arrow

Schuberts ofullbordade symfoni

Maxim Emelyanchev leder Sveriges Radios Symfoniorkester i Franz Schuberts åttonde symfoni, den ofullbordade. Dessutom Richard Wagners symfoniska poem Siegfried-Idyll – skriven som en födelsedagspresent till kompositörens fru, och Maurice Ravels rapsodi för soloviolin Tzigane framförd av Radiosymfonikernas andre konsertmästare Henrik Naimark Meyers.

På juldagens morgon 1870 blev Cosima Wagner, Richard Wagners fru, väckt av en orkester som uruppförde Siegfrididyll utanför hennes sovrumsdörr. Stycket var Wagners födelsedagspresent, och i sin dagbok skrev Cosima senare att hon trodde att hon drömde när hon väcktes av den skimrande musiken. Vid konserten spelade dirigenten Hans Richter trumpet, och på plats bland de morgonpigga gästerna var bland andra filosofen Friedrich Nietzsche.

Den som är bekant med Wagners opera Siegfried upplever kanske något av en déja-vù när klangerna från Siegfriedidyll träffar trumhinnan. I musiken återanvänder Wagner delar av motivet från scenen i operans tredje akt då Brünnhilde ger Siegfried en av operahistoriens mest oemotståndliga kärleksförklaringar. Vi befinner oss i handlingens upplösning – Brünnhilde ska skiljas från Siegfried, men vet också att de kommer att förenas i dödsriket.

En 100-års jubilar följer därefter i konserten i form av Maurice Ravels rapsodi Tzigane. Verket, som ursprungligen skrevs för violin och piano, hade premiär för en sättning med orkester den 19 oktober 1924. Solist i Ravels verk är den hyllade violinisten Henrik Naimark Meyers, 2:e Konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester och känd för sina utforskande projekt inom kammarmusik, inte minst genom den egna ensemblen Naimark & Friends.

Därefter följer Franz Schuberts ofullbordade symfoni i h-moll. ”Finns det egentligen glad musik?” ska den unge Schubert en gång ha frågat sig, och själv svarat: ”Jag känner inte till någon.” Vid sin alltför tidiga död – Schubert var bara 31 år – lämnade han efter sig symfonier, sånger och kammarmusik. Arbetet med den åttonde symfonin i h-moll påbörjade han 1822. Två satser blev det, och några skisser till en tredje. Musiken i symfonin är livfull och kontrastrik och på samma gång fylld av förtvivlad sorg, framför allt i den första satsen. Stråkarna jagar och klarinetterna kvider, tills hornen bryter in och ger en stunds vila. Symfonin uppfördes aldrig under Schuberts livstid, utan fick sin urpremiär först år 1865 – trettiosju år efter tonsättarens död.

Text: Hedvig Ljungar


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER

dot 2024/2025

Skriv ut

Medverkande

 

&

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.

Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.

Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.

Maxim Emelyanychev är chefsdirigent för Skotska kammarorkestern sedan 2019, med kontrakt till och med säsongen 2024/25, och chefsdirigent för barockorkestern Il Pomo d’Oro sedan 2013. Sedan den kritikerrosade debuten 2014 med Mozarts Don Giovanni vid Teatro de la Maestranza i Sevilla har han turnerat och gästat orkestrar och institutioner runt om i Europa. Säsongen 2025/26 kommer Emelyanchev att inta rollen som förste gästdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester.

Bland höjdpunkterna från Emelyanchevs säsong 2023/24 kan nämnas debuter med Symphonieorchester des Bayerischen Rundfunks, WDR Sinfonieorchester Köln, SWR Symphonieorchester Stuttgart, Deutsche Kammerphilharmonie Bremen, Toronto Symphony Orchestra, City of Birmingham Symphony Orchestra, Orchestre Philharmonique de Radio-France och Mozarteum Orchestra vid Salzburg Festivalen. Han har även gästat Mahler Chamber Orchestra, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Royal Concertgebouw Orchestra och Sveriges Radios Symfoniorkester. Han har även medverkat i ett kammarprogram tillsammans med violinisten Aylen Pritchin vid Théâtre des Champs-Elysées i Paris, samt gjort en Europaturné med Skotska kammarorkestern och en Asienturné med Paris kammarorkester.

