The Deer’s Cry
Det finns en legend kopplad till skyddsbönen, lorican, som utgör texten i Arvo Pärts stycke The Deer’s Cry. Irlands skyddshelgon S:t Patrick var under sin levnad tidvis en omstridd person. Vid ett tillfälle då han och hans klosterbröder befann sig på resande fot visste han att den irländske kungens män låg i bakhåll och att de sannolikt skulle bli dödade. S:t Patrick ledde då hela sällskapet genom skogen alltmedan de bad skyddsbönen The Deer’s Cry. Legenden säger att fienden inte såg S:t Patrick och munkarna utan tyckte sig se en hjort med sina kalvar och därmed undkom. I The Deer’s Cry möter vi en tonsättare som fjärmat sig något från den klocklika tintinabuli-stilen. I en mer tonal stil och tydlig a-molltonalitet speglas bönetextens orubbliga karaktär.

Text: Karin Ekedahl

Drei Gesänge op 42

Man vet inte så mycket om tillblivelsen av Johannes Brahms tre sånger för kör op 42. De första två uruppfördes i Wien 1864, den tredje i München tio år senare. Förmodligen skrevs de för en specifik ensemble och har det gemensamt, förutom att de publicerades tillsammans, att de är skrivna för sexstämmig kör.

I Abendständschen återskapar Brahms den nattliga stämningen i Brentanos text. Det är kongenial, romantisk musik samtidigt som man anar påverkan från den venetianska stilen; damstämmorna ställs mot herrstämmorna och ekot utnyttjas på ett sätt som inte står Gabrieli långt efter. Vineta delar textförfattaren Wilhelm Müller med Schuberts sångcykel Winterreise. Som straff för invånarnas hädiska leverne har den mytiska staden Vineta översvämmats och vilar på Östersjöns botten. I en böljande sextakt anas klockorna från den sjunkna staden. Likt en medeltida ballad berättar tredje satsen om begravningen av Darthula, en mytisk figur i 1700-talets stora litterära bluff: Ossians sånger. Keltiska dikter från 200-talet som avslöjades som James Macphersons egna skapelser.

Text: Karin Ekedahl

Geistliches Lied op 30

Året är 1856 och Johannes Brahms har inrättat sig i familjen Schumanns hem. Clara Schumann är på turné, Johannes Brahms ser efter parets barn och komponerar. Han har trasslat in sig i arbetet med sin symfoni, kämpar med en pianokvartett och behöver få sin kreativa gnista åter. Som en vitamininjektion i skapandet fördjupar han sig i studier i kontrapunkt. Till sin hjälp tar han violinisten och vännen Joseph Joachim och föreslår att de ska utbyta övningar i kontrapunkt brevledes. Geistliches Lied op 30 kan mycket väl vara sprunget ur en sådan övning. Texten om tron på en god och rättvis gud skrevs under det trettioåriga krigets bedrövelse av 1600-talsförfattaren Paul Flemming. När Brahms skriver musik som bygger på gammal teknik väljer han alltså en äldre text. Eller en text som speglar hans sinnesstämning? Kanske hoppades han på att även hans kompositionsarbete skulle välsignas av lite gudomlig godhet.

Text: Karin Ekedahl

Sommaren 1723 dör hustrun till postmästaren i Leipzig. Johann Sebastian Bach som innehaft sin tjänst som kantor vid Thomas-skolan i ett par månader får i uppdrag skriva musik till en minnespredikan. Det är åtminstone en teori. Andra hävdar att inte ens den genialiske Bach kunde hinna med något sådant med tanke på den enorma arbetsbörda som låg på den nytillträdde musikern. Likväl har Bach med motetten Jesu meine Freude skrivit ett vitt spänt verk; ett skickligt, symmetriskt bygge i elva satser där en femstämmig fuga tronar i centrum. Besättningen varierar från tre till fem stämmor, endast altstämman – den mittersta – sjunger alla satser. Strukturen är stundom mycket tät, stundom nästan genomskinlig. Genom motetten alterneras Johann Francks ljuva och förtröstansfulla texter med verser ur Paulus romarbrev som utgör en ganska stark kontrast med sitt resonerande om världslig död och himmelsk evighet i en närmast uppfordrande ton.

Text: Karin Ekedahl

On Photography skrevs ursprungligen som en del av det multinationella operaprojektet the CIVIL warS, som skulle framföras i samband med invigningen av de olympiska spelen i Los Angeles 1984. Vid tillkomsten av On Photography jobbade operateamet med bilder av Jules Verne. Gavin Bryars visste att Verne hade träffat påven Leo XIII år 1884, hundra år innan den aktuella olympiaden, och att Leo hade skrivit en text om fotografering då han fortfarande var Kardinal Pecci i Perugia. En text om modern teknik – fotografering – skriven på ett arkaiskt språk – latin. Under arbetet med The Cilvi WarS var även författaren Susan Sontag involverad i projektet och Bryas kände förstås till att hon skrivit en bok med titeln On Photography. Att tonsätta Leos text blev ett sätt att välkomna henne till projektgruppen. Det faktum att tonsättaren just hade spelat orgelstämman till Rossinis Petite messe solennelle avspeglar sig i sättningen för ackompanjemanget: harmonium och piano. Projektet the CIVIL warS gick i stöpet – On Photography tillägnades Susan Sontag.

Text: Karin Ekedahl

Emily Brontë är mest känd för sin enda roman Svindlande höjder, men hon lämnade också efter sig runt 200 dikter. I hela dikten The night is darkening round me, skriven av en 19-årig Brontë, är rösten anonym. Allt vi får veta är att berättaren är bunden av ”tyrannens förtrollning” som hindrar denne från att röra sig. Tõnu Kõrvits fascinerades omedelbart av texten: ”Det finns en kraft och ett mod i den. Den lämnar dig inte oberörd.” Ursprungligen skrev Körvits stycket för manskör men så småningom tillkom en version för blandad kör. Då tonsättaren uppfattade texten som mörk och ”bluesig” lät han berättarrösten vara en mezzosopran med ”folkmusik- eller till och med lite blueskaraktär” som kören, likt tyrannens förtrollning, snärjer med lite kärvare klanger.

Text: Karin Ekedahl