Hans virtuositet inspirerade Schumann, som skrev ett uttrycksfullt Adagio och allegro för ventilhorn och piano. Det fungerade som en förstudie, där Schumann kunde utforska instrumentets melodiska förmågor, innan han vände sina ansträngningar mot det virtuosa konsertstycket.

Ordet ”Konzertstück” indikerar vanligtvis en enda stor sats, men trots sitt namn är detta en riktig, tresatsig konsert, om än i tre kortare satser. Verket kräver fyra skickliga solister, i andan av den äldre barockstilens concerto grosso-form. I många år betraktades detta verk som ospelbart, framför allt den höga och svåra förstahornstämman, och det fanns till och med tankar om att ersätta hornet med en trumpet.

Konsertstycket är känt för sin uttrycksfulla, lyriska kvalitet och harmoniska innovation, och öppnar stilfullt med två orkesterackord innan hornkvartetten presenterar sig. Första satsen, Lebhaft, är energiskt och sprudlande skriven i klassisk sonatform med både jakthornsfanfarer och en mera lyrisk mellandel, där hornen visar upp sina mjukaste toner.

Cello och oboe inleder den långsamma andra satsen, Romanze, och presenterar temat som sedan tas upp av hornen. De fyra hornen är involverade i en växelvis dialog, och denna ekoeffekt utspelas även mellan kvartetten och orkestern. Dialogen följs av en varm och lyrisk koraldel med starka drag av Brahms, och efter ett återtag av det första temat bryts stämningen abrupt av en trumpetfanfar.

Musiken går direkt in i den avslutande, mycket livliga satsen, Sehr lebhaft, som bland annat innehåller effektfulla passager med brutna ackord. Ett kort återbesök av det tidigare Brahmsliknande temat ger lite återhämtning innan musiken återigen tar sats och spinner vidare mot sitt slut.

Schumann värderade konsertstycket högt och ansåg att det var ett av hans bästa verk. Stycket uruppfördes den 25 februari 1850 i Gewandhaus i Leipzig, nästan precis ett år efter att det komponerats. Schumann skrev dessutom ytterligare ett verk för horn 1849: Fem jaktsånger, Jagdlieder, för manskör och hornkvartett.

Text: Andreas Konvicka

Jean Sibelius sjätte symfoni har genom åren gått under olika benämningar, som ”Tystnadens symfoni” för att den är den minst ljudstarka av hans symfonier, och ”Askungen bland symfonier” för att den sticker ut med sin särskilda harmonik. Själv påstod Sibelius att han erbjöd publiken kallt källvatten, i motsats till andra moderna tonsättare som tillredde musikaliska cocktails i alla nyanser. Det var framför allt de i Europa då dominerande tonsättarna Richard Strauss och Gustav Mahler han avsåg.

De olika epiteten säger något om symfonins rena väsen och inåtvända allvar. De allra första skisserna gjorde Sibelius redan hösten 1915, och när han väl satte i gång att arbeta med symfonin på allvar kämpade han med den i fyra år. Helt fullbordad var den först i februari 1923, då Sibelius var 57 år.

Som vanligt i Sibelius senare verk används ett rikt motivmaterial. Harmoniskt har han arbetat med den doriska skalan och han har gett harpan en framträdande roll, inte som soloinstrument, men i orkesterklangen. Sibelius förkärlek för renässanstonsättarna Giovanni Pierluigi da Palestrina och William Byrd är kännbar. Musiken låter både gammal och ny på samma gång. Den är både mystisk och sublim.

Symfonin uruppfördes i Helsingfors den 19 februari 1923 med Sibelius själv på dirigentpulten. I en intervju i Svenska Dagbladet i samband med konserten fick Sibelius frågan om han trodde på succé, varpå han svarade: ”Det har alltid varit så att med varje ny symfoni jag har skrivit och framfört har jag vunnit några nya följare, men samtidigt förlorat några av de gamla. Hur som helst tänker jag inte på en symfoni som musik med ett visst antal takter, utan som ett uttryck för andlig tro, en del av ens innersta liv.”

I april samma år dirigerade Sibelius symfonin i Göteborg, varpå Julius Rabe i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning skrev: ”Sibeliuskonserten i går blev utan gensägelse den största dagen under detta nu snart flydda musikår. Den hade både en mäktig inre betydenhet och yttre festivitas.”

Text: Anna Hedelius

Den finländske tonsättaren Jean Sibelius var depressiv under hela sitt liv och stillade ofta sin ångest och sina skakande händer med whisky, både då han komponerade och då han dirigerade. Med åldern fick han svårare och svårare att skriva musik. Arbetet med den sjunde symfonin under vintern 1924 var en kamp. Han skriver: ”Jag är på fel spår. Alkohol för att lugna mina nerver och mitt sinnestillstånd. Så hemskt åldrandet är för en kompositör. Saker går inte så fort som de har brukat och självkritiken växer till orimliga proportioner.”

Den sjunde symfonin bygger på ett adagio-motiv som Sibelius skissade ned redan under arbetet med sin femte symfoni tio år tidigare. Men redan i sjuans inledande adagiosats uppträder fler motiv, som sedan varieras och utvecklas. Ursprungstanken var att skriva ett verk i tre satser, men då Sibelius presenterade sitt stycke, som ännu vid premiären hette Fantasia sinfonica, bestod det av en enda 22 minuter lång sats. Sibelius dirigerade själv uruppförandet med Stockholms konsertförening, som i dag går under namnet Kungliga Filharmonikerna, den 24 mars 1924. Efter att också ha dirigerat verket i Köpenhamn i oktober samma år ändrade han dess namn till Symfoni nr 7 C-dur.

Verket betraktas som höjdpunkten av Sibelius skapande. Den samtida brittiska musikkritikern Donald Francis Tovey jämförde upplevelsen av att lyssna till verket vid sensationen av att flyga flygplan: ”En pilot buren av vinden har ingen känsla av rörelse alls. Han rör sig i vinden och kan ändra hastighet utan att avbryta rörelsen.”

Efter framgången planerade och arbetade Sibelius troligen på en åttonde symfoni, men av den finns i dag inga spår. Kanske greps han återigen av självkritik; om han inte kunde överträffa sin perfekta sjunde symfoni ville han heller inte släppa den åttonde till offentligheten. Sibelius levde till 91 års ålder, men de sista 31 åren av sitt liv – mellan 1926 och 1957 – skrev han ingen musik över huvud taget. Den sjunde symfonin sammanfattar således hans gärning som symfonist.

Text: Anna Hedelius

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 15 min