Det blir en omvälvande musikalisk resa i kärlekens tecken när Radiokören framför Johannes Brahms kärlekssånger Liebeslieder-Walzer för blandad kör och fyrhändigt piano. Brahms komponerade verket sommaren 1869. Han hade då under några år varit dirigent för den anrika kören Singakademie i Wien, och befann sig i den österrikiska körvärldens nav. Liebeslieder-Walzer blev en hyllning till staden Wien – och kanske också till tonsättaren och pianisten Clara Schuman, som det sägs att Brahms var olyckligt förälskad i. Clara var också den som, tillsammans med pianisten Herman Levi, framförde premiären av stycket i Karlsruhe. Liebeslieder-Walzer består av 18 valser med text av Georg Friedrich Daumer och är ett exempel på Brahms förmåga att väva samman folkvisa med bland annat wienervals. Musiken är variationsrik och pendlar mellan uppsluppen lätthet, snabba tempoväxlingar och lyrisk kraft. Det gäller i lika hög grad Neue Liebeslieder-Walzer – ytterligare en samling kärlekssånger som Brahms komponerade åren efter framgången med de första sångerna.

Brahms var en viktig inspirationskälla för Antonín Dvořák, som knappt tio år efter premiären av Brahms kärlekssånger komponerade sina Slaviska danser. Även för Dvořák var folkmusiken en viktig impuls för tonsättararbetet, och i Slaviska danser vävde han in flera passager ur dansmelodier som den samtida publiken var väl bekanta med. Brahms blev så småningom inte bara en tongivande inspiratör för Dvořák utan också en av hans nära vänner.

Hugo Alfvéns älskade arrangemang av Uti vår hage utgör på sätt och vis en svensk motsvarighet till Dvořáks sätt att lyfta fram folkmusiken och fläta samman ett äldre musikaliskt arv med ett eget, samtida idiom. Sången sägs härröra från såväl en medeltidsballad som en sommarvisa från Gotland. Alfvéns version framfördes första gången av Orphei Drängar – hans egen kör – i Stockholm 1918, och sedan dess har den en särskild plats i svensk körtradition. Alfvén hade ett starkt engagemang för folkmusiken och ett par decennier senare sa han i en intervju: ”Folkvisearrangemangen betraktar jag som det mest betydelsefulla i mitt liv.”

Med Max Regers skimrande Es waren zwei Königskinder och Liebchens Bote möter lyssnaren två exempel på något av det vackraste som skrivits inom tysk körmusik av en tonsättare verksam vid sekelskiftet 1900. Lika överjordiskt vacker är Gustave Holsts tonsättning av den keltiska folkmusikmelodin I Love My Love – liksom Vaughan Williams vemodiga The Turtle Dove.

Radiokören gästas vid konserten av de välrenommerade pianisterna Michael Engström och Stefan Lindgren, båda med långa samarbeten med Radiokören bakom sig. Konserten leds av Justin Doyle, som började sin karriär korist i Westminster Cathedral och studerade vid King’s College i Cambridge. I dag är han chefsdirigent och konstnärlig ledare för RIAS kammarkör och frilansande opera- och orkesterdirigent. Doyle står också bakom arrangemanget av folkmelodin The Ash Grove som framförs vid konserten.

Text: Hedvig Ljungar