arrow

Rachmaninov 150 år: Symfoni nr 3

I fem specialprogram firar Berwaldhallen den 150-årsjubilerande pianisten och tonsättaren Sergej Rachmaninov. Dirigenten Daniele Rustioni leder Sveriges Radios Symfoniorkester i Rachmaninovs tredje symfoni, ett centralt stycke i tonsättarens produktion. Stjärnviolinisten Francesca Dego gör därtill sin debut i Berwaldhallen med den italienska kompositörens Ferruccio Busonis ungdomliga violinkonsert.

Konserten sänds direkt i Sveriges Radio P2, fredag 10 nov kl 19:00.

Sergej Rachmaninovs symfoni i a-moll uruppfördes i november 1936 i Philadelphia i USA. Själv tyckte Rachmaninov att symfonin var ett av hans bästa verk, men omvärlden betraktade den med en blandning av besvikelse och förvirring. I en av recensionerna stod till och med att Rachmaninov inte verkade ”ha en tredje symfoni i sig”. Men tonsättaren själv lät sig inte påverkas av vare sig publik eller kritiker, och med tiden har den allmänna uppfattningen av symfonin hamnat mer i linje med Rachmaninovs egen.

Att kalla Rachmaninovs tredje symfoni ”modern” vore att ta i, men den är mer återhållet romantisk än till exempel hans trettio (!) år äldre andra symfoni. Orkesterns kraftfulla utbrott kontrasteras med vibrerande kylighet och en stramare melankoli snarare än otyglad ångest. Därmed inte sagt att orkestern inte får tillfälle att sträcka på sig ordentligt. Men kanske är det just att Rachmaninov liksom omprövar hur en Rachmaninovsk symfoni skall se ut som förvirrade 1930-talspubliken, men som också bidragit till att verket håller ännu, 90 år senare.

Anton Webern, tio år yngre än Rachmaninov, växte upp med Franz Liszt, och Richard Wagner som tidiga musikaliska idoler och med Gustav Mahler och Richard Strauss som starka samtida röster. Som elev till Arnold Schönberg följde Webern sin lärare i stegen, bortom sekelskiftets utvidgade harmoniska språk och in i fritonalitetens outforskade värld. Sin Passacaglia för orkester skrev Anton Webern 1908 som ett slags gesällprov efter fyra år som privatelev för Schönberg. Webern hade redan skrivit flera verk, men det här betraktade han som sitt första mogna verk.

Stilmässigt befinner han sig mitt i klivet mellan 1800-talets utökade, men igenkännbara, harmonik och 1900-talets nya tonalitet. Avgångseleven Webern visar både att han behärskar orkesterns resurser och att han kan åstadkomma något eget, även i en sträng form: Passacaglian är en slags variationsform med rötter från 1600-talet. Efter att det åtta toner långa temat har presenterats i tyst pizzicato följer 23 olika variationer, ofta med temat i bakgrunden eller som ett ohörbart, underliggande skelett. Men fastna inte i att leta efter temat utan följ bara med i musikens vindlande och förunderliga vändningar.

Ferruccio Busonis namn hör inte till dem som den svenska konsertpubliken brukar stöta på. Liksom Rachmaninov var Busoni en mycket berömd och framgångsrik pianist. Men även om Busoni också skrev en hel del egna verk förblev de flesta outgivna. Busoni började arbeta på sin violinkonsert 1896, mitt under en intensiv, flerårig period av turnéer i Europa och USA. ”Jag har stora framgångar som pianist” skrev Busoni det året, ”och döljer tonsättaren för tillfället.” Året därpå uruppfördes violinkonserten i Berlin, med tonsättaren själv som dirigent.