Emelyanchevs operaengagemang omfattar bland annat Mozarts Trollflöjten och Händels Agrippina vid Royal Opera House i London, Mozarts Figaros bröllop vid Théâtre du Capitole i Toulose och Händels Rinaldo med Jakub Józef Orliński i titelrollen på Glyndebourne-festivalen. Han har bjudits in flera gånger att uppträda under BBC Proms och Edinburgh International Festival.

Tillsammans med Il Pomo d’Oro är Emelyanchev engagerad i ett flerårigt projekt att spela in Mozarts samtliga symfonier. Han har även spelat in flera hyllade album tillsammans med Jakub Józef Orliński, samt en Gramophone Award-belönad inspelning av Händels Agrippina med Joyce DiDonato i titelrollen.

Henrik Naimark Meyers är sedan våren 2023 2e konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester och är utöver detta en flitig kammar- och orkestermusiker i Sverige med en ordinarie plats i Lindborg Septet. Han är utbildad vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, Universität Mozarteum, Salzburg och Hochschule für Musik ”Hanns Eisler”, Berlin.

Vid sidan av sin karriär som violinist har Naimark Meyers även avlagt kandidatexamen vid Handelshögskolan i Stockholm och drivit egna projekt med fokus på musik-, kultur- och idéhistoria.

Tillsammans med Isabella Rodriguez och Jonatan Unge skapade Henrik år 2021 det digitala projektet ”Beethoven 251” i samband med Beethovens 250-årsjubileum. Det publicerades digitalt på Naimark & Friends instagramkonto och består av korta infotainment-avsnitt med titlar som ”Beethoven söker Frau” ”B-Tv Cribs” och ”Hemma hos Ludwig”. Avsnitten skapades i syfte att på ett humoristiskt sätt sprida kunskap om Beethovens liv och tid.

Musiken

Ungefärliga tider

På juldagens morgon 1870 väcktes Cosima Wagner, Richard Wagners fru, av en orkester. I trapphallen i huset hade en kammarorkester samlats för att uruppföra orkesterverket Siegfried-idyll. Stycket var Wagners födelsedagspresent – ett musikaliskt kärleksbrev – till Cosima. I dagboksanteckningar skrev Cosima senare att hon trodde att hon drömde när hon väcktes av den skimrande musiken.

Titeln på stycket var vid överlämnandet betydligt längre: ”Tribschenidyll, med Fidis fågelsång och orange soluppgång överlämnat som en symfonisk födelsedagsgratulation till Cosima från hennes Richard”

Tribschen var namnet på huset där Wagners bodde i Schweiz, orange syftade på färgen på en tapet i Cosimas sovrum och Fidi var smeknamnet på sonen Siegfried. På plats bland de morgonpigga gästerna var bland andra filosofen Friedrich Nietzsche, som efteråt ska ha sagt: ”En mycket skön symfonisats, bland det vackraste som finns.”

Den som är bekant med Wagners opera Siegfried upplever förmodligen något av en déjà vu av Siegfried-idyll. I musiken återanvänder Wagner delar av motivet från scenen i operans tredje akt då Brünnhilde ger Siegfried en av operahistoriens mest oemotståndliga kärleksförklaringar. Vi befinner oss i handlingens upplösning: Brünnhilde vet att hon ska skiljas från Siegfried, men vet också att de ska förenas i dödsriket. Deras samtal ska fortsätta, i oändlighet.

Det är svårt att föreställa sig en vackrare födelsedagspresent.

 

Text: Hedvig Ljungar

I. Allegro moderato
II. Andante con moto

Smeknamn har länge varit ett sätt att ge musikaliska verk extra lockelse. Ett fåtal benämningar härstammar från upphovspersonerna själva och kan tas på större alvar. Beethovens Eroicasymfoni är ett välkänt exempel, liksom Haydns Avskedssymfoni. I dag tilldelas även gamla kompositioner nya epitet, även om de inte har minsta relevans för själva musiken. Vem hade till exempel förknippat Mozarts tjugoförsta pianokonsert med en svensk cirkusartist innan den dök upp som ledmotiv i Bo Widerbergs film Elvira Madigan? Vad gäller symfonier är musikhistorien full av ofullbordade sådana, men när det gäller Den ofullbordade finns i vårt medvetande bara en sådan: den av Franz Schubert.

 

Vi vet är att symfonin skrevs 1822. Året därpå valdes Schubert till hedersmedlem av ett musiksällskap i Graz, något han såg som en stor ära. Som tack skickade han symfonin till sällskapets ledare, en Anselm Hüttenbrenner, och hos honom blev manuskriptet liggande i mer än fyrtio år – inte för att musiken var ointressant, snarare tvärt om. Hüttenbrenner skrev själv musik och det har antagits att han ogillade konkurrensen från en, som han själv insåg, större begåvning. År 1860, långt efter Schuberts död, fick dirigenten Johann Herbeck i Wien ett brev från Hüttenbrenner om en aldrig framförd Schubertsymfoni i hans bror Anselms ägo. Ytterligare fem år senare klingade musiken för första gången.

 

Men varför är symfonin ofullbordad? Schubert tänkte sig fler än två satser; en skiss till en tredje sats har bevarats och visar att han åtminstone först tänkte hålla sig till den klassicistiska, fyrsatsiga formen. Kanske märkte han senare att de två färdiga satserna redan utgjorde en så perfekt enhet att inget mer behövdes – tvåsatsiga symfonier är numera ett känt fenomen – men Schubert levde nära traditionen, så det verkar osannolikt. Mer rimligt är att han av annan anledning övergav projektet. En annan möjlighet är att de två sista satserna har försvunnit. Schubert var under sin livstid i stort sett okänd utanför Österrike och sågs därhemma som begåvad, men knappast genial. Utanför vänkretsen var hans manuskript inte värdefulla – kanske tog bagaren eller slaktaren en bunt och slog in sina varor i…

 

Text: Sven Kruckenberg

När den franska tonsättaren Maurice Ravels Tziagne uruppfördes 1924 var det med den ungerska violinisten Jelly d’Arányi som solist, som Ravel också tillägnat verket. Tziagne var från början skrivet för enbart violin och piano, men Ravel komponerade snart även en version för orkester och soloviolin. Det är ett synnerligen krävande stycke att spela – en nordamerikansk kritiker kallade det vid tiden för premiären för ”virtuosens mardröm” – men Ravel visste vad Jelly d’Arányi gick för (hon var för övrigt också systerdotter till violinisten Joseph Joachim). Även Béla Bartók hade komponerat violinsonater till henne, och i London hade Ravel hört henne spela en av dessa. När han nu skrev ett eget verk tillägnat d’Arányi tog han intryck både av Franz Liszsts ungerska rapsodier och den mytomspunna virtuosen Niccolò Paganini. Han var onekligen medveten om att det han skrivit var utmanande, för i ett brev till d’Arányi före uruppförandet skrev han: ”Vissa passager kan vara briljanta, förutsatt att de kan framföras, vilket jag inte alltid är säker på.”

Orkesterversionen av stycket är skriven i en sats och innehåller stråkar och harpa, träblås, horn, trumpet, celesta, triangel och cymbal. Den börjar med en långsam introduktion som omedelbart utmanar solisten med krav på rytmisk precision och svindlande kromatiska tremolon. Därefter följer ett pärlband av medryckande slingor som svänger och kränger om varandra och där solisten oavbrutet leder orkestern framåt.
Ravel beskrev själv hur han med musiken velat skapa en ungersk rapsodi, och han arbetade med Tziagne av och till under två år. Vid slutförandet i april 2024 lämnade han personligen över det till Jelly d’Arányi, som gjorde den första konserten (med pianist) den 26 april i the Aeolina Hall i London. I november samma år spelade hon premiären av den nya versionen i Köln under ledning av dirigent Gabriel Pierné.
Styckets namn härrör från ordet ”zigenare” (på franska gitan, tsigane eller tzigane), och som i västerländsk konstmusik dels använts för att beteckna musik med faktiska inslag av romsk musik, dels – vilket är fallet med Ravels stycke – som en beteckning med exotiserande undertoner. Som många påpekat innehåller Tziagne nämligen inga inslag av romsk musik.

 

Text: Hedvig Ljungar

Ungefärlig konsertlängd: 1 timme utan paus

Ingår i följande konsertserier: