RACHMANINOVS PIANOKONSERT NR 2
Sergej Rachmaninovs andlöst vackra andra pianokonsert är kanske den mest älskade av alla pianokonserter. Här får vi höra musiken tolkad av den unge franske pianisten Lucas Debargue. Dessutom musik av två brittiska tonsättare; Edward Elgars ståtliga Enigmavariationer och Benjamin Brittens folkmusikinfluerade Kanadensisk karneval, som han skrev bara några månader efter att han lämnat England för Nordamerika. Det unga stjärnskottet Maxim Emelyanychev, chefsdirigent för Scottish Chamber Orchestra, leder Sveriges Radios Symfoniorkester.
Maxim Emelyanychev är en av de senaste stjärnorna på den internationella dirigenthimlen. Första gången han dirigerade orkester inför publik var han 12 år. Han kommer från en musikerfamilj och visste tidigt att han ville bli dirigent. Men för att kunna bli det förstod han att han först behövde lära sig vad det vill säga att spela ett instrument. Så han lärde sig piano, cembalo och kornett. Nu varvar han att spela med tidig-musik-ensemblen Il Pomo d’Oro med att dirigera opera och symfonisk musik. Sedan 2019 är han chefsdirigent för Scottish Chamber Orchestra. Med sin unga, entusiastiska energi berättar han i en intervju om hur han njuter av ögonblickets nerv under själva konserterna. Det är då allt arbete ställs på sin spets. Det är där och då det gäller att tillsammans med musikerna skapa den där speciella ”elektriciteten” i luften, i stunden.
Medverkande
Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiosymfonikerna, är kända som en av Europas mest allsidiga orkestrar. De har en bred och spännande repertoar och ligger hela tiden i framkant. Orkestern har mottagit ett flertal utmärkelser och uppskattas för sin stora musikaliska bredd, men även för sina samarbeten med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister.
Radiosymfonikerna har sedan 1979 varit knutna till Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen. Förutom publiken på plats i Berwaldhallen, når orkestern många lyssnare via radion och digitala media, samt genom sitt samarbete med EBU. Konserter strömmas även regelbundet via Berwaldhallen Play och sänds av Sveriges Television, vilket ger publiken ännu fler möjligheter att njuta av en av världens främsta orkestrar.
”Orkestern känner stor ödmjukhet inför musiken och har en underbar känsla för musikalisk inlevelse och kreativitet”, enligt Daniel Harding, Radiosymfonikernas chefsdirigent sedan 2007. ”Jag har aldrig dirigerat en konsert där orkestern inte har spelat med livet som insats!” Orkestern är även stolt över att sedan 2018 ha Klaus Mäkelä som förste gästdirigent.
Under covid-19-pandemin, har Radiosymfonikerna varit en av bara ett fåtal orkestrar i världen som inte har slutat spela. Deras innovativa, kreativa lösningar har hjälpt publiken att ta sig igenom den här svåra tiden, och de har till och med själva skapat nyheter.
En radioorkester grundades för första gången 1925 i samband med de första radioutsändningarna i Sverige. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Orkestern har under åren haft flera framstående chefsdirigenter. Två av dem, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har senare utnämnts till hedersdirigenter.
Maxim Emelyanychev en internationellt uppmärksammad ung dirigent, sedan 2016 chefsdirigent för den schweiziska tidig musik-ensemblen Il Pomo d’oro och sedan hösten 2019 förste dirigent för Skotska kammarorkestern. Sommaren 2019 ledde han Orchestra of the Age of Enlightenment i Händels Rinaldo på Glyndebournefestivalen och några månader senare dirigerade han Händels Agrippina med samma orkester på Royal Opera House i London. Han har även gästat bland andra Orchestra dell’Accademia Nazionale di Santa Cecilia, London Philharmonic, Concertgebouworkest Amsterdam och Deutsches Symphonie-Orchester Berlin och i oktober 2022 gör han sin debut med Berliner Philharmoniker.
Han har spelat in flera album med Il Pomo d’Oro, bland annat en med symfonier och konserter av Joseph Haydn, och ett med sångerskan Joyce DiDonato som belönades med en Gramophone Award 2017. Han är även en skicklig cembalist och pianist och har spelat in ett soloalbum med Mozartsonater framförda på hammarklaver som tilldelades utmärkelsen Choc-Classica 2018 och uppmärksammades på ICMA 2019. Han har även spelat in Brahms sonater för violin och piano tillsammans med violinisten Aylen Pritchin. Som hammarklaverspelare tilldelades han 2013 det ryska priset Guldmasken för sin medverkan i en uppsättning av Figaros bröllop på Tjajkovskijoperan i Perm.