Ett par år tidigare hade Busoni besökt premiäruppsättningen i Berlin av Guiseppi Verdis mästerverk, operan Falstaff. Han imponerades så av verket att Busoni i ett brev till Verdi skrev att operan ”väckte sådan andlig rörelse i mig att det blev starten på en ny epok i mitt konstnärskap.” Musiken i Falstaff har beskrivits som föränderlig, att melodier blommar ut för att sedan ersättas av en kontrasterande stämning eller fras. På ett liknande sätt är Busonis violinkonsert ett infallsrikt, rapsodiskt verk med effektfulla orkesterklanger och gott om tillfällen för solisten att visa upp sig, utan att nöja sig med tomma kalorier.

Violinisten Francesca Dego kallade Busonis violinkonsert ”sorgligt bortglömd” i en intervju i The Guardian i februari 2017 och sade att hon såg fram emot att låta en ny generation återupptäcka verket.

Text: David Saulesco


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER

dot 2023/2024

Skriv ut

Medverkande

 

&

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.

Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.

Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.

Daniele Rustioni är chefsdirigent vid Opéra National de Lyon, konstnärlig ledare för Ulsters orkester och förste gästdirigent vid Bayerska statsoperan. Han har tidigare varit chefsdirigent för Orchestra della Toscana 2014–2020 och därefter konstnärlig ledare för orkestern till januari 2023. Som operadirigent har han gästat framstående operahus världen över, däribland Staatsoper Unter den Linden i Berlin, Metropolitan, La Scala, Bastilleoperan, Opernhaus Zürich, Teatro Real i Madrid och Royal Opera House i London.

Som chefsdirigent i Lyon är Rustioni inne i en treårig serie av stora tyska operor: efter Richard Wagners Tannhäuser säsongen 2022/23 följer Richard Strauss Kvinnan utan skugga denna säsong och Alban Bergs Wozzeck säsongen 2024/25. På Metropolitan-operan leder han denna säsong den årliga nyårsgalan och en ny uppsättning av Georges Bizets Carmen.

Rustioni är även en eftertraktad orkesterdirigent med återkommande gästspel i Europa och Nordamerika i samarbeten med orkestrar som Met Orchestra vid Metropolitan, Santa Cecilia-akademiens orkester, La Scala-filharmonikerna, DR Symfoniorkestret, Philadelphia-orkestern och National Symphony Orchestra vid Kennedy Center i Washington D.C. Han har även gjort regelbundna framträdanden i Japan med orkestrar såsom Tokyo och Kyushu symfoniorkestrar, Osakas filharmoniker och Tokyo stads symfoniorkester.

Han har gjort en rad inspelningar, bland annat av Vincenzo Bellinis Adelson e Salvini med BBC symfoniorkester, Ermanno Wolf-Ferraris violinkonsert med Francesca Dego och Birminghams stads symfoniorkester och Nikolaj Rimskij-Korsakovs Guldtuppen med Opéra National de Lyon i regi av Barrie Kosky.

Francesca Dego är en eftertraktad violinist, hyllad för sin mångsidighet, teknik och övertygelsen i hennes interpretationer. Denna säsong är hon fokusartist hos Ulsters orkester med en rad framträdanden, bland annat av Brahms dubbelkonsert med cellisten Daniel Müller-Schott, samt kammarkonserter och pedagogiska projekt. Hon debuterar med bland andra Utahs symfoniorkester, Bergens filharmoniska orkester och Londons filharmoniker och återvänder till exempelvis Hallé-orkestern, Royal Philharmonic Orchestra i London och Brucknerhaus Linz. Hon kommer att ge kammarkonserter i Rom, Perugia och Sacile med pianisten Alessandro Taverna och vid Dubaioperan med Francesca Leonardi.

Bland många andra höjdpunkter den senaste tiden kan nämnas en Japanturné med NHK symfoniorkester och dirigenten Fabio Luisi, framträdande med Philippe Herreweghe och Orchestre de Champs-Élysées samt hennes kanadensiska debut våren 2023 då hon på kort varsel hoppade in som ersättare på National Arts Center i Ottawa. Hon har givit kammarkonserter på bland annat Louvren i Paris, Wigmore Hall i London och debuten vid Kissinger Sommer-festivalen 2023. Hon arbetar regelbundet med framstående dirigenter som Sir Roger Norrington, Daniele Rustioni, Lionel Bringuier och Dalia Stasevska. Som kammarmusiker uppträder hon med bland andra Francesco Piemontesi, Timothy Ridout, Jan Lisiecki och Salvatore Accardo.

