arrow

RYSKA MÄSTARE: TJAJKOVSKIJ & USTVOLSKAJA

Den ryska metropolen Sankt Petersburg är utgångspunkten för denna konsert. Pjotr Tjajkovskijs magnifika femte symfoni, uruppförd på Marinskijteatern 1888, möter Galina Ustvolskajas Orkestersvit från 1959. Född i Sankt Petersburg var Ustvolskaja den enda kvinnliga studenten i Dmitrij Sjostakovitjs kompositionsklass i dåvarande Leningrad. En musikalisk resa i ryska mästares fotspår med Sveriges Radios Symfoniorkester under ledning av Anja Bihlmaier.

Galina Ustvolskaja är en av 1900-talets mest fascinerande och originella tonsättare. Trots att hon under en stor del av sin karriär verkade under Sovjetregimen hade hon stark integritet och höll i stort sett fast vid att skriva som hon ville. Hon studerade vid dåvarande Leningradkonservatoriet, där hon bland annat hade Sjostakovitj som lärare. Senare kom hon själv att undervisa vid samma institution.

Före glasnost i mitten av 1980-talet var Ustvolskajas musik i det närmaste okänd i väst, men med sedan början av 1990-talet har hennes konstnärskap kommit att uppmärksammas allt mer. Hennes verklista rymmer fem symfonier och en hel del kammarmusik, bland annat en klarinettrio som citeras av Sjostakovitj i hans femte stråkkvartett. Trots sin mycket egensinniga stil skrev Ustvolskaja under 1950-talet också musik i socialrealistisk anda, och det är från denna period som den schvungfulla orkestersviten Sport härstammar.

Den andra ryske tonsättaren på programmet i denna konsert, Peter Tjajkovskij, behöver knappast någon närmare presentation. Få tonsättare i musikhistorien har varit så skickliga på att skriva minnesvärda melodier som just Tjajkovskij, och precis som i många av hans andra verk flödar den femte symfonin – uruppförd i Sankt Petersburg 1888 – över av sångbara teman.

Liksom i fjärde symfonin inleds verket med ett olycksbådande ”ödestema”, en melodi som sedan går som en röd tråd genom hela verket. I finalen har temat närmast omvandlats till en triumfatorisk segerhymn, men om det ska tolkas som om vi har vunnit över ”ödet”, eller om det rör sig om en ”ironisk” seger är en fråga som fortfarande sysselsätter musikvetare och dirigenter.

Sveriges Radios Symfoniorkester leds i konserten av den tyska dirigenten Anja Bihlmaier. Bihlmaier är förste gästdirigent vid Lahti Symfoniorkester och chefsdirigent för Residentie Orkest i Haag. Hon är även en efterfrågad operadirigent och har innehaft dirigentposter vid operahus som Staatsoper Hannover och Staatstheater Kassel.

Text: Axel Lindhe


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER
Skriv ut

Konserten 11 november är inställd

Du som köpt biljett har blivit kontaktad av biljettkontoret. Har du inte fått någon information från oss ber vi att du kontaktar oss.

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiosymfonikerna, är kända som en av Europas mest allsidiga orkestrar. De har en bred och spännande repertoar och ligger hela tiden i framkant. Orkestern har mottagit ett flertal utmärkelser och uppskattas för sin stora musikaliska bredd, men även för sina samarbeten med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister.

Radiosymfonikerna har sedan 1979 varit knutna till Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen. Förutom publiken på plats i Berwaldhallen, når orkestern många lyssnare via radion och digitala media, samt genom sitt samarbete med EBU. Konserter strömmas även regelbundet via Berwaldhallen Play och sänds av Sveriges Television, vilket ger publiken ännu fler möjligheter att njuta av en av världens främsta orkestrar.

”Orkestern känner stor ödmjukhet inför musiken och har en underbar känsla för musikalisk inlevelse och kreativitet”, enligt Daniel Harding, Radiosymfonikernas chefsdirigent sedan 2007. ”Jag har aldrig dirigerat en konsert där orkestern inte har spelat med livet som insats!” Orkestern är även stolt över att sedan 2018 ha Klaus Mäkelä som förste gästdirigent.

Under covid-19-pandemin, har Radiosymfonikerna varit en av bara ett fåtal orkestrar i världen som inte har slutat spela. Deras innovativa, kreativa lösningar har hjälpt publiken att ta sig igenom den här svåra tiden, och de har till och med själva skapat nyheter.

