arrow

Ravels Daphnis et Chloé

Maurice Ravels balett Daphnis et Chloé bygger på den antika sagan om herden Daphnis som älskar Chloé, men förlorar henne när rövare härjar i landet. Med hjälp av guden Pan lyckas han dock rädda henne. Den rumänske dirigenten Cristian Măcelaru leder Sveriges Radios Symfoniorkester i denna kärlekssaga med lyckligt slut. Dessutom Elsa Barraines andra symfoni och Rudolf Buchbinder i George Gershwins pianokonsert i F-dur.

Den som tillfälligtvis känner sig en smula misslyckad bör skänka en tanke åt Maurice Ravel. Han antogs till Pariskonservatoriet vid 19 års ålder, men blev sedan utkastad inte mindre än två gånger på grund av uteblivna framgångar. Och inte gick det bättre när han ställde upp i den prestigefyllda tävlingen Prix De Rome fem år i rad. Sista gången han var med åkte han ut redan i första deltävlingen efter att ha använt sig av ”förbjudna” saker som parallella kvinter i en fuga och ett slutackord med en jazzig stor septim. Fast en mer sannolik orsak var nog att en av jurymedlemmarna hade favoriserat sina egna elever. Och faktum är att det var många som tyckte att den unge Ravel hade blivit orättvist behandlad. Hur som helst ordnade det upp sig så småningom, om än långsamt.

Daphnis et Chloé skrevs ursprungligen för Ryska Baletten i Paris och bygger på en grekisk saga från 200-talet. Stycket rönte visserligen inte någon omedelbar framgång vid premiären 1912, men visade ändå att Ravel var ett namn att räkna med. Och efter Claude Debussys död 1918 ansågs Maurice Ravel allmänt vara Frankrikes ledande kompositör.

När Ravel befann sig på sin framgångsrika turné i USA 1928 mötte han George Gershwin, som 1924 fått sitt genombrott med Rhapsody in Blue och året därpå återigen bevisat sig med Pianokonsert F-dur. Gershwin, som inspirerats mycket av Ravels mästerliga sätt att orkestrera både sina egna och andras verk (där det kanske mest kända är Modest Musorgskijs Tavlor på en utställning), lär ha bett Ravel om lektioner. Mästaren tackade dock nej, med förklaringen: ”Varför vill ni bli en andra klassens Ravel när ni kan vara en första klassens Gershwin?”

Gershwins beundran för Ravel var ömsesidig och i den senares pianokonsert i G-dur kan man höra tydliga ekon både från Rhapsody in Blue och Pianokonsert F-dur.

Om det gick mindre bra för den unge Ravel gick det desto bättre för underbarnet Elsa Barraine, född 1910. Redan som nioåring fick hon börja vid Paris-konservatoriet, där hon visade sig vara en mycket begåvad student och vann flera förstapriser. 1929 var hon den fjärde kvinnan att vinna ”tävlingarnas tävling” Grand Prix de Rome. En viktig person för henne under den här tiden var hennes lärare i komposition, Paul Dukas, som uppmuntrade studenterna att följa sin egen musikaliska röst, i stället för någon särskild stil.

Trots att Barraine anses vara en av Frankrikes mest framstående 1900-talskompositörer spelas hennes verk tyvärr sällan. Hennes andra symfoni är skriven i skuggan av ett aggressivt Nazityskland och ett stundande världskrig och kom att bli det sista större verk hon komponerade på många år. Med sitt engagemang i motståndsrörelsen hade hon alldeles uppenbart annat att tänka på.

Kvällens pianist, österrikaren Rudolf Buchbinder, har en lång meritlista, inte minst som uttolkare av Beethoven och Mozart. Konserten leds av rumänske Cristian Măcelaru, som gästat Berwaldhallen flera gånger tidigare.

Text: Per Gudmar Sommarström


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER

dot 2024/2025

Skriv ut

Medverkande

 

&

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.

Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.

Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.

Den rumänske dirigenten och violinisten Cristian Măcelaru är chefsdirigent för Franska nationalorkestern och för WDR Västtyska radions symfoniorkester, chefsdirigent och konstnärlig ledare för ungdomssymfoniorkestern vid Interlochen Center for the Arts i Michigan, samt konstnärlig ledare för Cabrillo-festivalen för nutida musik i Santa Cruz i Kalifornien. Măcelaru är även konstnärlig ledare för George Enescu-festivalen som hålls i Bukarest, Iaşi och Sibiu i Rumänien och organiserar konserter med världens främsta musiker och ensembler.

Bland höjdpunkterna under säsongen 2023/2024 kan nämnas turnéer med WDR Västtyska radions symfoniorkester i Kina och Sydkorea, debutkonsert med Philharmonia-orkestern i London och gästspel med NDR Elbphilharmonie-orkestern, Sveriges Radios Symfoniorkester och symfoniorkestrarna i Cincinnati och St. Louis. Măcelaru och Franska nationalorkestern åker på turné till bland annat Wien, Madrid och Barcelona och kommer att uppträda vid öppningen av de olympiska sommarspelen i Paris 2024.

Măcelaru har arbetat med stora orkestrar i Europa och USA såsom symfoniorkestrarna i San Francisco, Boston och Chicago, Tonhalleorkestern i Zürich, Wienersymfonikerna, Bayerska radions symfoniorkester och Concertgebouworkestern i Amsterdam. Han är även verksam som operadirigent och har bland annat lett uppsättningar av Mozarts Don Giovanni på Houston Grand Opera och Puccinis Madame Butterfly vid Nationaloperan i Bukarest. Han har gjort en rad skivinspelningar, varav flera fått fina priser och utmärkelser, bland annat en Grammy Award för inspelningen av Wynton Marsalis violinkonsert med Nicola Benedetti och Philadelphia-orkestern.

Cristian Măcelaru är uppvuxen i Timişoara i Rumänien, började tidigt att studera musik och bedrev sina högre musikstudier vid bland annat Interlochen Arts Academy i Michigan, Rice University i Houston, samt i mästarkurser vid Tanglewood Music Center och Aspen Music Festival. 19 år gammal debuterade han i Carnegie Hall i New York City med Miami Symfoniorkester och blev orkesterns yngste konsertmästare någonsin.

Musiken

Ungefärliga tider

I. Adagio–Allegro moderato
II. Marche funèbre
III. Finale: Allegretto

I. Allegro
II. Adagio – Andante con moto
III. Allegro agitato

Aeolian Hall, New York den 12 februari 1924. Ventilationen hade slutat fungera redan i början av maratonkonserten An Experiment in Modern Music. Men det inledande klarinettsolot i det näst sista numret, Rhapsody in Blue, gav publiken annat att tänka på. ”Blå” toner, harmonik och rytmer hämtade från jazz, blues och ragtime i skön symbios med den klassiska musikens form och uttryck.

I publiken denna premiärdag satt Walter Damrosch, chefsdirigent för New York Symphony Orchestra. Han kontaktade Gershwin och bad honom att skriva en pianokonsert för orkestern.

Med pianokonserten i F-dur ville Gershwin skapa ett verk som kunde förmedla den amerikanska musikens bredd och rikedom till en bredare publik. Stycket hade premiär på Carnegie Hall den 3 december 1925, med Damrosch som dirigent och Gershwin själv vid flygeln.

I den första satsen drar de inledande pukslagen och orkesterns Charleston-rytmer oss raskt in i storstadens puls. När pianot gör entré är tempot plötsligt lugnare, närmast eftertänksamt. Befinner vi oss på en rökig nattklubb strax före stängningsdags?

Adagio-satsen lånar klanger och stämningar från bluesen. Eller, med Gershwins egna ord: ”Den har en poetisk nattlig atmosfär som har kommit att kallas den amerikanska bluesen, men i en renare form än den som bluesen vanligtvis behandlas i.”

Och visst är det väl lätt att föreställa sig det smattrande pianot i inledningen av den tredje satsen som ackompanjemang till en dramatisk stumfilmsscen?

Även pianokonserten gick hem hos publiken och uppfördes ett flertal gånger. Många av kritikerna hade dock lite svårt att förstå om det var jazz eller klassisk musik de lyssnat på. Men genom att låna tonspråk och rytmer från flera genrer hade Gershwin lyckats skapa något alldeles nytt.

Text: Per Gudmar Sommarström

I. Nocturne
II. Interlude
III. Danse guerrière
IV. Lever du jour
V. Pantomime
VI. Danse générale

Ungefärlig konsertlängd: 2 timmar 10 minuter inklusive paus

Ingår i följande konsertserier: