arrow

Rachmaninov 150 år: Dödens ö

I fem specialprogram firar Berwaldhallen den 150-årsjubilerande pianisten och tonsättaren Sergej Rachmaninov. Dirigenten Nathalie Stutzmann tolkar den stämningsfulla symfoniska dikten Dödens ö, och dessutom Pathétique-symfonin av Rachmaninovs idol, Pjotr Tjajkovskij. Dessutom spelar den unge cellostjärnan Edgar Moreau Robert Schumanns cellokonsert.

Konserten sänds direkt i Sveriges Radio P2 fredagen den 1 december kl 19:03.

Sergej Rachmaninov betraktade Pjotr Tjajkovskij som en förebild och blev starkt påverkad av sin idols bortgång i november 1893. Rachmaninov skrev omedelbart efter Tjajkovskijs död ett hyllningsverk, Trio élégiaque ”till minnet av en stor konstnär”, men tappade sedan lusten till att komponera. Senare i livet skulle förlusten av andra vänner och kollegor drabba honom i olika omgångar. Impulsen till den symfoniska dikten Dödens ö var dock inte ett utsläckt liv utan en oljemålning med samma namn av konstnären Arnold Böcklin.

Tavlan skildrar en ödslig, dunkelt belyst ö med en eka som transporterar en vitklädd resenär. I sitt orkesterverk har Rachmaninov tagit fasta på en vanlig tolkning av motivet, att färjkarlen Charon transporterar en avliden över floden Styx till den grekiska mytologins dödsrike, Hades. Rachmaninov citerar den medeltida kyrkosången Dies irae, som handlar om den yttersta dagen, men den suggestiva musiken antyder också ljudet av vågor och av årornas rytmiska rörelser. Utvecklingen i verket går också att tolkas som en slags försoning med döden, att sorgen och smärtan må vara fruktansvärd, men är övergående.

Inledningen till Robert Schumanns cellokonsert är bedräglig – är det Mendelssohns uvertyr En midsommarnattsdröm vi hör? – men solistens inträde skingrar snabbt eventuella tvivel med en smäktande melodi. Cellomelodin kan ge sken av ett dystert och dunkelt verk, vilket dock inte heller visar sig stämma. Den lidelsefulla a-molltonaliteten ger vika för ljusare tongångar, och mollpartierna har för den delen nog med energi för att inte fastna i stereotypt svårmod. Mittensatsens svävande lätthet är som en tupplur en varm sommardag, och efter den sista satsens lekfulla solokadens finns knappt ett minne av mörkret kvar.

Ordet ”patetisk” har inte en positiv klang; enligt ordboken är det något starkt känslosamt, som väcker medlidande hos andra, men också något löjeväckande. Den här rationalistiska läsningen av ordet skymmer att det har samma grekiska ursprung som ordet ”patos” – ett betydligt mer positivt laddat ord, inte minst i sammansättningar som ”rättspatos”.

Mot bakgrund av vår samtida tolkning av ordet ”patetisk” kan det verka konstigt att Tjajkovskij godkände rubriken ”Pateticheskaya” – som på ryska betyder passionerat känslosam – på sin sjätte symfoni. Men romantiken var ju de stora känslornas epok, så det var egentligen inte så konstigt. Tjajkovskijs plötsliga död kort efter uruppförandet har fått en del att betrakta symfonin som ett slags testamente i stil med Mozarts Requiem. Att fastna där vore dock att göra musiken en otjänst, liksom vore det att stirra sig blind på symfonins rubrik.

Betänk i stället att Tjajkovskij själv kallade det för det bästa han någonsin skrivit, eller skulle komma att skriva – och på symfonins säregna form, som både förför och förråder lyssnaren. Ständigt pendlar musiken mellan höga höjder och djupa dalar. Tredje satsens majestätiska, applådäskande avslutning är inte slutet, utan släpper oss ner i den plågat sorgesamma fjärde satsen. En sämre tonsättare hade nöjt sig med ytligt effektsökeri, men i Tjajkovskijs händer blir det en mångbottnad känsloresa – passionerat känslosam, men allt annat än patetisk.

Text: David Saulesco


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER dot 2023/2024
Skriv ut

Medverkande

 

&

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.

Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.

Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.

Nathalie Stutzmann är chefsdirigent för Atlanta Symfoniorkester sedan 2022 och förste gästdirigent för Philadelphia-orkestern sedan 2021. Hon är den andra kvinnliga chefsdirigenten någonsin för en amerikansk symfoniorkester. Säsongen 2023/24 kommer hon att tolka musik av bland andra Richard Wagner, Gustav Mahler, Pjotr Tjajkovskij, Antonín Dvořák och Maurice Ravel med Atlanta Symfoniorkester, därtill en konsertserie som uppmärksammar Anton Bruckners 200-årsjubileum och samarbeten med gästartister som sångerskan Renée Fleming, och pianisterna Maria João Pires och Daniil Trifonov. Med Philadelphia-orkestern kommer hon bland annat att debutera som dirigent i Carnegie Hall i New York City.

Som gästdirigent under säsongen 2023/24 uppträder hon med bland andra Londons Symfoniorkester, Toulouse Stadsorkester och Orchestre de Paris, hon leder Wagners Den flygande holländaren på Teatro Regio Torino och är juryns ordförande för nästa upplaga av dirigenttävlingen La Maestra. Sommaren 2024 återvänder hon till Bayreuthfestivalen, där hon året innan debuterade som dirigent med Wagners Tannhäuser, för vilken hon höjdes till skyarna av kritiker.

Stutzmann har även gjort prisade skivinspelningar: harpkonserter av Reinhold Glière och Alexander Mosolov med Xavier de Maistre och Västtyska Radions Symfoniorkester, samt Beethovens pianokonserter med Haochen Zhang och Philadelphia-Orkestern. Hon började studera musik tidigt och lärde sig först spela både piano, fagott och cello. Hon har studerat dirigering för bland andra Jorma Panula. Hon har utnämnts till Riddare av Hederslegionen, Frankrikes förnämsta statsorden, och Kommendör av Arts et Lettres-orden för sina bidrag till konstmusiken. Innan sin dirigentkarriär gjorde hon mer än 80 inspelningar som kontraalt.

Edgar Moreau är en flerfaldigt prisbelönad och internationellt uppmärksammad cellist som gästar de mest framstående konserthusen runt om i världen, såsom Carnegie Hall i New York City, Berlinfilharmonin, Musikverein i Wien, Concertgebouw i Amsterdam, Suntory Hall i Tokyo, Wigmore Hall i London och Elbfilharmonin i Hamburg. Han är även en återkommande gäst vid festivaler i exempelvis Verbier, Salzburg, Gstaad, Montreux, Edinburgh och Lugano.

Han arbetar med dirigenter som Gustavo Dudamel, François-Xavier Roth, Myung-Whun Chung, Marin Alsop, Manfred Honeck, Elim Chan, Jakub Hrůša, Susanna Mälkki och Jukka-Pekka Saraste och har uppträtt som solist med bland andra Londons Symfoniorkester, Philharmonia-orkestern, Los Angeles Filharmoniker, Mahler Chamber Orchestra, Santa Cecilia-Akademiens orkester, Montreals Symfoniorkester, Franska Radions Symfoniorkester och Israels Filharmoniker.

Som kammarmusiker spelar han med andra berömda musiker som pianisterna Martha Argerich, Chatia Buniatisjvili och András Schiff, cellisten Yo-Yo Ma, violinisterna Renaud Capuçon och Lisa Batiashvili, flöjtisten Emmanuel Pahud, med flera, såväl som tillsammans med sina syskon Raphaélle, David och Jérémie.

Han har spelat in flera uppmärksammade album, till exempel Giovincello med Il Pomo d’Oro och Riccardo Minasi som belönades med en ECHO Klassik 2016, solokonserter av Friedrich Gulda och Jacques Offenbach med ensemblen Les Forces Majeures och Raphaël Merlin och senast solokonserter av Henri Dutilleux och Mieczysław Weinberg med Västtyska Radions Symfoniorkester och Andris Poga. Han spelar på en David Tecchler från 1711 med en stråke av Dominique Peccate. Han har studerat för Philippe Muller i Paris och för Frans Helmerson i Kronberg. Sedan september 2023 undervisar han själv i cellospel vid Pariskonservatoriet.

