Rucklarens väg enligt Barbara Hannigan

I Svenska Akademiens ordbok står ”ruckla: festa, rumla, supa; leva i sus o. dus, föra ett utsvävande liv”.

Rucklarens väg är på många sätt typisk för Igor Stravinsky. Det är en på samma gång tillbakablickande och nyskapande opera, både underfundig och övertydlig. Till och med karaktärernas namn är fabelaktiga: den sanna kärlekens hjältinna Anne Trulove (Tamara Bounazou); den djävulska Nick Shadow (Douglas Williams) med sina mörka baktankar; rucklaren själv, Tom Rakewell (Elgan Llŷr Thomas) – ”rake” är det engelska ordet för rucklare; den excentriske auktionsutroparen Sellem (Robin Bailey); den skäggiga damen Baba the Turk (Maggie Reneé); samt bordellmamman Goose – en anspelning på Gåsmors sagor – dårhusväktaren och pappa Trulove (Tristan Hambleton).

Barbara Hannigan, den hyllade operasångerskan som nått stora framgångar även som dirigent, leder denna halvsceniska föreställning regisserad av Josie Daxter. Föreställningen ges även i Örebro konserthus och Kölnerfilharmonin. Solisterna, som kommer från Barbara Hannigans mentorsprogram Equilibrium Young Artists, levandegör operan med kostymer, attribut, sceniska förflyttningar och suggestiv ljussättning.

Igor Stravinsky var känd för musikaliska påhitt och tvära kast. I 1910-talets Paris hade Ryska balettens föreställningar till hans musik fått både publik och kritiker att tappa andan (”Barbariskt!” utbrast den franska pressen om Våroffer). Stravinsky hade eldat på sin ryska glöd tills gnistorna yrde och dissonanserna sprakade. Där, i trettioårsåldern, hade han hittat sin nisch: att göra något helt nytt inom ramarna för något välkänt.

Knappt fyrtio år senare hade Stravinsky hunnit med flera byten av både musikalisk stil och adress. I Kalifornien var klimatet milt. Stravinsky gick och funderade på att skriva en opera på engelska nu när han blivit amerikansk medborgare. Han hade sett en utställning i Chicago med en serie etsningar av den engelska 1700-talskonstnären William Hogarth och fastnat för den färgstarka berättelsen om en ung man som överger sin fästmö för ett liv i storstaden och går under. Serien hette ”En rucklares väg”. Nu behövdes någon som kunde skriva ett riktigt bra libretto till hans opera.

Stravinsky älskade konst och litteratur. I Frankrike var han nära vän med Pablo Picasso, och i sitt hem i Beverly Hills ordnade han litterära lördagsluncher för ett gäng brittiska avantgarde-författare. Bland dem fanns poeten W.H. Auden, som visade sig ha absolut gehör för sångbara textlinjer. Tillsammans med Auden och hans samarbetspartner (och älskare) Chester Kallman påbörjade Stravinsky sin enda helaftonsopera, Rucklarens väg. Den hade premiär i Venedig 1951.

I Rucklarens väg ser vi musikhistorien, särskilt 1700-talet, genom en skrattspegel. Här hamnar Mozartinspirerade kadenser på sniskan, baslinjerna hittar inte tillbaka till ursprungstonarten och drillar à la Händel far på villovägar. Barocka recitativ ackompanjeras av tidstypisk cembalo men harmoniken klingar modernistiskt. ”Konst är friare när den är mer begränsad… Min frihet kommer att bli så mycket större och mer meningsfull ju snävare mitt handlingsfält är,” sade Stravinsky.

Text: Janna Vettergren & David Saulesco

Lyssna på P1 Kultur från 2018 – Soprandirigenten Barbara Hannigan i helfigur