Under 1700-talet var London en av Europas snabbast växande städer och ett stort antal musiker och tonsättare från främst Italien och Tyskland sökte lyckan i staden. Ingen av dessa skulle bli så uppskattad som Georg Friedrich Händel. Han var inte bara en begåvad tonsättare utan även en skicklig affärsman. Under sin karriär verkade han som hovmusiker och som framgångsrik företagare inom musik. Han introducerade den italienska operan i England och blev senare också framgångsrik med sina oratorier, där Messias är det mest kända exemplet.

Men det är orättvist att bara nämna Händels namn i samband med operor och oratorier. Han komponerade musik i de flera genrer och bland orkestermusiken tillhör Water Music hans allra mest spelade verk. Det skrevs på beställning av Storbritanniens kung Georg I och uruppfördes verkligen på vattnet, på kvällen den 17 juli 1717. Ett femtiotal musiker färdades på en pråm längs med Themsen och Georg I med följe kunde njuta av musiken från sin egen kungliga pråm.

Kungen lär ha blivit oerhört förtjust i musiken. En del Händel-biografer har spekulerat i att Water Music komponerades som en försoningsgåva från Händel till kungen i ett försök att reparera sitt rykte. Sju år tidigare hade kungen, som var av tysk härkomst och vid den tiden kurfurste i Hannover, anställt Händel som kapellmästare. Men Händel reste till England och, fastän han lovade att vara tillbaka ”inom rimlig tid”, återvände han inte till sin arbetsgivare och blev avskedad.

Sanningshalten i teorin är omtvistad. Men sannolikt tjänade Water Music både ett musikaliskt och ett politiskt syfte. Kungen tillbringade gärna mycket tid på slottet i Hannover och lärde sig dessutom inte att tala engelska ordentligt, vilket bidrog till att förminska hans popularitet under de första regeringsåren. Att då kunna visa upp ett glansfullt skådespel med vacker musik hjälpte sannolikt till att förbättra kungens skamfilade image.

I Water Music använde sig Händel av sin musikaliska erfarenhet från Italien, och från Tyskland där sviter bestående av olika dansavsnitt var oerhört populära. Verket inleds med en fransk uvertyr och sedan följer olika menuetter, bourréer och ”hornpipes”. Hornpipe är en brittisk dansform som flera brittiska tonsättare, däribland Henry Purcell, använde sig av under barocken.

En av de mest berömda satserna i Water Music är andra svitens medryckande Alla Hornpipe, som blivit något av en signaturmelodi för hela verket. Hornpipe-musiken illustrerar på ett utmärkt sätt Händels talangfullhet i både musikaliskt och socialt hänseende. Det är svårt att tänka sig ett bättre sätt att hedra sitt nya hemland, än att som Händel införliva landets typiska musik i sina kompositioner.

Text: Axel Lindhe

I december 1983 var Steve Reich färdig med sin ökenmusik, The Desert Music för kör och orkester, till texter av läkaren och poeten William Carlos Williams. På samma gång hotfullt och ljust, kargt och färgrikt speglar verket en mytisk plats dit vi genom årtusenden sökt oss för att finna oss själva – men också en ogästvänlig, farlig och misshandlad miljö: en plats där de första kärnvapnen provsprängdes.

“Jag har älskat Williams poesi sedan jag var sexton år gammal och fångades av symmetrin i hans namn – William Carlos Williams”, skriver Reich. “Jag tycker bäst om texterna han skrev mellan 1954 och sin död 1963. Det är från denna period jag har valt texterna till The Desert Music – efter att Hiroshima och Nagasaki bombades. Williams var starkt medveten om bomberna och hans ord, i en dikt om musik som han kallat Orkestern, är så träffande: ’Människan har överlevt hittills för att hon var för ovetande för att kunna uppfylla sina önskningar. Nu när hon kan uppfylla dem, måste hon antingen ändra dem eller förgås.’”

Att Reich fångades av symmetrin i namnet säger mycket. Repetition och mönster är nyckeln till hela hans minimalistiska värld, en värld som vid mitten av 1980-talet var hetare än New Mexicos öknar. På Upper East Sides konstgallerier och i europeiska konserthus spelades den minimalism som balanserar mellan konstmusik och pop. 1976 var David Bowie i Berlin på den europeiska premiären av Reichs Music for 18 Musicians, som två år senare gavs ut på världens coolaste jazzbolag, ECM. 1984 skrev kulturtidskriften Harper’s Magazine att Reichs musik var en sorts “högre nivå av disco”. Gränserna var flytande och alla tog intryck av varandra.

The Desert Music har allt det som är typiskt för Reichs musik: Korta, upprepade fraser som förskjuts mot varandra, flera tempi i olika lager och enkel, långsamt växlande harmonik över en obeveklig puls. Men här är musiken oroligare, mer dissonant och körklangen är mörkare än tidigare.

Musiken är uppbyggd i en klassisk bågform: ABCBA. En hetsig inledning övergår i en lugnare del, som landar i en lång mittdel i långsamt tempo, och så tillbaka igen. Reich leker med orden och låter kören upprepa och förskjuta texten så att bara språkljuden återstår, tills han når den smärtsamma kärnan om människan som måste sluta försöka uppfylla sina önskningar. Plötsligt hörs varenda mening tydligt och ordens innebörd förstärks med skrikande flyglarm i stråkarna.

I mittdelen hörs också detta avsnitt av dikten Orkestern: ”Det är en av musikens principer att repetera temat. Repetera och repetera igen, medan tempot ökar.” Steve Reich kommenterar: ”Ingen som känner till min musik kan undgå att se hur väl dessa ord passar mig, särskilt i detta verk som, bland annat, handlar om tvetydigheten mellan vad texten säger och ordens sensuella klang.”

Janna Vettergren