arrow

RADIOKÖREN I STORKYRKAN: THE BREATHING OF THE WORLD

Radiokören under ledning av chefsdirigent Kaspars Putniņš sjunger in våren Storkyrkan i Stockholm med ett program där Johannes Brahms samsas med de svenska kompositörerna Gösta Nystroem, Ingvar Lidholm och  Anders Hillborg. Av Nystroem får vi höra Havet, en lovsång till det stora blå till text av Vilhelm Ekelund och av Lidholm får vi höra …a rivedere le stelle, med inspiration från Dante Alighieris Den gudomliga komedin. Hillborg inleder och avslutar konserten med det ordlösa och meditativa mumuo:aa:yiy::oum och The Breathing of the world för kör, sopransaxofon och cello.

Konserten ges i Storkyrkan i Stockholm. Biljetter säljs via Storkyrkan.

Konserten inramas av två körverk av Anders Hillborg, som berättat att anledningen till att han började komponera var att han sjöng i kör: ”Att sjunga i kör var en viktig skola: när man sjunger känner man på ett konkret, fysiskt sätt intervallernas ’specifika vikt’, deras ’gravitation’.”

Med åren har Hillborg skrivit flera verk för kör, och det kanske mest kända och framförda är det ordlösa mumuo:aa:yiy::oum från 1983. Verket har ingen text utan består av en enkel fonetisk formel, och är skrivet i en minimalistiskt meditativ anda som en svävande, mjuk och växlande väv av klanger.

De två Brahms-motetterna skrevs 1877 respektive 1864, och har Johann Sebastian Bachs motetter som förebild. Brahms beundrade genom hela livet de gamla mästarnas musik, och förenade framgångsrikt deras polyfoniska struktur med sitt samtida romantiska uttryck.

Till motetterna kombinerade han texter från Gamla och Nya testamentet, samt lade till en luthersk koral. Han valde gärna texter som reflekterade över livet, kärleken och döden, vilket ger en aning om hans egna existentiella tankar.

Gösta Nystroems musik är starkt förknippad med havet och vattnet i olika skepnader. Han fick en stark inspiration från öppet vatten, och levde hela sitt liv mer eller mindre i närheten av det. I den sista sången ur körverket Tre havsvisioner (1956), Havet, har han tonsatt Vilhelm Ekelunds dikt från 1906. Där frammanar musiken, vacker, klangrik och brusande, den ständiga längtan till det rogivande havet.

Ingvar Lidholms tondikt …a riveder le stelle (1973) får nog anses som höjdpunkten av hans körproduktion. Texten är hämtad ur slutet av Dantes Divina commedia (Den gudomliga komedin) och skildrar hur Dante, i sällskap med Vergilius, till slut lämnar helvetets kretsar och återvänder till den ljusa världen, där de i förundran får återse stjärnorna i sin fulla prakt. Lidholm beskriver hur vi alla längtar efter att få lämna världens inferno och ”återse stjärnorna” – finna vägen hem.

Avslutningsvis återvänder vi till Hillborgs klanguniversum, och i den meditativa och uttrycksfulla The Breathing of the world för kör, sopransaxofon och cello (2019) reflekterar han med sin egen, elegiska text och musik över tillståndet i vår värld.

Text: Andreas Konvicka


RADIOKÖREN dot 2022/2023
Skriv ut

Medverkande

 

Radiokören har i över 90 år bidragit till utvecklingen av den svenska a cappella-traditionen. Under den legendariske dirigenten Eric Ericsons ledarskap fick kören ett stort internationellt renommé och räknas i dag bland världens främsta körer. Körmedlemmarnas förmåga att växla mellan kraftfulla solistiska insatser och att sömlöst smälta in i ensemblen skapar ett unikt och dynamiskt instrument som hyllas av musikälskare och kritiker världen över, liksom av de många dirigenter som utforskar och utmanar körens potential.

Sedan 1979 är Radiokörens hemmascen Berwaldhallen, Sveriges Radios konserthus. Förutom konsertpubliken når kören också miljontals lyssnare i etern och på webben genom Klassiska konserten i P2. Dessutom visas flera av konserterna på Berwaldhallen Play, vilket ger publiken ytterligare en möjlighet att komma riktigt nära en av världens bästa körer.

Säsongen 2019–2020 tillträdde Kaspars Putniņš som ny chefsdirigent och konstnärlig ledare för Radiokören, den tionde chefsdirigenten sedan kören bildades. Sedan januari 2019 är Marc Korovitch kormästare för Radiokören med ansvar för ensemblens kontinuerliga utveckling. Två av körens tidigare chefsdirigenter, Tõnu Kaljuste och Peter Dijkstra, utnämndes i november 2019 till hedersdirigenter. Båda har fortfarande nära kontakt med kören och gör återkommande gästspel.

Radiokören bildades samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar och kören hade sin allra första konsert i maj 1925. Ambitionsnivån var hög redan från starten med ett uttalat mål att vara på högsta internationella nivå i allt från barockmusik till modern avantgarde.

&

Kaspars Putniņš är chefsdirigent för Radiokören sedan säsongen 2020/21. Han är även ständig dirigent för Lettiska Radions Kör sedan 1994, och var chefsdirigent för Estlands Filharmoniska Kammarkör 2014–2021. Som gästdirigent uppträder han regelbundet med bland andra RIAS Kammarkör, SWR Vokalensemble i Stuttgart, Collegium Vocale Gent, DR Vokalensemblet, Nederländska Radions Kör och NDR Vokalensemble i Hamburg.

Putniņš är en van uttolkare av såväl renässanspolyfoni som känslostarka romantiska verk, men har som sin huvudsakliga konstnärliga inriktning att främja den samtida körmusiken. Han har odlat täta kontakter med baltiska och nordiska tonsättare såsom Maija Einfelde, Mārtiņš Viļums, Gundega Šmite, Toivo Tulev, Lasse Thoresen, Gavin Bryars and Andris Dzenitis. Han har även initierat flera sceniska projekt i samarbete med skådespelare och visuella konstnärer.

Han har gjort flera skivinspelningar, bland annat av Pēteris Vasks Māte saule, Jonathan Harveys The Angels, Sergej Rachmaninovs Vigilia och Alfred Schnittkes Konsert för kör. Skivan med Schnittkes Psalms of Repentance och Arvo Pärts Magnificat och Nunc dimittis, inspelade med Estlands Filharmoniska Kammarkör, belönades 2018 med både Gramophone Award och Diapason d’Or. Hösten 2023 släpptes Putniņš första skiva med Radiokören: Robert Schumanns Missa sacra och Fyra sånger för dubbelkör, inspelade tillsammans med organisten Johan Hammarström.

Anna Hedelius är en svensk kulturjournalist, författare och moderator med särskilt fokus på klassisk musik och scenkonst. Hösten 2019 gav hon ut boken Thalias hus – på spaning efter den svenska teaterns själ tillsammans med Göran Willis. Som teaterkritiker i SVT Kulturnyheterna och tidigare chefredaktör för scentidningen Nummer.se har hon under många år bevakat scenkonst i Sverige och utomlands. Hon skriver återkommande för flera av landets större kulturtidskrifter. Till Berwaldhallen är hon knuten som podiepresentatör, moderator och skribent, tidigare även som musikredaktör.

Saxofonisten Theo Hillborg är sedan 2020 medlem i Stockholms Saxofonkvartett, en av Europas främsta ensembler för ny musik, och uppträder regelbundet som solist. Han är dessutom en rutinerad orkestermusiker som har arbetat med dirigenter som Sakari Oramo, Edward Gardner och Oliver Knussen, och orkestrar som Kungliga Filharmonikerna, London Sinfonietta och Manchester Camerata.

Som solist har han vunnit priser i nationella och internationella tävlingar som exempelvis Stockholm International Music Competition och Polstjärnepriset. I april 2021 vann Hillborg tillsammans med sin duettpartner, pianisten Julia Isaksson, kammarmusikbiennalen Ung & Lovande. Han är uppvuxen i Stockholm, har en kandidatexamen med First Class Honours från Royal Academy of Music i London där han studerade för Simon Haram och masterexamen från Kungl. Musikhögskolan i Stockholm där han studerat för Christer Johnsson.

Musiken

Ungefärliga tider

Anders Hillborg är en av Sveriges mest framgångsrika tonsättare med en bred produktion av orkestermusik, kammarmusik och vokalmusik. Han fick sina första musikupplevelser genom att sjunga i körer samt experimentera med olika former av improviserad musik.