Musiken

Ungefärliga tider

På våren 1907 framförde Sergej Rachmaninov sin andra pianokonsert i Paris under Sergej Djagilevs Saison Russe, en konsertserie med rysk musik på Parisoperan. Under sin vistelse i Paris såg Rachmaninov en svartvit reproduktion av Arnold Böcklins målning Dödens ö. Den schweiziske målarens konstverk, föreställande ankomsten av en liten roddbåt med en kista ombord till en ödsligt belägen ö över mörka vatten, var oerhört populär under decennierna kring sekelskiftet och det gjordes otaliga reproduktioner av motivet. Vladimir Nabokov noterade att kopior av målningen ”hittades i varje hem i Berlin”. Här i Sverige hängde den exempelvis hemma hos Ellen Key.

På förslag av vännen Nikolai Struve använde Rachmaninov motivet som grund för sin symfoniska dikt Dödens ö. Det skulle dock dröja innan han tog itu med kompositionsarbetet. Från hösten 1906 till våren 1909 hyrde Rachmaninov en villa i Dresden tillsammans med familjen. Här påbörjade han komponerandet tidigt år 1909, och den 18 april samma år fick verket sitt uruppförande i Moskva under ledning av tonsättaren själv.

Rachmaninovs tonsättning bjuder på starkt suggestiv musik med en hypnotisk, målande atmosfär. Den ovanliga rytmen, med fem slag i varje takt men där takterna är indelade i grupper om fyra, ger musiken en rituell prägel. Det är musik som brukar liknas vid årornas rytmiska rörelse i det skrämmande mörka vattnet, eller människans kontinuerliga, livsuppehållande cykel med inandning och utandning.

Som så ofta hos Rachmaninov är det gammalkyrkliga Dies irae-motivet starkt närvarande, och i Dödens ö lyckades han verkligen genomsyra verket med detta olycksbådande tema nästan till bristningsgränsen. Temat vandrar runt i orkestern bland olika instrument. Ibland bara antyds det spöklikt i bakgrunden, men det spricker också ut i full blom vid flera tillfällen.

När Rachmaninov så småningom fick se originalmålningen av Böcklin blev han besviken och menade att han föredrog motivet i svart och vitt. Han uttryckte till och med åsikten att, om han fått se originalet först, skulle han kanske aldrig ha komponerat sitt stycke.

Text: Axel Lindhe

Robert Schumann komponerade sin cellokonsert strax efter tillträdet som musikdirektör i Düsseldorf 1850. Den då 40-årige tonsättaren och hans hustru Clara hade anlänt i den rhenländska staden den 1 september där de fick ett varmt mottagande av den avgående kollegan Ferdinand Hiller och stadens etablissemang. Men Robert mådde inte bra och vantrivdes i den tillfälliga bostaden innan han och Clara kunde flytta in i en trivsammare våning vid Rhenstranden. En resa till Köln den 29 september piggade också upp och makarna Schumann tog starka intryck av stadens väldiga dom. Besöken i Köln skulle inspirera Schumann till sitt nästa orkesterverk; den Rhenska symfonin i Ess-dur.

Men först var det dags för cellokonserten som tillkom i en rasande fart. Arbetet påbörjades den 10 oktober, skisserna avslutades sex dagar senare och partituret låg färdigt den 24 oktober. Schumann var inte alls obekant med instrumentet som han själv hade börjat spela på 1830-talet.

Konserten, först kallad ”konsertstycke” på grund av det relativt blygsamma formatet, är inte lika känd som den fem år tidigare avslutade pianokonserten i samma tonart – eller Rhenska symfonin. Men den räknas numera ändå till standardrepertoaren för cello och orkester, som ju är betydligt mindre än den för violin eller piano och orkester.

Man tror att konserten skrevs för förste cellisten i Düsseldorfs orkester, Christian Reimers, men trots att Schumann repeterade den med honom i mars 1851, uppfördes den aldrig. Det var först i Leipzig 1860, fyra år efter Schumanns död, som den berömde cellisten Ludwig Ebert spelade den. I början av 1900-talet blev verket känt då den berömde cellisten Pablo Casals införlivade det i sin repertoar.

Konserten trycktes 1854 med titeln Konsert för cello med orkesterackompanjemang, något som understryker orkesterns rätt blygsamma roll. Clara skrev i sin dagbok om makens konsert: ”Den romantiska stämningen, flykten, friskheten och värmen och likaså den högst intressanta sammanflätningen av violoncellen och orkestern äro verkligen alldeles hänryckande och vilket välljud och vilken djup känsla finns inte i alla de melodiska partierna!”

De tre satserna har en sammanlagd speltid om ca 25 minuter och går över i varandra utan uppehåll. De kan också betraktas som delar i ett ensatsigt verk.

De tre inledande blåsarackorden föregår solistens romantiskt yviga inledningsmelodi som dominerar den i sonatform hållna första satsen. Istället för en kadens och coda leder orkestern i ett mellanspel åhöraren in i den andra satsens lyriska stämning. Här sällar sig en obligat cello i orkestern till solistens drömska melodi som förstärkt av dubbelgrepp blir till en trestämmig sång över orkesterstråkarnas pizzicato. En dramatisk övergång leder till den upprörda finalen som i sin tur avslutas med en solokadens och en braskande stretta.

Text: Henry Larsson

Detta Tjajkovskijs sista verk påbörjades i februari 1893. Den 28 oktober samma år ledde tonsättaren själv uruppförandet i Sankt Petersburg. Nio dagar senare avled han.

För eftervärlden har Pathétique blivit ett av dessa verk som komponerats på dödens tröskel och därför tolkats som avsked och testamente – låt säga i stil med Mozarts Requiem eller Mahlers nionde symfoni. Och visst är symfonin förtvivlad till innehållet, men bara delvis, och bilden stämmer inte riktigt med verkligheten. Tjajkovskij väntade inte döden och var inte särskilt deprimerad när han skrev verket. Så sent som några dagar före konserten sade han att han aldrig hade känt sig så frisk och glad.

Nej, några dödsaningar hade han säkerligen inte under skrivandet, men å andra sidan umgicks Tjajkovskij ofta med döden i sina nedslagna stunder. Tjajkovskij skrev i ett brev att symfonin har ”ett program av ett slag som skall förbli en gåta för er alla; låt dem gissa, som kan. Programmet är fullt av subjektiv känsla. Jag har ofta gråtit under komponerandet.”

Gåtans lösning finns möjligen i en anteckning från slutet av 1892: ”Den innersta kärnan i symfonin är Livet. Första satsen – alltigenom impulsiv lidelse, förtröstan, verksamhetslust. Måste bli kort. (Final: Döden. Följer på sammanbrott.) Andra satsen: kärlek. Tredje: besvikelse. Den fjärde slutar bortdöende (måste också bli kort).” Att inte detta tidiga utkast stämmer helt med det färdiga verket betyder föga jämfört med allt som faktiskt stämmer. Döden är alltså en huvudtanke, men också livet. Den väsentliga ändringen är att döden har lagt under sig även första satsen, och livet med dess verksamhetslust har tagit plats i sats tre.

Första satsen inleds dystert men efter det svärmiska sidotemat brakar det loss i vilt tumult, lidelse och tragik med högtidligt domedagsklimax och ett sorgmarsch-liknande efterspel. Andra satsen är kärleksfull, smekande melodiös med vemodig mellandel. Så kommer den livsbejakande tredje satsen, ett livfullt och ystert scherzo som stegras undan för undan till ett barbariskt klimax. Med nästan chockartad kontrast följer den långsamma, tragiska sista satsen.

In i det sista tvivlade Tjajkovskij på finalen och funderade på att byta ut den, men hans farhågor var ogrundade. Just finalen har kanske störst andel i symfonins berömmelse tack vare det oväntade greppet, det hämningslösa utspelet av förtvivlan och undergång och den otroliga musikaliska skönheten. Finalen är trots allt verkets höjdpunkt.

Text: Gereon Brodin

Ungefärlig konsertlängd: 2 tim inkl paus

Lär dig mer, lyssna på Sveriges Radio P2

Ingår i följande konsertserier: