PROKOFJEVS SJUA
När stjärnpianisten Behzod Abduraimov åter gästar Berwaldhallen tolkar han Rachmaninovs Paganinivariationer tillsammans med Sveriges Radios Symfoniorkester under ledning av den unge Aziz Shokhakimov. På programmet står också Prokofjevs sjunde och sista symfoni, komponerad året innan tonsättarens död, 1952.
När den unga pianisten Behzod Abduraimov och den nästan lika unga dirigenten Aziz Shokhakimov – båda födda i Uzbekistan – gästar Sveriges Radios riktas strålkastarljuset mot rysk musik från 1900-talet.
Vid 18 års ålder vann Behzod Abduraimov sensationellt London International Piano Competition med ett framförande av Prokofjevs tredje pianokonsert. Sedan dess är han internationellt hyllad och har vid två tillfällen tidigare gästat Berwaldhallen, båda gånger under Östersjöfestivalen. Dirigenten Aziz Shokhakimov är musikalisk ledare för Orchestre Philharmonique de Strasbourg och konstnärlig ledare för Tekfen Philharmonic Orchestra. Han gästar regelbundet välrenommerade orkestrar världen över.
Prokofjev färdigställde sin sista symfoni i juli 1952, mindre än ett år innan han dog. Urpremiären ägde rum den 11 oktober 1952 i Moskva och blev en rungande succé. Den sjunde symfonin skiljer sig markant från Prokofjevs femte och sjätte: medan de två förra genomsyras av storslaget hjältemod, klingar den sista symfonin som något av en fantasieggande saga. En förklaring till det är måhända att symfonin från början skulle ha blivit ett orkesterverk för barn. Att skriva musik för unga kunde i Sovjetunionen vara ett sätt att undslippa maktens granskning, eller i alla fall bli något mildare bedömd – kanske hade Prokofjevs Peter och Vargen från 1936 blivit hårdare åtgånget om det inte riktats just till barn.
Stråk av ett liknande, sagolikt narrativ finns i Rachmaninovs variationer på Niccolò Paganinis Capricer för soloviolin – ett verk som inspirerat en rad tonsättare. Rachmaninovs stycke, Paganinivariationer, påminner i vissa avseenden om en pianokonsert, och vid urpremiären vid Lyric Opera House i Baltimore, den 7 november 1934, var det den virtuose Rachmaninov själv som satt vid flygeln.
Det är ett omväxlande, dramatiskt och påfallande dansant verk. Under 1930-talet gjordes också en känd adaption till dans, då koreografen Michel Fokine skapade baletten Paganini utifrån Rachmaninovs musik. Baletten hade premiär 1939 med The Royal Ballet vid Londons operahus Covent Garden, och blev en sådan succé att Rachmaninov året efter skrev sitt stycke Symfoniska Danser med Rachmaninov i åtanke. Paganinivariationer har under 1900-talet också använts i koreografier av Leonid Lavronskij för Bolsjojbaletten och Frederick Ashton för The Royal Balett, London.
Text: Hedvig Ljungar
Medverkande
Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiosymfonikerna, är kända som en av Europas mest allsidiga orkestrar. De har en bred och spännande repertoar och ligger hela tiden i framkant. Orkestern har mottagit ett flertal utmärkelser och uppskattas för sin stora musikaliska bredd, men även för sina samarbeten med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister.
Radiosymfonikerna har sedan 1979 varit knutna till Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen. Förutom publiken på plats i Berwaldhallen, når orkestern många lyssnare via radion och digitala medier, samt genom sitt samarbete med EBU. Konserter strömmas även regelbundet via Berwaldhallen Play och sänds av Sveriges Television, vilket ger publiken ännu fler möjligheter att njuta av en av världens främsta orkestrar.
”Orkestern känner stor ödmjukhet inför musiken och har en underbar känsla för musikalisk inlevelse och kreativitet”, enligt Daniel Harding, Radiosymfonikernas chefsdirigent sedan 2007. ”Jag har aldrig dirigerat en konsert där orkestern inte har spelat med livet som insats!”
Radioorkestern grundades för första gången 1925 i samband med de första radioutsändningarna i Sverige. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Orkestern har under åren haft flera framstående chefsdirigenter. Två av dem, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har senare utnämnts till hedersdirigenter.
Aziz Shokhakimov är musikalisk ledare för Orchestre Philharmonique de Strasbourg och konstnärlig ledare för Tekfen Philharmonic Orchestra, har tidigare varit verksam vid Deutsche Oper am Rhein och gästar regelbundet orkestrar som London Philharmonic, NDR Elbphilharmonie Orchester, WDR Sinfonieorchester Köln, Orchestre Philharmonique de Radio France, Symphonieorchester des Bayerischen Rundfunks och hr-Sinfonieorchester.
Malin Broman är första konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester och en internationellt efterfrågad solist med gästspel hos bland andra Academy of St Martin in the Fields, BBC Scottish Symphony Orchestra, Sjællands Symfoniorkester och Göteborgs Symfoniker. Mellan åren 2015 och 2020 var hon konstnärlig ledare för Musica Vitae och hon efterträdde hösten 2019 Sakari Oramo som konstnärlig ledare för Mellersta Österbottens kammarorkester. Hon har även verkat som solist/musikalisk ledare vid konserter med Tapiola Sinfonietta, Scottish Ensemble, Nordic Chamber Orchestra, Västerås Sinfonietta, Trondheim Soloists, Lapland Chamber Orchestra och australiska ACO Collective.
Broman har de senaste åren uruppfört violinkonserter av Britta Byström, Andrea Tarrodi och Daniel Nelson. Hon har gjort fler än 30 skivinspelningar, bland dem Carl Nielsens och Britta Byströms violinkonserter. Hennes inspelning av Mendelssohns dubbelkonsert för violin och piano med Musica Vitae och Simon Crawford-Phillips Grammynominerades 2019. Hon har även gjort ett antal inspelningar med sin hyllade ensemble Kungsbacka Pianotrio, som gett mer än 700 konserter världen över och grundat Change Music Festival.
Bland Malin Bromans senaste inspelningar kan nämnas ett album med musik av Laura Netzel, samt en inspelning med Mellersta Österbottens kammarorkester, Stockholm Diary, med verk av bland annat Salonen och Stravinsky. Våren 2020 gjorde hon i form av programkonceptet Malin Broman x 8 en uppmärksammad filmad inspelning där hon spelar samtliga åtta stämmor i Felix Mendelssohns stråkoktett. Stycket kräver normalt åtta musiker, men i filmen spelar Malin Broman alltså fyra fioler, två altfioler och två celli. Hon har sedan följt upp denna filmade inspelning med två ytterligare enligt liknande koncept, A Room of One´s Own to Malin Broman x 8 by Britta Byström, samt en inspelning tillsammans med Radiosymfonikernas solokontrabasist Rick Stotijn.
Sedan 2008 är Malin Broman ledamot i Kungl. Musikaliska akademien. Hon är även violaprofessor vid Edsbergs Musikinstitut. Våren 2019 mottog hon H.M. Konungens medalj av 8:e storleken för sina betydande insatser inom svenskt musikliv. Av Järnåkerfonden lånar hon en Stradivarius-violin från 1709 och en Bajoni-viola från 1861.
Pianisten Behzod Abduraimov prisas bland annat för sin ”virtuosa färdighet och individuella röst” (Gramophone) och “häpnadsväckande teknik” (New York Times). Abduraimov föddes i Tashkent, Uzbekistan 1990 och började spela piano som femåring. År 2009, arton år gammal, erhöll han första priset i London International Piano Competition och nästföljande år vann han festivalen Kissinger Sommers internationella pianotävling, Kissinger Klavierolymp. Abduraimov framträder regelbundet med världens främsta orkestrar, som Philharmonia Orchestra London, Los Angeles Philharmonic, Concertgebouworkest Amsterdam, San Francisco Symphony Orchestra och Cleveland Orchestra. Han uppträder även på prestigefyllda festivaler, såsom Aspen, Verbier, Kissinger Sommer och Luzernfestivalen. Abduraimov har spelat in ett flertal album. 2021 lanserades hans kritikerrosade soloskiva på Alpha Classics, med bland annat Musorgskijs Tavlor på en utställning. Året dessförinnan utkom Abduraimovs tolkning av Rachmaninovs Paganinivariationer, tillsammans med Lucerne Symphony Orchestra och James Gaffigan på Sony Classical.
Musiken
Att skriva variationer – låta ett musikaliskt grundmaterial undergå successiva förändringar vad gäller rytm, harmonik och melodik – är en kompositions- och improvisationsteknik som genom århundradena lockat många kompositörer. ”Tema med variationer” har sedan medeltiden bildat något av en subgenre.
Sergej Rachmaninov skrev i början av 1930-talet två stora variationscykler, Variationer över ett tema av Corelli och Rapsodi över ett tema av Paganini; i den sistnämnda som ofta rätt och slätt kallas Paganinivariationer utgår han från det pregnanta, lätt igenkännbara temat i den sista av Niccolò Paganinis 24 Capricer för soloviolin. Samma tema har varierats av bland andra Schumann, Liszt och Brahms.
Rachmaninov skrev sina 24 Paganinivariationer sensommaren 1934, hemma i sommarvillan i Schweiz. Urpremiären ägde rum samma år, i Baltimore, med Philadelphia Orchestra under Leopold Stokowski och tonsättaren själv vid pianot. Trots att Rachmaninov var en ekvilibristisk pianist och enligt ryktet erhöll ”fyra poäng av tre möjliga” då han tog sin solistexamen 1891 var han inför konserten ovanligt nervös, i synnerhet som den sista snabba satsen var tekniskt mycket fordrande. Någon föreslog att han borde dricka ett glas likör, Crème de menthe, för att lugna nerverna. Framförandet gjorde succé – och i fortsättningen vågade Rachmaninov inte chansa: han drack ett glas myntalikör före varje konsert, och den avslutande satsen döpte han om till ”Crème de menthe-variationen”.
Det anmärkningsvärda är att den första variationen spelas innan temat presenteras. Detta faktum, samt att verket som helhet är indelat i sektioner, gör att rapsodin kan påminna om en traditionell pianokonsert. Noteras kan att den ursprungliga arbetstiteln var Symfoniska variationer över ett tema av Paganini. Verket togs emot positivt av publik och press. Efter en konsert i Chicago beskrev John Sherman rapsodin som ”en djup och autentisk upplevelse” – men att det förvånade honom att denne Rachmaninov, ”som ser ut som ett orakel av visdom”, skrivit ett verk fyllt av så mycket okynne och ”pyrotekniska utbrott”.
Text: Björn Gustavsson
Sergej Prokofjevs Symfoni nr 7 från 1951-52 kom till i kölvattnet av Josef Stalins ideologiska utrensning i slutet av 1940-talet under Andrej Zjdanovs ledning. Konstnärer som inte förstått vikten av att hålla sig till det korrekt sovjetiska skulle näpsas, ett register över förbjudna verk upprättades och kraftiga angrepp riktades mot tonsättare som Prokofjev, Dmitrij Sjostakovitj, Nikolaj Mjaskovskij och många fler. Trots hård press tillhörde Prokofjev de minst underdåniga av de drabbade, men han började ändå revidera en rad tidigare verk i linje med de politiska önskemålen. Hans sextioårsdag firades hursomhelst med officiell pompa och ståt, och oratoriet Fredens väktare belönades 1950 med Stalinpriset. Men man visste ju aldrig, det gällde nog att trampa försiktigt i unionens musikliv. Den nya symfonin borde kanske bli något ”enkelt”. Prokofjev var också vid mycket dålig hälsa, och komponerade rent av ofta från sjukhussängen. Han fann ett kryphål som han inte var ensam bland kollegerna om att ta till. En ”barn- eller ungdomssymfoni” fick det bli. Den beteckningen skulle minska kraven på socialrealism i toner. Cellisten Mstislav Rostropovitj fick dock tonsättaren att överge tanken på en så tydligt riktad ungdomssatsning.
Men visst vilar det något oskuldsfullt över den sjunde symfonin som skiljer den rejält från de oftare hörda föregångarna nummer 5 och 6. Absolut inte på något negativt sätt, enkelheten och mildheten har en förtrollande karaktär som gör det mycket svårt att förstå dess svårighet att få riktigt fäste på repertoaren. Och Prokofjevs vanliga kvaliteter finns här i rikt mått. Första satsens andra tema, som återkommer mot slutet av finalen – visst är det lika mycket en melodi ”att dö för” som pärlorna i hans stora baletter? I Moskva hälsades symfonin som ett mästerverk vid uruppförandet, men i väst var mottagandet länge kyligt. Vad menades med den där enkelheten, hade Prokofjev vikt ner sig? En oförlåtlig synd! Lätt att säga när man själv inte riskerar livhanken. Några månader efter premiären gick Prokofjev ur tiden, ironiskt nog samma natt som Stalin.
Text: Gunnar Lanzky-Otto
Ungefärlig konsertlängd: 1 tim
Biljetter
Ingår i följande konsertserier:
Fler konserter
MONICA Z FOREVER AND EVER!
Tommy Körberg, Lise & Gertrud, Calle Bagge och ett helt pärlband av kända och mindre kända artister står på scenen denna minnesvärda musikafton.
SIR ANDRÁS SCHIFF TOLKAR MOZART
Den ungerske pianovirtuosen Sir András Schiff i Mozarts allra sista pianokonsert.
SVENSKTOPPEN 60 ÅR
Sextioårsjubilerande Svensktoppen firar med musikaliskt kalas i Berwaldhallen.