Hans tidiga verk mumuo:aa:yiy::oum från 1983 ansågs från början omöjligt att sjunga, men med tiden har motsatsen bevisats och det blivit något av en svensk körklassiker. Hillborg skriver i förordet att stycket kan ses som en etyd ”där största möjliga exakthet eftersträvas vad gäller klang, puls och dynamik”.

Det fantasieggande namnet är verkets fonetiska formel, vilket närmast kan liknas vid ett öppnande och slutande av röstklangen, sjunget utan något som helst vibrato. Detta för att förtydliga varje enskild vokals överton och dess inneboende släktskap och klang, på ett sätt som påminner mycket om buddistiska munkars övertonssång.

Rytmen i verket består av ordlösa stavelser sjungna i jämn puls. Kompositionen är tydligt inriktad på klang men saknar ändå inte melodi. På en enkel pentatonisk skala bygger Hillborg upp de klangliga förändringarna med minimalistiska förtecken: en böljande väv av harmonik som stiger och faller, utsökt skir och vacker.

Text: Andreas Konvicka

Slutet av 1870-talet var på flera sätt lyckosamt för Johannes Brahms, hans ekonomi var ordnad och hans kreativitet var på topp. Han hade skrivit ett antal större instrumentala verk med återvänder också till vokalmusiken. I ett brev till vännen, tonsättaren och dirigenten Vincenz Lachner sommaren 1879 förklarar Brahms att han är en mycket melankolisk person. Beviset är att han har skrivit ”liten essä över ett stort ’varför’ ”samt att den ”kastar långa och nödvändiga skuggor” över hans andra symfoni. Symfonin ansågs glad och närmast pastoral – även om tonsättaren själv inte tyckte så. Den så kallade essän är alltså den första av de två motetterna i opus 74. De motetter som när han skickade dem till sin förläggare något kryptiskt kallade Warum? samt Oh! men som idag är kända under något längre titlar.

Vi vet att det i Brahms läroprocess ingick studier av äldre musik och traditionen var ständigt närvarande i hans arbete. Eftersom han avslöjar väldigt lite om hur han gick tillväga kan vi bara spekulera. Dock innehöll den stora notsamling han lämnade efter sig åtskilliga avskrifter av musik från 15-, 16- och 1700-talet. Den andra motetten i opus 74, O Heiland, reiß dig Himmel aus, är Brahms variationer över en gammal adventshymn med samma titel och är sannolikt ett tidigare verk. Opus 74 nr 1 Warum ist Das Licht gegeben dem Mühseligen är kanske den motett där Brahms lutar sig stilmässigt mest mot Bach. Stilen, formen samt inte minst det faktum att han avslutar det hela med en Luther-koral skvallrar om hans förebild. Samtidigt är influensen helt integrerad med ett expressivt, romantiskt tonspråk. Brahms är tryggt förankrad i sin personliga stil och bygger ett stort verk där textbehandlingen är effektiv, känslomässig och medveten. Med hjälp av textvalet åstadkommer han en sammanhängande bön av fyra texter med olika ursprung, ett berättande där hoppet och förtröstan på Gud genomsyrar hela stycket.

Text: Karin Ekedahl

Min arbetsplats är ute till havs, och jag längtar efter den i alla väder. Finns det något mer storslaget mystiskt än havets blå linje? För mig är detta, mer än något annat, symbolen för tankefrihet och fantasiflykt.” Gösta Nystroem

Mer än någon annan person inom svensk musik har Gösta Nystroem (1890-1966) kommit att förknippas med havet och Sveriges västkust. Men han var inte enbart den ledande svenska havskomponisten, utan även en av pionjärerna för 1900-talsmusiken i Sverige. Tillsammans med Hilding Rosenberg och Moses Pergament hade han efter första världskriget ett starkt behov av förnyelse och kontakt med omvärlden.

Nystroems konstnärliga drivkrafter kännetecknas av nostalgi och romantik, samtidigt som de präglas av optimism och framåtanda. Innan han bestämde sig för att ägna sig helt åt komposition var han också en mycket begåvad och framgångsrik målare, och det är något som verkligen går fram i musiken. Både i instrumentalmusiken och den sensuella vokalmusiken använder han sig av uttrycksfulla, melodiska linjer, och skapar atmosfäriskt ljudande tonbilder i nästan impressionistiska färger.

I maj 1956 bosatte sig Nystroem nära havet på Särö i Halland. I Tre havsvisioner för åttastämmig kör, som han komponerade vid denna tid, är den kontinuerliga rörelsen av ebb och flod tydligt hörbar. Här frammanas de vida horisonterna, de långa dyningarna, vindsuset på vågorna och den ständiga längtan till det rogivande havet.

I den sista sången, Havet, tonsatte Nystroem Vilhelm Ekelunds dikt från 1906 vars avslutande strof lyder:o heliga, av dina brus, som sjunga
i morgonbrus ur Pindaros och mörkna
med Psaltaren till väldigt aftonbrus!

Ekelund refererar till den antika grekiska poeten Pindaros, som ofta nämner de så kallade Hyperboréerna, det mytiska folket som bodde norr om nordanvinden. Omnämnandet av Psaltaren hänvisar till Davids psalm ur Bibeln, med texten ”han för mig till vatten där jag finner ro”.

Isin postumt utgivna biografi Allt jag minns är lust och ljus (1968) skriver Nystroem:

Jag sätter mig däruppe på krönet och ser ut över havet. Finns det något vilsammare för rolös själ än att betrakta en blå havslinje? Finns det något mera hemlighetsfullt än detta vida, djupa vatten?

Text: Andreas Konvicka

I Ingvar Lidholms musik möter vi de känslosamma klangerna och de eviga frågorna. Kanske särskilt i hans körmusik, den han sedan 20-årsåldern utvecklade i tät kontakt med Eric Ericson och dennes kammarkör.
Ur Dante Alighieris väldiga epos Divina Commedia/Den gudomliga komedin tog Lidholm fasta på slutet, det vill säga passagen då Dante tillsammans med sin ledsagare Vergilius har vandrat genom helvetets kretsar för att, via en dold stig, återvända till himlens härlighet och återse dess stjärnor, …a riveder le stelle. Det är kring denna textrad, och de rader som leder fram till den, som hans fjorton minuter långa körstycke rör sig.

Verket uruppfördes av Radiokören och Eric Ericsons kammarkör 1974 med Marianne Mellnäs som sopransolist och har blivit ett portalverk i svensk körmusik. Det är ett lika dramatiskt som klangmässigt konststycke, och även om melodi och harmoni här spelar större roll än i Lidholms tidigare körverk är det fullt av kluriga intervall, tonala krockar och stora kontraster i såväl rytmik som dynamik.

Körsatsen inleds ordlöst i damstämmorna, på vokalen a i kraftfullt fortissimo och med frekventa glissandon. Det är basarna som, i sitt allra mörkaste läge, inleder texten – Ma la notte risurge – Men natten åter stiger upp – som damstämmorna sedan tar över. Efter den ljudstarka inledningen följer ett mildare och mycket klangfullt polytonalt parti medan texten skildrar hur Dante och Vergilius vandrar allt närmare ljuset.

Efter en generalpaus i styckets mitt befinner sig vandrarna helt nära porten till himlen. Ljuset de möter återspeglas i skimrande ackord med upp till 32 stämmor och plötsligt, på textraden …a riveder le stelle, landar hela kören på ett oväntat och harmoniskt c-durackord, likt en sällsam hemkomst.

Sopransolisten träder in först i styckets slutdel. Beledsagad av långa liggande ackord i körstämmorna, stiger en ordlös och lyrisk melodi mot den öppna och ljusa himlen.

Text: Anna Hedelius

The breathing of the world komponerades av Anders Hillborg 2019 som ett beställningsverk av den svensk-amerikanske dirigenten Gary Graden för blandad kör, sopransaxofon och cello.

Texten i The Breathing of the World, skriven av Hillborg själv, är naturlyrisk med en underliggande, melankolisk reflektion kring vår världs tillstånd. Musikaliskt är verket skrivet för ett rum med mycket efterklang, till exempel en kyrka. Här märks Hillborgs fascination för den mänskliga rösten och hans mästerliga instrumentering. Det är esoteriskt och kraftfullt med ett fantasieggande användande av efterklangen. Uruppförandet skedde den 12 oktober 2019 i S:t Jakobs kyrka med S:t Jakobs kammarkör under ledning av Gary Graden, med Theo Hillborg på sopransax och Filip Graden på cello.

Text: Bodil Hasselgren

Lördag den 29 april kl 15.00. Ungefärlig konsertlängd: 1 tim, ej paus

Biljett till konserten köps här