Sånger i fångenskap

Hör Peter Dijkstra berätta om lördagens konsert:

Att konsten speglar sin samtid kan upplevas som en självklarhet, men man skall minnas att det genom historien ofta har varit förenat med livsfara att spegla orostider i olika konstnärliga uttryck. Temat för denna konsert är frånvaron av frihet, fångenskapens barbari och utsatthet. Att få sin frihet beskuren är väl bland det värsta vi kan föreställa oss, men det är ju också verklighet för alltför många människor i dag – och i går.

Francis Poulenc blev så starkt påverkad av kollegan Darius Milhauds körverk Kantat till friheten att han genast började komponera sina Fyra botgöringsmotetter. Men arbetet gick långsamt och först två år senare, 1939, fullbordade han verket. Är man bekant med Poulencs musik känner man igen hans typiska tonspråk, men här möter vi en mer dramatisk och allvarstyngd Poulenc än i många av hans tidigare, mer lekfulla verk. Den avslutande satsen Liberté ur Poulencs kantat Figure humaine är också ett exempel på Poulencs seriösa sida. Texten skrevs av poeten Paul Éluard under nazisternas ockupation av Frankrike och beskriver på ett poetiskt sätt hur friheten finns överallt omkring oss: i molnen på himlen, i vårt dagliga bröd, på vägarna vi går varje dag, i spegeln ovanför sängen.

Renässanstonsättaren och adelsmannen Carlo Gesualdo lär ha varit en excentrisk man. Han levde i perioder ensam och isolerad, men hade sedan tidiga år ett starkt musikintresse. Som tonsättare var Gesualdo på många sätt banbrytande och använde sig av tekniker för stämföring och harmonik som var helt främmande då och som, när de dök upp igen på 1800-talet, ansågs högst moderna. Gesualdos Responsorier för stilla veckan tillkom två år innan han gick bort och är musik för skärtorsdagen, långfredagen och påskaftonen som skrevs för att framföras vid gudstjänster.

Luigi Dallapiccolas Canti di prigionia, Sånger i fångenskap, för kör, två pianon, två harpor och slagverk komponerades 1938–1941, i ett Italien som under Mussolini blev alltmer fascistiskt. Tonsättaren kände sig maktlös och kunde protestera enbart med sin musik. Verket inleds med den medeltida hymnen Dies irae om den yttersta dagen, en melodi som fascinerat en rad tonsättare genom åren. De tre satserna består av en bön, en åkallan och ett farväl. Dallapiccola uttrycker sin avsky för det han upplever omkring sig i en ganska kärv och ödslig musik där just hymnen Dies irae löper som en röd tråd genom verket. Tonsättaren använde senare delar av musiken i sin opera Il prigioniero, Fången. Som positiv kontrast till krigets fasor färdigställde Dallapiccola 1955 sina Sånger i frihet för att fira hur fascismen tappat sitt grepp i Italien.

Text: Thomas Roth