Radiokören möter Kaspars Putniņš
Kaspars Putniņš och Radiokören i starka körverk av fyra av 1900-talets framstående europeiska körtonsättare. György Ligeti skildrar evighetens ljus med överjordisk mystik, Sofija Gubajdulina har tonsatt den helige Franciskus lovsång, Gundega Šmite söker sanningens ljus och Arvo Pärt målar med skimrande, överjordiska klanger.
Konserten spelades in i Berwaldhallen 12 september 2020.
Redan under tidigt 1950-tal hade György Ligeti ”en föreställning om en statisk och i sig vilande musik utan någon som helst utveckling och utan något slag av traditionella rytmiska gestalter”. Det var omöjligt att utveckla den idén i Ungern vid den tiden men 1966, då Ligeti var gästprofessor vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, var tiden mogen.
Även om stycket beställdes av den tyske körledaren Clytus Gottwald är det ingen djärv gissning att mötet med framstående svenska körer bidrog till att släppa lös skapandet av körmusik med små intervaller och mer fokus på klangfärg än melodi och rytm. Kopplingen mellan Lux aeterna, det eviga ljuset, och rymden blev än mer tydlig då Stanley Kubrick använde stycket i filmen 2001: A Space Odyssey – om än i förvrängd form.
Sofija Gubajdulinas Sonnengesang, solsång, är skrivet för cello, slagverk, celesta och kammarkör efter den helige Franciskus välkända bön. Gubajdulina har, av respekt för heligheten och enkelheten hos Franciskus ”försökt behandla körstämmorna mycket återhållsamt, nästan hemlighetsfullt och att lägga uttrycket hos cellon och slagverket”.
Kören sjunger texten medan cellon tolkar den och slagverket bidrar med klangfärg. Gubajdulina delar upp texten, och därmed sin tonsättning, i fyra sammanlänkade delar. Den första delen hyllar skaparen av solen och månen, den andra skaparen av de fyra elementen, den tredje delen livet och den sista döden.
Sonnengesang tillägnades den ryske cellisten Mstislav Rostropovitj på hans 70-årsdag. Att det var just Franciskus som fick bidra med sin text förklarar tonsättaren med att hon i den store cellistens personlighet såg drag som hon associerade till sol, solljus och solenergi. Dessutom bidrog den ovanliga kraften i Rostropovitjs instrument till det som hon också kallat ”en viktig musikalisk gest”.
Som en replik på Ligetis Lux aeterna är den lettiska tonsättaren Gundega Šmites stycke Light Seeking Light. Föga förvånande är just Ligetis musik en viktig influens för henne, tillsammans med Debussy och Stravinsky. Šmite kallar sig synestetiker eftersom hon ser färger när hon hör musik. Hon ”målar” med toner och låter inte bara musik utan även bildkonst och poesi påverka henne när hon skapar sin musikaliska värld.
Arvo Pärt hade på 1960-talet gjort sig mer eller mindre omöjlig i det sovjetiska Estlands musiketablissemang. Han fortsatte emellertid sin andliga och musikaliska resa och landade så småningom andligen i den ortodoxa kyrkan, samt musikaliskt i det han kallar ”tintinnabulism” av latinets tintinnabuli – små klockor.
I Nunc dimittis stämmer den fromme Symeon upp till sång då Jesus förs till honom i templet. Därmed infrias den helige Andes löfte att Symeon skall få se Messias innan han dör. Tillsammans med Magnificat, Marias lovsång, utgör Nunc dimittis navet i den anglikanska mässan. Om Pärts Magnificat har den engelske dirigenten Paul Hillier sagt att ”musiken är ett perfekt uttryck för den jublande moderns ömma glädje” och att stycket ”visar tintinnabulism på sitt mest förfinade sätt”.
Text: Karin Ekedahl
Medverkande
Radiokören består av 32 professionella sångare som tillsammans bildar ett unikt och dynamiskt instrument, hyllat av musikälskare och kritiker världen över. Radiokören möter publiken på sin hemmascen i Berwaldhallen, Sveriges Radios konserthus, liksom i konsertsalar runt om i landet och på turnéer i hela världen. Dessutom når de miljontals lyssnare i Sveriges Radio P2, på Berwaldhallen Play och internationellt genom EBU.
Sedan 2020 är Radiokörens chefsdirigent den flerfaldigt prisbelönade lettiske kördirigenten Kaspars Putniņš. Sedan januari 2019 är den franske orkester- och kördirigenten Marc Korovitch kormästare för Radiokören, med ansvar för ensemblens vokala utveckling.
Radiokören bildades 1925, samma år som radion påbörjade sina sändningar, och gav sin första konsert i maj det året. I körens omfångsrika skivkatalog finns en mängd kritikerrosade och prisbelönade inspelningar. Hösten 2023 släpptes Kaspars Putniņš första skiva med Radiokören: Robert Schumanns Missa sacra, inspelad med organisten Johan Hammarström.
Kaspars Putniņš är chefsdirigent för Radiokören sedan 2020, och nytillträdd chefsdirigent för Lettiska radions kör som han arbetat nära i över 30 år. Han var tidigare chefsdirigent för Estlands filharmoniska kammarkör åren 2014–2021. Som gästdirigent uppträder Putniņš regelbundet med bland andra RIAS kammarkör, SWR Vokalensemble Stuttgart, Collegium Vocale Gent, DR Vokalensemblet, Nederländska radions kör, NDR Vokalensemble Hamburg och Chorwerk Ruhr.
Putniņš är en van uttolkare av såväl renässanspolyfoni som romantiska körverk, men har under hela sin karriär haft som sin huvudsakliga inriktning att verka för och inom den samtida körmusiken. Han har odlat täta kontakter med baltiska och nordiska tonsättare såsom Maija Einfelde, Mārtiņš Viļums, Gundega Šmite, Toivo Tulev, Lasse Thoresen, Gavin Bryars and Andris Dzenitis. Han har även initierat flera sceniska projekt i samarbete med skådespelare och visuella konstnärer och arbetat nära unga körsångare och dirigenter, till exempel som konstnärlig ledare för Tenso Europe Chamber Choir åren 2013–2017.
Hösten 2023 släpptes Putniņš första skiva med Radiokören: Robert Schumanns Missa sacra och Fyra sånger för dubbelkör, inspelade tillsammans med organisten Johan Hammarström. Hans katalog av skivinspelningar inkluderar även bland annat Pēteris Vasks Māte saule, Jonathan Harveys The Angels, Sergej Rachmaninovs Vigilia och Alfred Schnittkes Konsert för kör. Skivan med Schnittkes Psalms of Repentance och Arvo Pärts Magnificat och Nunc dimittis, inspelade med Estlands filharmoniska kammarkör, belönades 2018 med både Gramophone Award och Diapason d’Or.
Kaspars Putniņš har tilldelats två av Lettlands främsta utmärkelser för sitt musikerskap: det stora musikpriset Lielā mūzikas balva och Lettiska ministerrådets bragdpris inom kultur och vetenskap. För sin gärning som chefsdirigent för Estlands filharmoniska kammarkör belönades han 2019 med den estniska kulturstiftelsen KULKA:s årliga pris. Putniņš är född i Riga i Lettland och var bara 26 år gammal när han först tillträdde som dirigent för Lettiska radions kör.
Kristina Winiarski har redan hunnit framträda på många prestigefulla scener med stora orkestrar runt om i världen. Vid 16 års ålder gjorde hon sin professionella solistdebut då hon spelade Tjajkovskijs Variationer över ett rokokotema med National Symphony Orchestra på Kenedy Center i Washington D.C. Sedan dess har hon framträtt med bland andra Marylands symfoniorkester, Stuttgarts kammarorkester och Malmö Symfoniorkester.
Som kammarmusiker har hon samarbetat med musiker som Dora Schwarzberg, Alexander Rudin, Roland Pöntinen och Bengt Forsberg. Hon spelar regelbundet med pianisten Pontus Carron i en duo som vann kammarmusiktävlingen Ung & Lovande 2019. Samma år tilldelades Kristina Anders Walls Giresta-stipendium. Som finalist i Solistpriset 2020 gjorde hon ett hyllat framförande av Dvořáks cellokonsert.
Under uppväxten spelade hon cello för Maria Zhuravleva i Moskva, Ulrika Edström och Ola Karlsson i Stockholm samt för Valter Despalj i Zagreb. Hon fortsatte på Kungliga Musikhögskolan, Edsbergs Slott samt för Thorleif Thedéen på Musikhögskolan i Malmö där hon tog solistdiplom våren 2019. Hon har även studerat i Paris för Gautier Capuçon. Kristina spelar på en cello byggd av David Tecchler 1709, utlånad av Järnåkerfonden.
Michael Engström är en pianist och repetitör som samarbetar med många svenska sångare. Han arbetar regelbundet med Radiokören och Eric Ericsons Kammarkör och är anställd som pianist och instuderingslärare vid Institutionen för opera på Stockholms Konstnärliga Högskola.
Konsertresor har fört honom runt i Europa, Nordamerika och Asien och han har medverkat i såväl ett flertal radio- och tv-program som på skivinspelningar med bland annat Radiokören. Under en period på 1990-talet var han anställd som musikproducent vid Sveriges Radio P2 men har sedan dess återgått till att verka som pianist och repetitör.
Han är utbildad vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm samt vidare studier i London, New York City och vid Banff Centre for Arts and Creativity i Kanada.
Anders Haag spelar slagverk och pukor i Kungliga Filharmonikerna sedan 2004. Innan dess spelade han med Uppsala Kammarorkester, Blåsarsymfonikerna och Norrköpings Symfoniorkester. Han är även verksam som kammarmusiker i olika sammanhang och musikgenrer. Som medlem i ensemblen Heavy Breeze har han till exempel inriktat sig på genreöverskridande musik av bland andra Frank Zappa. Han spelar också i kammarmusikserier med sina kollegor i Kungliga Filharmonikerna.
Han spelade även i slagverksensemblen Glorious Percussion tillsammans med Anders Loguin, Mika Takehara, Eirik Raude och Robyn Schulkowsky. Ensemblen uruppförde 2008 Sofija Gubajdulinas verk med samma namn, som skrivits särskilt åt ensemblen, tillsammans med Göteborgs Symfoniker och Gustavo Dudamel. Samma verk spelade de senare även med Berlinfilharmonikerna och Los Angeles filharmoniker.
Roger Svedberg är alternerande stämledare i slagverk i Kungliga Hovkapellet sedan 1999. Han spelar även nutida konstmusik, jazz och folkmusik i olika ensembler. Han har spelat in albumen The Great European Songbook med saxofonisten Joakim Milder och pianisten Adam Forkelid och Pit Sounds med jazzmusikerna Peter Danemo, Hans Backenroth och Henrik Westerberg. Han har även spelat i slagverkstrion RoBoJo som vann första pris vid den internationella slagverkstävlingen i Luxemburg 1992.
Han studerade för Bent Lylloff, Lennart Gruvstedt och Ed Thigpen vid Musikhögskolan i Malmö, följt av studier för Gary Burton, Ed Saindon och Victor Mendoza vid Berklee College of Music i Boston. Han har även studerat komposition för Sven-David Sandström och kontrapunkt för Lars-Erik Rosell vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Bland hans egna kompositioner kan nämnas …I dödsskuggans dal, Keramiska trummor och vibrafon-sviten Opera Meets Jazz.
Musiken
Solist: Sofia Niklasson, sopran
I verken Für Alina och Spiegel im Spiegel presenterade Arvo Pärt sin kompositionsteknik ”tintinnabuli”, från latinets ord för klocka. Pärt hade inspirerats av den hypnotiska, meditativa effekten i mässandet som förekommer i kyrkliga sammanhang; Pärt själv är djupt troende och tron är en central del i hans musik. Hans Magnificat från 1989 är ytterligare ett exempel på tintinnabuli-musik och enligt dirigenten Paul Hillier det verk där Pärt använder tekniken som mest elegant.
”Idén bakom tintinnabuli kom ur en längtan efter en extremt förminskad ljudvärd som bara kan mätas i millimeter,” har Arvo Pärts fru Nora berättat. ”Till slut är lyssnarens uppmärksamhet fullständigt fokuserad. När musiken tystnar är det särskilt anmärkningsvärt att plötsligt höra din egen andning, dina hjärtslag eller en surrande lampa, till exempel.”
Magnificat är skrivet i en enda sats men kan delas upp i mindre bitar, efter hur Pärt har fördelat musiken i olika stämmor, nästan som omväxlande solist- och ensemblepartier. På det sättet skapas klanglig variation i stycket som annars är skrivet för att upplevas som konstant närvarande, som om tiden står still under framförandet. Texten kallas även Marias lovsång och kommer från Lukasevangeliet i Nya testamentet. Orden är Marias, från hennes besök hos Johannes Döparens mor Elisabet medan de båda var havande, och börjar i svensk översättning: ”Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare”.
Text: David Saulesco
Arvo Pärt växte upp i den evangelisk-lutherska traditionen i norra Estland. Liksom i Norden och Tyskland är lutherska stats- och folkkyrkor relativt vanliga i Baltikum. På 1970-talet konverterade Pärt till den ortodoxa kyrkan, vid samma tid som han började studera medeltids- och renässansmusik och tog en paus i komponerandet. Det var efter denna paus som han formulerade sin kompositionsteknik ”tintinnabuli”, från latinets ord för klocka, och från slutet av 1970-talet har Pärts musik präglats av minimalistiska drag med enkel harmonik och rytmisering och ofta med liturgisk text eller förlaga, framför allt på latin eller kyrkslaviska.
1989 tonsatte Pärt Marias lovsång, Magnificat, en välkänd text ur Lukasevangeliet i Nya testamentet som många tonsättare har behandlat. I den anglikanska kyrkans musiktradition är det sedan länge vanligt, närmast obligatoriskt, att en tonsättare som tagit sig an Marias lovsång också skall tonsätta Nunc dimittis, Symeons lovsång, från ett senare kapitel i Lukasevangeliet. Pärt var medveten om denna koppling, kände inte inte det tvång som kanske en Rutter, Britten eller Vaughan Williams hade gjort, men hoppades ändå få tillfälle att komplettera paret i framtiden.
Detta tillfälle kom 2001, tolv år efter Magnificat, i form av en beställning från den anglikanska Sankta Maria domkyrka i Edinburgh och dess väl ansedda kyrkokör. Textens inledande ömhet som övergår i jublande glädje passar onekligen Pärts tonspråk väl. Båda stycken följer ungefär samma form och har liknande, tintinnabuliskt tonspråk med rena, klockaktiga körklanger. Som pendangstycke till hans Magnificat passar detta Nunc dimittis så pass att det kunde varit tanken från början.
Text: David Saulesco
En dag när György Ligeti vandrade hem från skolan genom Budapest fick han en vision, eller snarare en uppenbarelse av ljud. Ett ljud som skulle vara statiskt men ändå förändras. “Jag skulle bli både en stor vetenskapsman som vann Nobelpriset OCH en stor kompositör”, säger Ligeti i en dokumentärfilm. “När jag skulle börja gymnasiet förstod jag att det inte gick. Det var inte jag som bestämde, det var den politiska situationen. Det fanns endast EN plats för en judisk student vid gymnasiet, och det blev inte jag som kom in.” Så Ligeti valde konsten och påbörjade sin jakt på den statiska musiken.
Lux aeterna kom till 1966, under Ligetis period som gästprofessor i komposition vid Musikhögskolan i Stockholm, hans andra hemstad, med närhet till de svenska körernas världsklass och med kollegor och vänner som Eric Ericson och Ingvar Lidholm. Alla tänjde de på gränserna för vad instrumentet kör kan åstadkomma. Lux aeterna ska framföras “som från fjärran”, i ett ständigt pianissimo, och alla stämmors insatser ska vara “very gentle”, eller nästintill ohörbara, på ojämna sextondelar i en skimrande rytm. När basarna kommer in gör de det i falsett i ettstrukna oktaven, alltså minst en oktav högre än basar brukar göra entré på. Sopranerna ligger i minuter i sträck stilla i den svagaste nyans som är sångbar, på toner så höga att de flesta sångare kämpar med att ens nå dem.
I termen “mikropolyfoni” hade Ligeti hittat sin statiska musik, och den kommer till liv i Lux aeterna. Tonhöjder och rytmer ändras så långsamt att örat inte uppfattar själva förändringen. Klangfärg och dynamik liksom svävar; ett sound som är statiskt men ändå i ständig utveckling. Ligeti själv har beskrivit Lux Aeterna som “en spegelbild på en vattenyta som sakta krusas. När vattnet åter är stilla kan man skönja en ny bild.” Ligeti var inte religiös. Att använda texten “lux aeterna”, det eviga ljuset, ur den katolska dödsmässan var snarare en protest mot den totalitära politik han hade levt med i Ungern. Men Ligetis suggestiva mästerverk har en särskild lyster. Inte för inte utgör den soundtrack till en av historiens märkligaste Hollywwod-filmer: Stanley Kubricks 2001 – ett rymdäventyr.
Text: Janna Vettergren
Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 20 min
Biljetter
Fler konserter
DVOŘÁK SYMFONI NR 9 – FRÅN NYA VÄRLDEN
Violinisten Benjamin Beilman gästar Sveriges Radios Symfoniorkester under ledning av Elim Chan i Elizabeth Ogoneks In Silence. Dessutom får vi höra Dvoraks mäktiga symfoni Från nya världen.
POETIC (R) EVOLUTION
Unga poeter möter Sveriges Radios Symfoniorkester i ett unikt samarbete mellan Berwaldhallen och Unga Klara.
SING ALONG FÖR STORA OCH SMÅ 2021
Ett musikaliskt äventyr för hela familjen!