arrow

RADIOKÖREN, PUTNIŅŠ & BACH

Det blir en gripande musikalisk resa från barock till nutid när Radiokören och chefsdirigent Kaspars Putniņš bjuder in till vårkonsert i Engelbrektskyrkan. Konsertens huvudnummer är Bachs Jesu, meine Freude – ett överjordiskt vackert körverk i elva satser, från början skrivet att framföras vid den lutherska mässan. Brahms Geistliches Lied möter nutida guldkorn signerade Arvo Pärt, Tõnu Kõrvits och Gavin Bryars.

I irländsk klostertradition är det latinska ordet för bröstsköld, lorica, en bön där man ber om Guds beskydd mot det onda i alla former. En lorica bads till exempel innan man gick ut i strid. Texten till Arvo Pärts The Deer’s Cry är hämtad från den lorica som enligt traditionen tillskrivs Irlands skyddshelgon S:t Patrick. Stycket är en beställning av irländska Louth Contemporary Music Society och är en kontemplativ meditation får såväl uppförare som lyssnare.

The night is darkening round me är musik av ytterligare en estnisk tonsättare som med tiden fått se sin musik framförd allt oftare. Om Arvo Pärt står för en religiös, inåtvänd stil så är Tõnu Kõrvits ljudlandskap poetiskt och fyllt av drömlika fantasier. Här framförs hans tonsättning av Emily Brontës fantasieggande text.

Den brittiske tonsättaren och musikern Gavin Bryars är kanske mest känt för det numera klassiska stycket Jesus’ Blood Never Failed Me Yet från 1971, där stommen utgörs av inspelningen av en sjungande, hemlös man. Efter att Bryars skrivit en rad stycken för The Hilliard Ensemble på 1980-talet har vokalmusik utgjort en stor del av hans produktion med flera operor på verklistan. Bryars stycke On Photography skrevs 1983 för att ingå i den amerikanske regissören Robert Wilsons mastodontverk, tolvtimmarsoperan the CIVIL warS som var tänkt att vara en del av invigningen av sommarolympiaden i Los Angeles 1984. I On Photography får lyssnaren sväva ut i förundran över det som 1884, då texten skrevs, måste varit en snudd på obegriplig teknisk sensation.

I 1700-talets Leipzig ansågs motetten som musikalisk form vara antik. I Johann Sebastian Bachs händer växer den emellertid och når sin höjdpunkt. Nästan alla Bachs motetter har ett mer eller mindre tydligt riktat budskap vilket ger oss anledning att tro att flera var skrivna för begravnings- och minnesgudstjänster. Anledningen till att Bach tog sig an Johann Crügers koral och runt den skapade Jesu meine Freude är emellertid omtvistad och dateringen är osäker. Enligt en teori skrevs motetten just för en minnesgudstjänst – en annan säger att Bach skrev den som undervisningsstycke i körsång och teologi.

I sin kommunikation med omvärlden är Johannes Brahms alltid förtegen om sitt komponerande. Men i ett brev till Clara Schumann i april 1864 avslöjar han att hans förläggare gärna publicerar det han skriver och frågar efter mer. Framgången med Ein Deutsches Requiem 1886 innebär en vändpunkt i Brahms karriär och efterfrågan på hans musik ökar än mer. År 1868 utkommer hans tre sånger för kör, op 42, skrivna fyra år tidigare. Man kan konstatera att körkompositören Brahms då har hittat sin egen, personliga stil. Tolv år tidigare befann sig Brahms hos Schumanns i Düsseldorf och övade sig i att skriva kontrapunkt. Detta resulterade så småningom i Geistlisches Lied op 30 – tonsättarens första ackompanjerade körstycke skrivet för blandad kör och orgel, alternativt piano med tillägget för ”tre eller fyra händer”.

Text: Karin Ekedahl


RADIOKÖREN
Skriv ut

Medverkande

 

Radiokören. Foto: Mattias Ahlm.

Radiokören har i över 90 år bidragit till utvecklingen av den svenska a cappella-traditionen. Under den legendariske dirigenten Eric Ericsons ledarskap fick kören ett stort internationellt renommé och räknas i dag bland världens främsta körer. Körmedlemmarnas förmåga att växla mellan kraftfulla solistiska insatser och att sömlöst smälta in i ensemblen skapar ett unikt och dynamiskt instrument som hyllas av musikälskare och kritiker världen över, liksom av de många dirigenter som utforskar och utmanar körens potential.

Sedan 1979 är Radiokörens hemmascen Berwaldhallen, Sveriges Radios konserthus. Förutom konsertpubliken når kören också miljontals lyssnare i etern och på webben genom Klassiska konserten i P2. Dessutom visas flera av konserterna på Berwaldhallen Play, vilket ger publiken ytterligare en möjlighet att komma riktigt nära en av världens bästa körer.

Säsongen 2019–2020 tillträdde Kaspars Putniņš som ny chefsdirigent och konstnärlig ledare för Radiokören, den tionde chefsdirigenten sedan kören bildades. Sedan januari 2019 är Marc Korovitch kormästare för Radiokören med ansvar för ensemblens kontinuerliga utveckling. Två av körens tidigare chefsdirigenter, Tõnu Kaljuste och Peter Dijkstra, utnämndes i november 2019 till hedersdirigenter. Båda har fortfarande nära kontakt med kören och gör återkommande gästspel.

Radiokören bildades samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar och kören hade sin allra första konsert i maj 1925. Ambitionsnivån var hög redan från starten med ett uttalat mål att vara på högsta internationella nivå i allt från barockmusik till modern avantgarde.

Kaspars Putniņš. Foto: Mattias Ahlm.

Den hyllade lettiske dirigenten Kaspars Putniņš är sedan säsongen 2020-2021 chefsdirigent för Radiokören. Han är även konstnärlig ledare och chefsdirigent för Estlands filharmoniska kammarkör och har varit permanent dirigent för Lettiska radions kör sedan 1994. Putniņš är en van uttolkare av såväl renässansens polyfona körverk som romantikens starka känsloyttringar, men är framför allt en driven främjare av samtida körmusik. Genom nära samarbeten med en rad olika nordiska och baltiska tonsättare har han gjort en rad framföranden och inspelningar av nyskrivna körverk.

Som gästdirigent samarbetar han med körer som RIAS kammarkör, Nordtyska radions kör Hamburg, DR Vokalensemblet, BBC Singers, Tokyo Cantat och Nederländska radions kör. Han har uppfört verk av tonsättare som Maija Einfelde, Mārtiņš Viļums, Toivo Tulev, Lasse Thoresen och Gavin Bryars och gjort sceniska projekt där körer samarbetat med skådespelare och visuella konstnärer. Med Estlands filharmoniska kammarkör gjorde han en hyllad skivinspelning med verk av Schnittke och Pärt, vilken belönats med både en Gramophone Award och Diapason d’Or.

 

 

Mariangiola Martello är cembalist och barockmusikspecialist som samarbetat med dirigenter som exempelvis Alessandro de Marchi, Ottavio Dantone, Enrico Onofri och David Stern. I Sverige spelar hon med bland andra Orfeus Barockensemble och Musica Vitae. Hon verkar också som barockmusik-coach vid en rad europeiska operahus som Den Norske Teater i Oslo, Hamburgs statsopera, Teatro Regio i Turin, Theater an der Wien, Drottningholms slottsteater och Kölnoperan, där hon spelar både solistiskt och som continuospelare. Mariangiola studerade först piano, orgelspel och orgelkomposition vid musikkonservatoriet Giuseppe Verdi i Milano och studerade sedan vidare i Turin där hon tog doktorsexamen i både arkeologi och cembalospel.

Johanna Sjunnesson är sedan 1999 cellist i Sveriges Radios Symfoniorkester men rör sig även bortom orkestermusikens gränser. Som solist har hon framträtt i Berwaldhallen och på Konserthuset, på Grammisgalan och Polarprisbanketten, på Cirkus och Blå hallen i Stadshuset. Hon har medverkat i mängder av inspelningar för radio och tv som både kammarmusiker och som studiomusiker med artister i vitt skilda genrer. På senare år har hon även skrivit egen musik med inspiration från såväl barock och klassiskt till ambient och den elektroniska musikscenen. Johanna studerade vid Kungliga Musikhögskolan för Elmér Lavotha, samt utomlands genom flera stora stipendier. Våren 2021 släpps singeln Aerial, en fri tolkning av Bachs aria Erbarme dich ur Matteuspassionen. Singeln är den första i Johannas kommande album Celistal.

Oskar Ekberg har framträtt solistiskt i alla de nordiska och baltiska länderna, Storbritannien, Ryssland, Holland, Schweiz, Frankrike, Jamaica och Japan. Han har också en stor passion för kammarmusik och framträder regelbundet i pianoduo med Martin Sturfält. Som orkesterpianist samarbetar han med bl a Kungliga Filharmonikerna, Sveriges Radio Symfoniorkester, Norrköping Symfoniorkester, Gävle Symfoniorkester och Stockholms Läns Blåsarsymfoniker. Oskar har gjort flertalet kammarmusikinspelningar och skivinspelningar och är även professor i piano vid Ersta Sköndal Bräcke högskola i Stockholm.

Musiken

Ungefärliga tider

The Deer’s Cry
Det finns en legend kopplad till skyddsbönen, lorican, som utgör texten i Arvo Pärts stycke The Deer’s Cry. Irlands skyddshelgon S:t Patrick var under sin levnad tidvis en omstridd person. Vid ett tillfälle då han och hans klosterbröder befann sig på resande fot visste han att den irländske kungens män låg i bakhåll och att de sannolikt skulle bli dödade. S:t Patrick ledde då hela sällskapet genom skogen alltmedan de bad skyddsbönen The Deer’s Cry. Legenden säger att fienden inte såg S:t Patrick och munkarna utan tyckte sig se en hjort med sina kalvar och därmed undkom. I The Deer’s Cry möter vi en tonsättare som fjärmat sig något från den klocklika tintinabuli-stilen. I en mer tonal stil och tydlig a-molltonalitet speglas bönetextens orubbliga karaktär.

Text: Karin Ekedahl

 

Drei Gesänge op 42

Man vet inte så mycket om tillblivelsen av Johannes Brahms tre sånger för kör op 42. De första två uruppfördes i Wien 1864, den tredje i München tio år senare. Förmodligen skrevs de för en specifik ensemble och har det gemensamt, förutom att de publicerades tillsammans, att de är skrivna för sexstämmig kör.

I Abendständschen återskapar Brahms den nattliga stämningen i Brentanos text. Det är kongenial, romantisk musik samtidigt som man anar påverkan från den venetianska stilen; damstämmorna ställs mot herrstämmorna och ekot utnyttjas på ett sätt som inte står Gabrieli långt efter. Vineta delar textförfattaren Wilhelm Müller med Schuberts sångcykel Winterreise. Som straff för invånarnas hädiska leverne har den mytiska staden Vineta översvämmats och vilar på Östersjöns botten. I en böljande sextakt anas klockorna från den sjunkna staden. Likt en medeltida ballad berättar tredje satsen om begravningen av Darthula, en mytisk figur i 1700-talets stora litterära bluff: Ossians sånger. Keltiska dikter från 200-talet som avslöjades som James Macphersons egna skapelser.

Text: Karin Ekedahl

Geistliches Lied op 30

Året är 1856 och Johannes Brahms har inrättat sig i familjen Schumanns hem. Clara Schumann är på turné, Johannes Brahms ser efter parets barn och komponerar. Han har trasslat in sig i arbetet med sin symfoni, kämpar med en pianokvartett och behöver få sin kreativa gnista åter. Som en vitamininjektion i skapandet fördjupar han sig i studier i kontrapunkt. Till sin hjälp tar han violinisten och vännen Joseph Joachim och föreslår att de ska utbyta övningar i kontrapunkt brevledes. Geistliches Lied op 30 kan mycket väl vara sprunget ur en sådan övning. Texten om tron på en god och rättvis gud skrevs under det trettioåriga krigets bedrövelse av 1600-talsförfattaren Paul Flemming. När Brahms skriver musik som bygger på gammal teknik väljer han alltså en äldre text. Eller en text som speglar hans sinnesstämning? Kanske hoppades han på att även hans kompositionsarbete skulle välsignas av lite gudomlig godhet.

Text: Karin Ekedahl

Sommaren 1723 dör hustrun till postmästaren i Leipzig. Johann Sebastian Bach som innehaft sin tjänst som kantor vid Thomas-skolan i ett par månader får i uppdrag skriva musik till en minnespredikan. Det är åtminstone en teori. Andra hävdar att inte ens den genialiske Bach kunde hinna med något sådant med tanke på den enorma arbetsbörda som låg på den nytillträdde musikern. Likväl har Bach med motetten Jesu meine Freude skrivit ett vitt spänt verk; ett skickligt, symmetriskt bygge i elva satser där en femstämmig fuga tronar i centrum. Besättningen varierar från tre till fem stämmor, endast altstämman – den mittersta – sjunger alla satser. Strukturen är stundom mycket tät, stundom nästan genomskinlig. Genom motetten alterneras Johann Francks ljuva och förtröstansfulla texter med verser ur Paulus romarbrev som utgör en ganska stark kontrast med sitt resonerande om världslig död och himmelsk evighet i en närmast uppfordrande ton.

Text: Karin Ekedahl

 

On Photography skrevs ursprungligen som en del av det multinationella operaprojektet the CIVIL warS, som skulle framföras i samband med invigningen av de olympiska spelen i Los Angeles 1984. Vid tillkomsten av On Photography jobbade operateamet med bilder av Jules Verne. Gavin Bryars visste att Verne hade träffat påven Leo XIII år 1884, hundra år innan den aktuella olympiaden, och att Leo hade skrivit en text om fotografering då han fortfarande var Kardinal Pecci i Perugia. En text om modern teknik – fotografering – skriven på ett arkaiskt språk – latin. Under arbetet med The Cilvi WarS var även författaren Susan Sontag involverad i projektet och Bryas kände förstås till att hon skrivit en bok med titeln On Photography. Att tonsätta Leos text blev ett sätt att välkomna henne till projektgruppen. Det faktum att tonsättaren just hade spelat orgelstämman till Rossinis Petite messe solennelle avspeglar sig i sättningen för ackompanjemanget: harmonium och piano. Projektet the CIVIL warS gick i stöpet – On Photography tillägnades Susan Sontag.

Text: Karin Ekedahl

 

Emily Brontë är mest känd för sin enda roman Svindlande höjder, men hon lämnade också efter sig runt 200 dikter. I hela dikten The night is darkening round me, skriven av en 19-årig Brontë, är rösten anonym. Allt vi får veta är att berättaren är bunden av ”tyrannens förtrollning” som hindrar denne från att röra sig. Tõnu Kõrvits fascinerades omedelbart av texten: ”Det finns en kraft och ett mod i den. Den lämnar dig inte oberörd.” Ursprungligen skrev Körvits stycket för manskör men så småningom tillkom en version för blandad kör. Då tonsättaren uppfattade texten som mörk och ”bluesig” lät han berättarrösten vara en mezzosopran med ”folkmusik- eller till och med lite blueskaraktär” som kören, likt tyrannens förtrollning, snärjer med lite kärvare klanger.

Text: Karin Ekedahl

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 10 min