Degos inspelning av Mozarts samtliga violinkonserter med Royal Scottish National Orchestra och Sir Roger Norrington har hyllats av kritiker. Bland andra inspelningar kan nämnas Mozarts pianokvartetter, Ermanno Wolf-Ferraris solokonsert och capricer av Niccoló Paganini. Hon har fått verk tillägnade sig av tonsättare som Michael Nyman, Carlo Boccadoro och Nicola Campogrande. Vid sidan av sina framträdanden skriver hon artiklar och krönikor för musiktidskrifter som The Strad, BBC Music Magazine och Musical Opinion. Hennes första bok, Tra le note, handlar om hur klassisk musik kan förstås av en modern publik. Francesca Dego spelar på en Francesco Ruggieri Cremona, 1697.

Musiken

Ungefärliga tider

Anton Webern var en av dessa som började tidigt. Han satt i Klagenfurts symfoniorkester redan vid 14 års ålder och började samtidigt komponera sånger och musik för sin cello. Några år senare vallfärdade han till Richard Wagners tempel i Bayreuth – Webern upplevde det just som ett tempel för de invigda – och blev följaktligen ytterst besviken på publiken som vanhelgade den heliga platsen.

Tjugo år gammal komponerade Webern den symfoniska dikten Im Sommerwind och svärmade i filosofiska termer för Allsjälen. Samma höst, 1904, blev han elev till Arnold Schönberg och skrevs totalt in i den magiska kretsen kring denne demoniske lärare och visionär.

Så följde några år då lärare och elev sporrade varandra på vägen in mot den nya musiken: den som fanns att upptäcka bortom dur-moll-tonaliteten. Det är alltså inte så enkelt, som det ibland uttrycks, att Schönberg gick före och Webern följde efter.

Weberns Passacaglia från 1908 är alltså inte någon nybörjarmusik; snarare hans gesällprov som tonsättare. Just därför klingar den som riktig högglansmusik och representerar inte fullt ut de klangligt ”farliga” vägar som han egentligen redan vandrat ett stycke längre på, mer än vad som framgår av gesällprovet.

Webern var en fanatisk dyrkare av den stora tyska traditionen, från Bach till Mahler, och hans Passacaglia är full av ekon ur den traditionen. Ändå är redan det mesta typiskt webernskt: precisionen, det minutiösa detaljarbetet med små motiv som byggs ut i ständigt nya konstellationer. Redan i hans opus nr 1 kan man faktiskt tala med Stravinsky om Weberns ”slipade diamanter”.

Själva temat för variationerna är de knappt hörbara, knäppta toner som inleder passacaglian; en sant webernsk utmaning mot publiken, att kräva total uppmärksamhet från första sekunden…

Ingemar von Heijne

Ferruccio Busoni komponerade sin enda violinkonsert som trettioåring, men betraktade det ändå som ett av sina ungdomsverk – inte lika intressant som senare, mognare skapelser. Var den gränsen dras råder delade meningar om: ”Mina tidiga verk på ditt skrivbord! Jag rodnar” skrev Busoni till sin biografiförfattare Hugo Leichentritt, som satte hans andra violinsonat från 1900 på tröskeln mellan ung och mogen tonsättare. Busonis vän och tonsättarkollega Bernard van Dieren har å sin sida hävdat att solopianosviten An die Jugend från 1909 är Busonis i egen mening första mogna verk.