En radioorkester grundades för första gången 1925 i samband med de första radioutsändningarna i Sverige. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Orkestern har under åren haft flera framstående chefsdirigenter. Två av dem, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har senare utnämnt till hedersdirigenter, och det har även Valery Gergiev, återkommande gästdirigent och en av grundarna till Östersjöfestivalen.

Anja Bihlmaier är en alltmer eftertraktad dirigent, såväl på konsertscenen som i operahusen. Hon är förste gästdirigent för Lahtis stadsorkester sedan hösten 2020 och tillträder dessutom hösten 2021 som chefsdirigent för Residentie Orkest i Haag. Hon har tidigare varit anställd vid statsoperan i Hannover och Chemnitzteatern samt mellan 2015 och 2018 som biträdande chefsdirigent vid statsteatern i Kassel.

Hon har lett ett stort antal operaproduktioner. Bland de senaste kan nämnas Gounods Faust i Trondheim och Brittens En midsommarnattsdröm på Malmö Opera. Hon bjuds regelbundet in som gäst vid folkoperan i Wien där hon gjort bland annat Carmen, Figaros bröllop och Läderlappen och senast Henry Masons nyuppsättning av Trollflöjten.

Närmast debuterar hon med Yomiuri symfoniorkester i Japan och gästar BBC skotska symfoniorkester, DR-Symfoniorkestret och MDR symfoniorkester i Leipzig, för att nämna några. Hon dirigerar även Wagners Den flygande holländaren i Tammerfors.

Julia Kretz-Larsson, violin, har studerat för Marianne Boettcher och Thomas Brandis i Berlin och för Josef Suk i Prag. Med Julius Stern pianotrio har hon vunnit priser vid flera internationella tävlingar. Hon är medlem i kammarmusikensemblen Spectrum Concerts Berlin, som har sin egen konsertserie i Berliner Philharmonie Kammermusiksaal och har med dem även spelat i konserthus som Carnegie Hall i New York och Concertgebouw Amsterdam. År 2006 blev Julia Kretz-Larsson medlem av Lucerne Festival Orchestra, ledd av Claudio Abbado, och sedan 2008 har hon varit medlem i Mahler Chamber Orchestra, från 2011 som stämledare. Julia är sedan 2015 alternerande första konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester och är lärare vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Julia har regelbundet spelat kammarmusikkonserter med ett flertal internationella artister och har spelat på festivaler som Salzburger Festspiele, Internationella Kammarmusikfestivalen i Utrecht, Julian Rachlin and Friends, Schubertiade, Schleswig-Holstein Musikfestival och Vinterfest. Hon har spelat in kammarmusik för bland annat BIS, NAXOS, dB Productions samt Harmonia Mundi och vunnit en grammis för inspelningen med musik av Amanda Maier.

Musiken

Ungefärliga tider

Galina Ustvolskaja studerade vid Leningradkonservatoriet där hon hade Maximilian Steinberg och Dmitrij Sjostakovitj som lärare. Den senare var djupt imponerad av hennes talang – han skickade sina egna verk till henne och tillmätte hennes åsikter om hans musik stort värde. Ustvolskaya kom också själv att under många år undervisa i komposition.

Även om Ustvolskaja komponerade i en djärv och dramatisk stil ansågs hennes verk inte vara så avantgardistiska att hon censurerade av Sovjetstyret. Däremot anklagades hennes musik för att vara ”smal” och hon kritiserades för att vara ovillig att kommunicera sin musik till folket. Hennes tonsättarskap förblev i det närmaste ouppmärksammat under Sovjettiden. Frånsett några officiella beställningsverk framfördes i princip inget av hennes verk innan slutet av 1960-talet. Därefter var det bara violinsonaten som återkommande spelades innan Sovjetimperiet kollapsade. Sedan början av 1990-talet programläggs alltmer av hennes musik.

Ustvolskaja komponerade fem symfonier, en rad stycken för bland annat piano och klarinett och en del kammarmusik. Till hennes främsta verk räknas oktetten och hennes klarinettrio (citerad av Sjostakovitj i hans femte stråkkvartett). Hon är känd för att i sitt konstnärskap konfrontera livets stora frågor och för sin starka musikaliska integritet och originalitet; Ustvolskaja är helt enkelt en tonsättare som inte så lätt låter sig placeras i fack.

Ustvolskaja skrev även en del lättare, funktionell musik, som ett sätt att blidka makten och för att få inkomster. Från slutet av 1940-talet och under 1950-talet komponerade hon en rad stycken i den så kallade ”socialistiskt-realistiska stilen”, avsedda för en bredare publik. Till dessa hör hennes Sport-svit från 1959. Det är oklart på vilket sätt referensen till ”Sport” här ska förstås; tempobeteckningarna ger ingen vägledning, utan benämns bara i termer av ”snabbt”, ”glatt”, ”bryskt” etc. Hur som helst är det fartfylld musik som tidvis gnistrar av entusiasm och inneboende energi.

Text: Axel Lindhe

Modest Musorgskij lär ha sagt: ”När en tysk tänker börjar han med att undersöka och utforska och drar sedan sin slutsats, medan hans ryske broder drar sin slutsats först och roar sig först efteråt med en utforskande undersökning.” Citatet ger en bild av hur ryska tonsättare försökte förena det ryska uttrycket med de i Europa så väletablerade musikaliska reglerna och formerna.

Det är känt att Pjotr Tjajkovskij kämpade med att behärska musikaliska former, som sonatformen. 48 år gammal, vid ungefär samma tid som han komponerade sin femte symfoni, skrev han i ett brev: ”Jag har kämpat hårt mot denna defekt och kan med stolthet säga att jag gjort vissa framsteg, men jag kommer att leva ut mina dagar utan att någonsin ha skrivit något vars form är fulländad.”

Efter att symfonin haft premiär skriver Tjajkovskij i ett annat brev: ”Den har något motbjudande över sig, en slags överdriven prålighet och oärlighet. Och publiken märker det instinktivt.” Men tvärt emot vad han tyckte sig uppleva har publiken ända sedan Tjajkovskijs livstid tjusats av hans sångbara melodier, varierade orkesterbehandling och medryckande harmonik. Även denna symfoni, som enligt en frispråkig amerikansk kritiker lät som en hord berusade djävlar, gick hem bland publiken.

Hur låter då detta påstådda infernaliska sammelsurium av toner?
Återhållsamt, snarare än berusat, börjar symfonin med en dyster melodi spelad av klarinetten mot tunga stråkackord. Inte ens när musiken får upp både volym och tempo förlorar den fattningen. Den inledande melodin uppträder genom hela symfonin och lägger också grunden för andra melodier och motiv. Första satsen har drag av den för Tjajkovskij så svårbemästrade sonatformen, men följer den inte fullt ut. Flera olika teman avlöser varandra och musiken vandrar från e-moll till D-dur, till g-moll och tillbaka, för att sluta i e-moll igen.

Den andra satsen börjar lika dunkelt som den första, med nya stråkackord som tycks växa fram ur en kosmisk tomhet. Plötsligt framträder en hornmelodi ur det sjudande ackompanjemanget. ”Cantabile” – sångbart – står det i satsens fördragsbeteckning. Men symfonins dystra inledande melodi ger sig till känna vid två tillfällen under satsen, inte längre återhållsamt utan nu med ett drag av beslutsamhet på gränsen till desperation.

Tredje satsen är uppbyggd i A–B–A-form. Ytterdelarna är i form av en romantisk och svepande vals, dock kryddad med oväntade inslag som får den att kännas mindre dansvänlig än till exempel en av Johann Strauss den yngres slagdängor. Scherzot i mitten präglas av lekfulla löpningar i violinerna, men även här är inte stämningen helt avslappnad. Allra sist i satsen återkommer symfonins inledande melodi, nu omharmoniserad i dur, följd av sex starka slutackord.

Fjärde och sista satsen öppnas med symfonins inledande melodi, fortfarande i dur och nu spelad med stor känsla av stråkarna. Den sista satsen rasar verkligen fram, med en rad olika avsnitt som kontrasterar varandra harmoniskt, rytmiskt och tematiskt. Variation är nyckelordet. Den inledande melodin, som vid det här laget närmast har blivit till en segerhymn eller nationalsång, avslutar också hela symfonin, framburen av triumferande löpningar i violinerna.

Text: David Saulesco

Ungefärlig konsertlängd: Ca 1 tim

Sänds i Sveriges Radio P2 fredag 3 december kl. 19.03.