Anders Hillborg är en av Sveriges mest framgångsrika tonsättare med en bred produktion av orkestermusik, kammarmusik och vokalmusik. Han fick sina första musikupplevelser genom att sjunga i körer samt experimentera med olika former av improviserad musik.

Hans tidiga verk mumuo:aa:yiy::oum från 1983 ansågs från början omöjligt att sjunga, men med tiden har motsatsen bevisats och det blivit något av en svensk körklassiker. Hillborg skriver i förordet att stycket kan ses som en etyd ”där största möjliga exakthet eftersträvas vad gäller klang, puls och dynamik”.

Det fantasieggande namnet är verkets fonetiska formel, vilket närmast kan liknas vid ett öppnande och slutande av röstklangen, sjunget utan något som helst vibrato. Detta för att förtydliga varje enskild vokals överton och dess inneboende släktskap och klang, på ett sätt som påminner mycket om buddistiska munkars övertonssång.

Rytmen i verket består av ordlösa stavelser sjungna i jämn puls. Kompositionen är tydligt inriktad på klang men saknar ändå inte melodi. På en enkel pentatonisk skala bygger Hillborg upp de klangliga förändringarna med minimalistiska förtecken: en böljande väv av harmonik som stiger och faller, utsökt skir och vacker.

Text: Andreas Konvicka

Slutet av 1870-talet var på flera sätt lyckosamt för Johannes Brahms, hans ekonomi var ordnad och hans kreativitet var på topp. Han hade skrivit ett antal större instrumentala verk med återvänder också till vokalmusiken. I ett brev till vännen, tonsättaren och dirigenten Vincenz Lachner sommaren 1879 förklarar Brahms att han är en mycket melankolisk person. Beviset är att han har skrivit ”liten essä över ett stort ’varför’ ”samt att den ”kastar långa och nödvändiga skuggor” över hans andra symfoni. Symfonin ansågs glad och närmast pastoral – även om tonsättaren själv inte tyckte så. Den så kallade essän är alltså den första av de två motetterna i opus 74. De motetter som när han skickade dem till sin förläggare något kryptiskt kallade Warum? samt Oh! men som idag är kända under något längre titlar.

Vi vet att det i Brahms läroprocess ingick studier av äldre musik och traditionen var ständigt närvarande i hans arbete. Eftersom han avslöjar väldigt lite om hur han gick tillväga kan vi bara spekulera. Dock innehöll den stora notsamling han lämnade efter sig åtskilliga avskrifter av musik från 15-, 16- och 1700-talet. Den andra motetten i opus 74, O Heiland, reiß dig Himmel aus, är Brahms variationer över en gammal adventshymn med samma titel och är sannolikt ett tidigare verk. Opus 74 nr 1 Warum ist Das Licht gegeben dem Mühseligen är kanske den motett där Brahms lutar sig stilmässigt mest mot Bach. Stilen, formen samt inte minst det faktum att han avslutar det hela med en Luther-koral skvallrar om hans förebild. Samtidigt är influensen helt integrerad med ett expressivt, romantiskt tonspråk. Brahms är tryggt förankrad i sin personliga stil och bygger ett stort verk där textbehandlingen är effektiv, känslomässig och medveten. Med hjälp av textvalet åstadkommer han en sammanhängande bön av fyra texter med olika ursprung, ett berättande där hoppet och förtröstan på Gud genomsyrar hela stycket.

Text: Karin Ekedahl

Tonsättaren Richard Strauss växte upp i ett hem där musiken var ständigt närvarande. Pappan var orkestermusiker och inspirerade tidigt den unge Richard. Han fick pianolektioner från fyra års ålder, började skriva musik när han var sex år vilket han fortsatte med hela livet. Om man tänker på Richard Strauss så kanske man först och främst associerar han namn med opera. Men han var under sin livstid också en välkänd och flitig dirigent och det dröjde till en bit in på 1900-talet innan han fick sitt genombrott som operatonsättare. Han hade på 1890-talet istället omfamnat genren tondikter och haft framgångar med några monumentala sådana som Don Juan, Tod und Verklärung, Till Eulenspegel och inte minst den så välbekanta Also sprach Zarathustra. Den som, bland annat, blivit ikonisk filmmusik i Stanley Kubricks film 2001 – ett rymdäventyr.

Hans verktitlar avslöjar en litterärt bevandrad tonsättare. I opus 34 från 1897 fick tonerna text. Der Abend för sextonstämmig kör a cappella kan närmast betraktas som den vokala motsvarigheten till hans tondikter för orkester. I tonsättningen av Schillers poem sätter Strauss sångarna på prov i en praktfull, senromantisk solnedgång. Ett lockande möte mellan Apollon som frambringar skymning genom att parkera sin ljusvagn och havsnymfen Thetis. Och där, i kvällsrodnaden, bjuds han att vila i hennes armar.

Det råder inget väl tvivel om att erfarenheten och kunskapen som han fick som dirigent och genom sitt arbete med tondikterna, med eller utan text, gav honom värdefulla insikter inför hans kommande framgångar på området opera.

