arrow

RADIOKÖREN MÖTER KRISTA AUDERE

Krista Audere, som i höstas vann dirigenttävlingen Eric Ericson Award, är tillbaka i Berwaldhallen med ett program bestående av körmusik i skiftande vokala nyanser. Renässansens Orlando di Lasso möter minimalistiska samtidsklanger samt femtiotalsverken Canto LXXXI  av Ingvar Lidholm och Stormen av Frank Martin.

Några månader har passerat sedan den lettiska dirigenten Krista Audera vann Eric Ericson Award med motiveringen: ”Med enastående energi och dynamisk poetisk kvalitet åstadkom Krista Audere ett magiskt framförande. Med rik fantasi och stort mod inspirerade och engagerade hon sångarna”. I priset ingick konserter med tio europeiska radiokörer, och en prissumma på 100 000 kronor.
32-åriga Krista Audere är utbildad i Riga, Stuttgart och Amsterdam. Numera bor hon i Amsterdam och är regelbundet engagerad som repetitör och dirigent hos Cappella Amsterdam, Nederlands Kamerkoor och Netherlands Radio Choir. Hon har även sjungit i bland annat Latvijas Radio Koris och Cappella Amsterdam. Till den här konserten har hon valt repertoar med en mångfald av olika musikaliska språk, vilket ger kören möjlighet att glänsa i så många olika vokala nyanser som möjligt. Texterna gestaltar djupt mänskliga erfarenheter av stolthet och ånger, inte sällan med moraliserande och uppfordrande uppmaningar om att försöka bli en bättre människa: Vakta min tunga! Se upp med din fåfänga! Musikaliskt rör sig programmet från den svävande stämväven i italienske renässansmästaren Orlando di Lassos sista verk om Petrus ånger efter att ha förnekat Jesus, över mer minimalistisk, amerikansk nutid för att landa i två av femtiotalets moderna klassiker.

Den prisbelönte amerikanske tonsättaren David Lang utgår från Klagovisorna i Bibeln i sitt stycke solitary. Det minimalistiskt monotona upprepandet av alla de själsliga plågor som kan drabba oss människor ger en mäktig känslomässig upplevelse. Även den amerikanska tonsättaren Julia Wolfes musik har en minimalistisk karaktär, uppblandat med inspiration från rockmusik. Precis som Lang, har också Wolfe hämtat sin text ur Bibeln, och tonsatt en vers i Psaltaren i Guard my tounge.

Ingvar Lidholms drabbande Canto LXXXI från 1956, är en dramatisk tolkning av Ezra Pounds skakande dikt om fåfängans förgänglighet. Pound blev stämplad som landsförrädare och hamnade i fångläger i Italien, där han blev utsatt för tortyr som ledde till psykisk kollaps. Canto är en av de dikter som föddes ur de erfarenheterna. Konserter avrundas med schweizaren Frank Martins musikaliska tolkning av luftanden Ariel ur Shakespeares Stormen från 1951. Med humor och sprakande klangrikedom fångar Martin både det flyktiga och det magiska i luftandens väsen, som till sist blir befriad och löses upp i
intet – ”innan du vet ordet av är jag borta” … Efter en vandring genom smärta, ånger och själsliga plågor är det övergripande budskapet för konserten ändå: hopp, kärlek och förlåtelse.

Text: Katarina Lindblad


RADIOKÖREN
Skriv ut

Medverkande

 

Radiokören. Foto: Mattias Ahlm.

Radiokören har i över 90 år bidragit till utvecklingen av den svenska a cappella-traditionen. Under den legendariske dirigenten Eric Ericsons ledarskap fick kören ett stort internationellt renommé och räknas i dag bland världens främsta körer. Körmedlemmarnas förmåga att växla mellan kraftfulla solistiska insatser och att sömlöst smälta in i ensemblen skapar ett unikt och dynamiskt instrument som hyllas av musikälskare och kritiker världen över, liksom av de många dirigenter som utforskar och utmanar körens potential.

Sedan 1979 är Radiokörens hemmascen Berwaldhallen, Sveriges Radios konserthus. Förutom konsertpubliken når kören också miljontals lyssnare i etern och på webben genom Klassiska konserten i P2. Dessutom visas flera av konserterna på Berwaldhallen Play, vilket ger publiken ytterligare en möjlighet att komma riktigt nära en av världens bästa körer.

Säsongen 2019–2020 tillträdde Kaspars Putniņš som ny chefsdirigent och konstnärlig ledare för Radiokören, den tionde chefsdirigenten sedan kören bildades. Sedan januari 2019 är Marc Korovitch kormästare för Radiokören med ansvar för ensemblens kontinuerliga utveckling. Två av körens tidigare chefsdirigenter, Tõnu Kaljuste och Peter Dijkstra, utnämndes i november 2019 till hedersdirigenter. Båda har fortfarande nära kontakt med kören och gör återkommande gästspel.

Radiokören bildades samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar och kören hade sin allra första konsert i maj 1925. Ambitionsnivån var hög redan från starten med ett uttalat mål att vara på högsta internationella nivå i allt från barockmusik till modern avantgarde.

Krista Audere

Krista Audera, född 1989, är en lettisk dirigent, nu baserad i Nederländerna. Hon är för närvarande dirigent för VU-Kamerkoor, Kamerkoor Venus, och engageras regelbundet som gästdirigent för Dutch Chamber Choir, Dutch Radio Choir och Cappella Amsterdam. År 2021 vann hon Eric Ericson Award i Berwaldhallen.

Säsongen 2022/23 har hon engagemang med RIAS Kammarkör, State Choir Lettland, MDR Leipzig Radio Choir, Bayerns Radiokör, Helsingfors kammarkör, Choeur de Radio France och BBC Singers.

Krista Audere utexaminerades som kormästare och körsångerska från Riga Cathedral Choir School. Hon tog sedan kandidatexamen i körledning vid Jāzeps Vītols lettiska musikhögskola samtidigt som hon berikade sin musikaliska erfarenhet vid University of Music and Performing Arts Stuttgart. År 2016 tog Krista masterexamen samt Cum Laude vid Amsterdams konstuniversitet. Som sångerska har hon samarbetat med Latvian Radio Choir och Cappella Amsterdam.

Musiken

Ungefärliga tider

Med sina Cantos ville den amerikanske poeten Ezra Pound åstadkomma ett sångepos av Dantes mått. Verket fullbordades aldrig men publicerades i separata sektioner. År 1953 kom 25 dikter av Pound ut i svensk översättning av Lars Forssell där den ofta citerade Canto VXXXI ingick. Pounds poesi slog omedelbart an någonting hos Ingvar Lidholm, som ändå valde att tonsätta Pounds text på originalspråk: ”Moralismen var det centrala för mig, den estetiska, språkliga bedömningen kom i andra hand.” Men även om texten appellerade till Lidholm var det inte självklart för honom att den skulle tonsättas, och verket var inte färdigt förrän hösten 1956.

Körsatsen, som enligt tonsättaren är skriven i en ”sträng teknik, vilket man kanske inte hör så mycket av” ter sig nästan genomskinlig. Det är nynnandet som är grunden i musiken, eller som Lidholm uttryckte det: ”Lyssna själv, så hör du hur med små variationer inledningsfrasen är byggstenen överallt i verket.” Samtidigt hamras Pounds budskap mot självförhävelse och fåfänga in: ”Pull down thy vanity” – slå ned din fåfänga. ”Det är ju någonting man skulle behöva höra lite då och då, dagligen kanske”, konstaterade Lidholm. Canto VXXXI uruppfördes av Kammarkören under ledning av Eric Ericson i februari 1957. Efter konserten skrev Folke Hähnel i Dagens Nyheter att Lidholm hade: ”utbildat åt sig ett raffinerat uttryckssätt, aningen skirt, men samtidigt nästan kultiskt strängt i hållningen”.

Text: Karin Ekedahl

David Lang är en av USA:s oftast framförda och mest prisbelönta samtida tonsättare. Han har ingen särskild musikerbakgrund, men fick en avgörande konsertupplevelse som nioåring när föräldrarna tog med honom till en konsert i Carnegie Hall. Leonard Bernstein dirigerade, och berättade för publiken att Sjostakovitj skrev sin första symfoni när han var 19 år. Lang insåg att han hade 10 år på sig.

Mycket av Langs musik präglas av ett passionerat experimenterande och ett slags otåligt utforskande. Han har skrivit operor, orkesterverk, kammarmusik, solostycken, balett- och filmmusik, och musik som ligger mellan och utanför traditionella genrebeskrivningar. Många av hans projekt har improvisation som inbyggda inslag, vilket gör att varje framförande blir en unik happening för den publik som är på plats just i den stunden.

Solitary
är sista delen i körcykeln The Writings med texter ur Gamla Testamentet. Idén växte fram i samband med att David Lang tonsatte några textrader ur Predikaren som ofta läses i samband med lövhyddohögtiden Sukkot, en skördefest i den judiska liturgin. Lang blev tagen av att så mörka texter användes vid en högtid vars hela väsen är glädje och tacksamhet över jordens överflöd. Han tog upp frågan med sin rabbin, som rådde honom att läsa även texterna till judiska årets övriga högtider. Lang följde rabbinens råd och fann texter som handlar om människors känslor och personliga erfarenheter, det mänskliga och det universella, liv och död, mod, kärlek, vänskap och ånger.

I Solitary har Lang plockat ut alla de ord i Klagovisorna som beskriver ”själens mörkaste gömslen”. ”Ensam, fången, gråtande, utan mening, utan tröst, förrådd, förtryckt, bitter, övergiven, jagad, hånad…” Orden upprepas monotont av kören och bildar ett klanglandskap som växer till flerstämmighet för att återigen sjunka tillbaka och landa i en sista unison bön: ”mitt enda hopp är du”.

Stycket beställdes av Cappella Amsterdam och Muziekgebouw aan ’t IJ, med stöd från AMMODO Foundation och uruppfördes 2016.

Text: Katarina Lindblad

I – Il magnanimo Pietro
II – Ma gli archi
VII – Ogni occhio del Signor

 

Bang on a Can startade som ett 12-timmarsmaraton av ny musik på ett konstgalleri i SoHo, New York 1987. Grundarna Julia Wolfe, Michael Gordon och David Lang hade känt varandra i fem år. Trettiofem år senare har musikkollektivet och festivalen Bang on a Can växt till en internationell organisation som i dag har förgreningar i hela den moderna konstmusikvärlden. Julias och Michaels barn är i tjugoårsåldern. De tre kompositörerna har flätat samman sina liv och sin konst. Det är ganska ofta svårt att höra vem som är vem – en del större verk har också alla tre som upphovspersoner.

Men Julia Wolfe, född 1958 och kompositionsprofessor i New York, är kanske den av de tre som har skarpast egg. Hennes skildring av det amerikanska gruvsamhället i kör- och orkesterverket Antracite Fields fick det prestifulla Pulitzer-priset 2015. Hennes musik har samma envetna beat och rockiga driv som hos minimalismens amerikanska kung Steve Reich. Hans kompositioner, på gränsen mellan konstmusik och pop, har i Harper’s Magazine beskrivits som “en högre form av disco”.

Nuförtiden hävdar Reich själv att det är han som inspireras av Wolf och hennes kolleger, snarare än tvärtom. Men i sin körmusik är Wolfe syskonlikt sammanlänkad med framför allt David Lang. Allra närmast känns Lang i Guard my Tongue från 2009, Wolfes enda verk för kör a cappella. Guard my Tongue är ett åttaminuters bad i två korta rader ur Psaltarens; “avhåll din tunga från det som är ont, dina läppar från att tala svek”. Wolfe vänder texten till en bön med hjälp av det lilla ordet “min” – “guard my tongue”. Kören upprepar bönens första tolv ord i ett ständigt crescendo ända till i sista minuten då luften liksom går ur musiken när sopranerna efter nio långa försök äntligen vågar uttala ordet svek, deceit.

Text: Janna Vettergren

X – Come falda di neve
XI – Non fu il pianto suo
XVI – O vita troppo rea

Den schweiziske tonsättaren Frank Martin var över 50 år innan hans musik blev uppmärksammad och erkänd i någon större utsträckning. Mest berodde det på honom själv. Han var noggrann och extremt självkritisk, och det tog lång tid innan han hade hittat ett tonspråk som han kunde stå för. Uruppförandet av oratoriet Le vin herbé 1941 blev en vändpunkt.

Martin föddes som tionde och yngsta barnet till en kalvinistpräst, och började komponera redan som åttaåring. När han var tolv år hörde han Bachs Matteuspassionen för första gången, vilket satte djupa spår. Han studerade piano och harmonilära privat, men gick aldrig någon formell utbildning i komposition. I stället följde han sin pappas önskan och började studera matematik och fysik, studier som han aldrig avslutade.

Efter några år i Zürich, Rom och Paris återvände Martin till Genève 1926. Där började han studera rytmikpedagogik för Émile Jaques-Dalcroze, en metod där gehör, taktkänsla, improvisation och andra musikaliska färdigheter lärs in genom att klappa, gå och på andra sätt uppleva och gestalta musik med kroppen. Efter några år började Martin själv undervisa i rytmik. Han var också verksam som pianist och cembalist, och fick med tiden en framstående position i schweiziskt musikliv.

Frank Martins verkförteckning omfattar kammarmusik, solostycken, kör- och orkesterverk samt två operor. Hans främsta förebild var Bach men musiken är även influerad av renässans, fransk impressionism och en ytterst egen tolkning av tolvton. Hans tonspråk är djupt personligt och låter ofta både modernt och arkaiskt, ömsom klangskönt, ömsom rytmiskt lekfullt.

De fem Ariel-sångerna från 1950 bygger på texter ur Shakespeares Stormen och blev början på operan Der Sturm som kom fem år senare. I Come unto these yellow sands svävar luftanden Ariel osynlig runt Ferdinand och leder honom till Prosperos hamn. I Full fathom five berättar han för Ferdinand att hans pappa har drunknat och nu ligger på fem famnars djup. Ariels kvicksilvertemperament fångas i Before you can say, “Come,” and “Go”, medan han visar musklerna i hotfulla You are three men of sin. Och till sist flyger han iväg, glad och befriad i Where the bee sucks, there suck I.

Sviten är skriven för Nederlands Kamerkoor och uruppfördes av dem 1951.

Text: Katarina Lindblad

Ingår i följande konsertserier: