Radiokören möter Kaspars Putniņš

Konserten spelades in i Berwaldhallen 12 september 2020.

Redan under tidigt 1950-tal hade György Ligeti ”en föreställning om en statisk och i sig vilande musik utan någon som helst utveckling och utan något slag av traditionella rytmiska gestalter”. Det var omöjligt att utveckla den idén i Ungern vid den tiden men 1966, då Ligeti var gästprofessor vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, var tiden mogen.

Även om stycket beställdes av den tyske körledaren Clytus Gottwald är det ingen djärv gissning att mötet med framstående svenska körer bidrog till att släppa lös skapandet av körmusik med små intervaller och mer fokus på klangfärg än melodi och rytm. Kopplingen mellan Lux aeterna, det eviga ljuset, och rymden blev än mer tydlig då Stanley Kubrick använde stycket i filmen 2001: A Space Odyssey – om än i förvrängd form.

Sofija Gubajdulinas Sonnengesang, solsång, är skrivet för cello, slagverk, celesta och kammarkör efter den helige Franciskus välkända bön. Gubajdulina har, av respekt för heligheten och enkelheten hos Franciskus ”försökt behandla körstämmorna mycket återhållsamt, nästan hemlighetsfullt och att lägga uttrycket hos cellon och slagverket”.

Kören sjunger texten medan cellon tolkar den och slagverket bidrar med klangfärg. Gubajdulina delar upp texten, och därmed sin tonsättning, i fyra sammanlänkade delar. Den första delen hyllar skaparen av solen och månen, den andra skaparen av de fyra elementen, den tredje delen livet och den sista döden.

Sonnengesang tillägnades den ryske cellisten Mstislav Rostropovitj på hans 70-årsdag. Att det var just Franciskus som fick bidra med sin text förklarar tonsättaren med att hon i den store cellistens personlighet såg drag som hon associerade till sol, solljus och solenergi. Dessutom bidrog den ovanliga kraften i Rostropovitjs instrument till det som hon också kallat ”en viktig musikalisk gest”.

Som en replik på Ligetis Lux aeterna är den lettiska tonsättaren Gundega Šmites stycke Light Seeking Light. Föga förvånande är just Ligetis musik en viktig influens för henne, tillsammans med Debussy och Stravinsky. Šmite kallar sig synestetiker eftersom hon ser färger när hon hör musik. Hon ”målar” med toner och låter inte bara musik utan även bildkonst och poesi påverka henne när hon skapar sin musikaliska värld.

Arvo Pärt hade på 1960-talet gjort sig mer eller mindre omöjlig i det sovjetiska Estlands musiketablissemang. Han fortsatte emellertid sin andliga och musikaliska resa och landade så småningom andligen i den ortodoxa kyrkan, samt musikaliskt i det han kallar ”tintinnabulism” av latinets tintinnabuli – små klockor.

I Nunc dimittis stämmer den fromme Symeon upp till sång då Jesus förs till honom i templet. Därmed infrias den helige Andes löfte att Symeon skall få se Messias innan han dör. Tillsammans med Magnificat, Marias lovsång, utgör Nunc dimittis navet i den anglikanska mässan. Om Pärts Magnificat har den engelske dirigenten Paul Hillier sagt att ”musiken är ett perfekt uttryck för den jublande moderns ömma glädje” och att stycket ”visar tintinnabulism på sitt mest förfinade sätt”.

Text: Karin Ekedahl