Julia Kretz-Larsson, violin, har studerat för Marianne Boettcher och Thomas Brandis i Berlin och för Josef Suk i Prag. Med Julius Stern pianotrio har hon vunnit priser vid flera internationella tävlingar. Hon är medlem i kammarmusikensemblen Spectrum Concerts Berlin, som har sin egen konsertserie i Berliner Philharmonie Kammermusiksaal och har med dem även spelat i konserthus som Carnegie Hall i New York och Concertgebouw Amsterdam. År 2006 blev Julia Kretz-Larsson medlem av Lucerne Festival Orchestra, ledd av Claudio Abbado, och sedan 2008 har hon varit medlem i Mahler Chamber Orchestra, från 2011 som stämledare. Julia är sedan 2015 alternerande första konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester och är lärare vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Julia har regelbundet spelat kammarmusikkonserter med ett flertal internationella artister och har spelat på festivaler som Salzburger Festspiele, Internationella Kammarmusikfestivalen i Utrecht, Julian Rachlin and Friends, Schubertiade, Schleswig-Holstein Musikfestival och Vinterfest. Hon har spelat in kammarmusik för bland annat BIS, NAXOS, dB Productions samt Harmonia Mundi och vunnit en grammis för inspelningen med musik av Amanda Maier.
Den franske pianisten Lucas Debargue fick sitt internationella genombrott år 2015, när han erhöll Moskvas musikkritikers pris vid den internationella Tjajkovskijtävlingen. Han har sedan dess framträtt i många av världens ledande konserthus som exempelvis Philharmonie i Berlin, Konzerthaus Wien, Théâtre des Champs Elysées i Paris, Wigmore Hall och Royal Festival Hall i London och Carnegie Hall i New York. År 2019 utsågs Debargue (tillsammans med pianisten Georgijs Osokins), till ”permanent guest Artist” hos stråkorkestern Kremerata Baltica. Lucas Debargue är även tonsättare och har komponerat över tjugo verk för piano och för kammarensembler. Debargue har gett ut sex album, där speciellt hans tolkningar av Scarlattis sonater har fått lysande recensioner av kritiker från hela världen. Han senaste album är med musik av den polske tonsättaren Miłosz Magin, inspelad tillsammans med Kremerata Baltica och dess ledare Gidon Kremer.
Musiken
Skälen var flera till att Benjamin Britten lämnade Storbritannien för Nordamerika i april 1939; som pacifist ville han undkomma militärtjänstgöring då andra världskriget stod för dörren, han sökte sig bort från ett olustigt konstnärligt klimat i England och han ville slippa hymla med sin sexuella läggning. Kort efter att Britten tillsammans med tenoren Peter Pears anlände Kanada inledde de en romantisk kärleksförbindelse som varade till Brittens död.
Att döma av det ljusa anslaget i orkesterstycket Kanadensisk karneval fick tonsättaren ett gott första intryck av det nya landet. Verket är baserat på en sekvens kanadensiska folksånger, som Britten fiskade upp i provinsen Quebeq vid ankomsten. Vid denna tid var han i regelbunden kontakt med Aaron Copland och den amerikanske kompositörens inflytande framgår redan i verkets första takter. Efter en svag inledning i cymbalen signalerar en ensam trumpets fanfarliknande tema från fjärran att det är dags för karneval. Temat tas så upp av olika blås- och mässingssolister, som om fler och fler människor ansluter till platsen. Efter att violinerna har brutit in med ett livligt alla danza-tema spelar hela orkestern med fullt ös ett antal folksånger. Karnevalen är i gång. Kulmen är den välkända fransk-kanadensiska sången Alouette, vars text handlar om lärkan, den första fågeln som börjar skvallra på morgonen och därmed plockas på fjädrar, ögon, öron, mun och andra kroppsdelar. Melodin börjar svagt i träblåset, men ökar gradvis i volym och bullriga förvrängningar till en upprorisk klimax innan den inledande trumpetmelodin och cymbalerna åter hörs i fjärran, lugnet lägger sig och byborna återigen tycks gå till vila för natten.
Britten fullgjorde Kanadensisk karneval i december 1939 och verket spelades in av BBC Orchestra i Bristol 1940 under ledning av Clarence Raybould. Konsertpremiären dröjde till juni 1940, då tonsättaren själv dirigerade London Philharmonic Orchestra på Cheltenham Festival.
Text: Anna Hedelius
Uruppförandet av Rachmaninovs första symfoni blev ett fiasko. Katastrofen tillskrevs verket, men i efterhand har ansvaret snarare lagts på kvällens dirigent, Alexander Glazunov, som lär ha varit kraftigt berusad. Oavsett orsak ledde det negativa gensvaret till att den unge Rachmaninov gick in i en djup depression, började dricka och fick en total blockering inför att komponera större verk. Han var inte ens 30 år och tyckte att hans liv var slut: ”Jag gjorde ingenting och fann inte nöje i någonting. Halva dagarna låg jag på en soffa och suckade över mitt förstörda liv”, skriver han i sina memoarer.
Vändpunkten kom när han kom till Dr Nicolai Dahl som hjälpte honom med det som brukar beskrivas som hypnosterapi – i dag skulle vi nog snarare kalla det för ett slags mental träning. Rachmaninov försattes i ett djupt avslappnat tillstånd och fick därefter höra positiva ”affirmationer”, fraser som: ”När du börjar skriva din nya konsert kommer musikaliska idéer att komma till dig lätt och utan ansträngning. Du tar upp din penna. Du skriver med stor lätthet och självklarhet. Konserten har utmärkt kvalitet”. Samma fraser, dag ut och dag in, om och om igen.
Möjligen bidrog det även till Rachmaninovs tillfrisknande att han blev förälskad i doktorns dotter, Lena Dahl, en nyhet som Rachmaninovs barnbarn Alexander Rachmaninoff lanserade för drygt 10 år sedan. Rachmaninoff d y har berättat att hans mormor, alltså tonsättarens fru, ungdomsförälskelsen Natalia Satina, mot slutet av sitt liv avslöjade historien om ”den andra kvinnan”. Dedikationen på originalnoterna, som numera är tillägnad Dr Dahl, ska ursprungligen ha varit ställd till Lena. Rachmaninov höll kontakt med henne livet ut.
Konserten uruppfördes 1901 med Rachmaninov själv vid flygeln. Succén var omedelbar och konserten har sedan dess fortsatt att vara ett av Rachmaninovs mest älskade verk. Musiken flödar av romantik, sensualism och en stämning av längtan, med partier av både uppblossande passion och avsnitt av total frid och tillfredsställelse.
Text: Katarina Lindblad
En höstdag 1898 kom Edward Elgar hem efter en hel dags undervisning. Efter att ha ätit middag och tänt en cigarr slog han sig ned vid pianot. Han prövade lite olika melodier och plötsligt hörde han sin hustru Alices röst: ”Edward, det där är en fin melodi, spela den igen!” ”Vilken melodi?”, svarade Edward, och fortsatte klinka på tangenterna. Alice svarade: ”Just den melodin.”
Elgar kom att kalla melodin Enigma och började variera temat utifrån musikaliska karikatyrer – baserade på hans vänner. Enigmavariationerna hade börjat ta form. I mitten av februari året därpå var verket färdigt och uruppförandet ägde rum i London i juni 1899 under ledning av dirigenten Hans Richter. Richter, som senare också skulle dirigera premiären av Elgars första symfoni, var djupt tagen av verket och såg till att Enigmavariationerna spreds över Europa. Med ens var den 32-årige brittiske tonsättaren ett namn att räkna med på den internationella musikkartan.
Bland de fjorton personer som skildras i verket finns bland andra hustrun Alice och Elgar själv. Variationerna innehåller ofta humoristiska inslag, i den elfte variationen tecknas till exempel organisten George Robertson Sinclair och hans bulldogg Dan, som har hoppat i vattnet och försöker komma upp igen. Mest berömd är den nionde variationen, Nimrod. Denna tillägnade Elgar sin förläggare Augustus Jaeger, som var ett stort stöd för Elgar i hans kompositionsarbete och som delade Elgars beundran för Beethoven. De inledande takterna i variationen syftar på den långsamma satsen i Beethovens Pathétiquesonat.
Elgar ses av något som en brittisk nationalkompositör och även i Enigmavariationerna hörs den omisskännliga egenarten hos Elgar; kanske inte minst nostalgin och ståtligheten. Det är ett oerhört imponerande verk som visar på Elgars skicklighet och variationsrikedom och som också demonstrerar att den brittiske tonsättaren var tydligt influerad av kollegorna på kontinenten.
Text: Axel Lindhe
Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 50 min (inkl. paus)
Lär dig mer om Enigmavariationerna, lyssna på P2s Mästerverken.