Text: Karin Ekedahl

Jag har tidigare tonsatt ett flertal av Håkan Sandells dikter, detta blir den fjärde i ordningen. Höstsång för baryton och orkester, Vindhymn för manskör och Ur ett anteckningsblock. Magnificat för alt och orkester finns sedan tidigare. I beställningen från Radiokören fanns ett önskemål om att texten skulle kunna vara på engelska, varför jag vände mig till de dikter av Sandell som finns översatta av Bill Coyle (i antologin Dog Star Notations, 2016). Där fann jag Duvorna, ur diktsamlingen Midnattsfresken från 1999, en dikt som genast talade starkt till mig. Håkan Sandell ger sällan några exakta nycklar till hur man skall tolka hans texter, men han har uttalat att dikten är symbolisk och rymmer en nypa kulturkritik samt civilisationskritik. I sin avhandling om Håkan Sandell skriver Giuliano D’Amico (Tillbake till fremtiden, 2020) att fågelbilden traditionellt är en symbol för poesin. Duvorna i dikten tillhör minnet av en storhet som är försvunnen. De som en gång levde fritt ”i skymmande granar” är nu ”jagade fram över trottoarerna”. De ”friska metallglimmande” duvorna förvandlas efterhand till ”bespottade luggslitna clowner”. Vad vill Håkan Sandell säga med detta? Jag tror att det handlar om minnet av något som gått förlorat. Något det moderna samhället (och modernismen inom konsten) velat nedgradera. Texten uttrycker en längtan efter möjligheten att kunna restaurera förhållandet till detta något, till traditionen. När vi i slutet av dikten möter duvorna, sjuka och ruggiga, och möter deras blick, erfar vi att ”en matt poesi glöder till i minnet av allt den förlorat.”

I sin dikt förhåller Sandell sig ganska fritt till ett versmått bestående av daktyl + daktyl + troké, enkelt uttryckt 3 + 3 + 2. Detta gjorde det möjligt för mig att arbeta i en 6/8-takt som gav musiken en uppfriskande rytmisk ”spänst”. Jag ville skriva musik för kör som är rörlig och håller ett relativt högt tempo, långt ifrån ett långsamt, ”svällande”, homofont koralmässigt skrivsätt. Snarare stod renässansmusiken med dess detaljerat utarbetade kontrapunktik – vokalpolyfonin – som förebild. Att Kaspar Putnins har stor erfarenhet av att arbeta med renässansens musik kanske påverkade mig undermedvetet. Överhuvudtaget, tanken på Radiokörens obegränsade möjligheter av vokalt virtuoseri lösgjorde min fantasi. Förhoppningsvis har resultatet blivit ett tillskott till körrepertoaren som kan upplevas som fartfyllt, spänstigt och fräscht.

Mats Larsson Gothe, mars 2023

The breathing of the world komponerades av Anders Hillborg 2019 som ett beställningsverk av den svensk-amerikanske dirigenten Gary Graden för blandad kör, sopransaxofon och cello.

Texten i The Breathing of the World, skriven av Hillborg själv, är naturlyrisk med en underliggande, melankolisk reflektion kring vår världs tillstånd. Musikaliskt är verket skrivet för ett rum med mycket efterklang, till exempel en kyrka. Här märks Hillborgs fascination för den mänskliga rösten och hans mästerliga instrumentering. Det är esoteriskt och kraftfullt med ett fantasieggande användande av efterklangen. Uruppförandet skedde den 12 oktober 2019 i S:t Jakobs kyrka med S:t Jakobs kammarkör under ledning av Gary Graden, med Theo Hillborg på sopransax och Filip Graden på cello.

Text: Bodil Hasselgren

Den österrikiske tonsättaren Anton Webern förknippas gärna med atonalitet, tolvtonsteknik och för sin tid radikal musik. Han fick en central roll i Andra Wienskolan vars framåtsträvande arbete skulle komma att bli betydande inte bara för en generation av avantgardistiska tonsättare utan även för hela musikhistorien. Andra Wienskolan som, trots sina radikala idéer, ansåg sig verka i Haydns, Mozarts och Beethovens wienklassicistiska tradition som hade förts vidare av Brahms och Mahler.

Som ung musikstuderande kontaktade Webern den tyske tonsättaren Hans Pfitzner för att få lektioner i komposition. Emellertid avbröt en förargad Webern studierna efter att hans lärare uttalat sig negativt om Mahler och Strauss. Webern började istället ta kompositionslektioner för Arnold Schönberg och gjorde snabbt framsteg. Han lärde också känna en av Schönbergs elever – Alban Berg – och de tre skulle komma att utgöra själva kärnan i Andra Wienskolan.

Vid det laget hade Webern redan skrivit de sånger som utgör Acht frühe Lieder, åtta tidiga sånger där tonsättningen av den tyske, neoromantiske poeten Wilhem Weigands Sommerabend ingår. Ett tidigt opus som ändå förespeglar Weberns senare musik. Det är sammanhållet och stramt men samtidigt expressivt och med stora dynamiska kontraster samt, inte minst, sånger som ställer stora krav på utövaren.

I januari 2023 dog den tyske tonsättaren Clytus Gottwald i en ålder av 97 år. Gottwald hade främst gjort sig känd för att transkribera en lång rad av musikhistoriens välkända verk; att ”orkestrera” dem för 16 stämmor och på så vis göra dem till musik för kör. I hans händer har orkester- och kammarmusik av till exempel Mahler, Debussy och Ravel blivit körrepertoar. Hans oeuvre omfattar över 100 titlar där även Anton Weberns Sommerabend ingår.

Text: Karin Ekedahl