Musikvetare tycks ha svårt att kategorisera Busoni och hans musik. Musikforskaren Christopher Hailey beskriver honom som en klassicist, med Bach och Mozart som förebilder, och eftersträvande en klarnad form och tydlig kontrapunktik. Busoni själv argumenterade samtidigt för att gifta det här klassicistiska arvet med samtidens musikaliska nymodigheter, som elektroniska instrument och ett utvidgat kromatiskt tonspråk. Musikskribenten Susan Key beskriver å sin sida violinkonserten som en bekräftelse av traditionen, men med en modern medvetenhet.

Busoni skrev sin violinkonsert i D-dur, en tacksam tonart för stråkinstrument som han dessutom delar med både Brahms och Beethovens violinkonserter, vilka har lagts fram som möjliga inspirationskällor till Busonis dito. De tre satserna i verket följer den klassiska modellen men löper in i varandra utan avbrott. Orkestern är förhållandevis stor, men i likhet med exempelvis Busonis samtida kollega Gustav Mahler använder han inte orkesterstorleken främst till råstyrka utan till färgrikedom, och dränker inte heller solisten.

Violinsolisten får för övrigt gott om tillfällen att visa upp både teknisk och emotionell skicklighet, från det smäktande huvudtemats introduktion i första satsen och den andra satsens lyriska men vemodiga mittendel, till svepande arpeggion och löpningar i såväl den första som den sista satsen. Busoni beskrev den sista satsen som en sorts karneval, en liknelse som känns logisk med tanke på satsens uppdelning i färgstarka episoder som avlöser varandra, där orkestern och solisten förenas i friska musikaliska piruetter. Den upprepade inledande delen i sista satsen bidrar också till en lite rondo-aktig känsla, även om den bara tas om en gång.

Text: David Saulesco

I december 1917 lämnade Rachmaninov Ryssland. Han var 44 år gammal och kom att leva återstoden av sitt liv i exil, i Schweiz och USA. Som tonsättare hade han hittills fått uppleva både med- och motgångar. Premiären av den första symfonin 1897 hade varit ett fiasko, och gjort tonsättaren djupt deprimerad. Men både den andra pianokonserten 1901, och den andra symfonin 1908, hade rönt stora framgångar.

Rachmaninov hade svårt att finna inspiration till sitt komponerade utanför hemlandet. Under sin långa exil kom han att leva ett relativt isolerat liv, men med intensivt turnerande som pianist och dirigent, framför allt av ekonomiska skäl. Det skulle dröja nästan tio år efter att han lämnat Ryssland tills ett större verk såg dagens ljus – den fjärde pianokonserten – och totalt skrev han bara ytterligare fem större verk fram till sin död.

Men under 1930-talet blev Rachmaninovs kreativitet som pånyttfödd. 1932 flyttade han och hustrun Natalja in i ett nytt hus, Villa Senar, vid Vierwaldstättersjön utanför Luzern i Schweiz, där de båda skulle tillbringa sommarmånaderna under flera år framåt. De följande åren tillkom två betydande verk: Paganinivariationerna och den tredje symfonin.

Den tredje symfonin uruppfördes i november 1936 av Philadelphia-orkestern under ledning av Leopold Stokowski. Mottagandet var svalt, men Rachmaninov fortsatte att tro på sitt verk. Han gjorde bearbetningar till en andra version som var färdig 1939, och samma år dirigerade han själv den första inspelningen av det omarbetade verket. När symfonin uppfördes efter Rachmaninovs död i Moskva 1943 blev den en succé.

Till skillnad från de första två symfoniernas fyra satser har den tredje bara tre satser, även om ett scherzo-liknande avsnitt återfinns i den andra satsen. Den tredje symfonin klingar på sedvanligt Rachmaninov-manér i en senromantisk tradition, men känslorna hålls i stramare tyglar än i den andra symfonin och musiken är också mer genomskinligt orkestrerad. Det rytmiska elementet är också mer framträdande och pekar framåt mot Rachmaninovs sista verk, hans Symfoniska danser.

Text: Axel Lindhe

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 45 min inkl paus

Lär dig mer, lyssna på Sveriges Radio P2