Prokofjevs sjua

När den unga pianisten Behzod Abduraimov och den nästan lika unga dirigenten Aziz Shokhakimov – båda födda i Uzbekistan – gästar Sveriges Radios riktas strålkastarljuset mot rysk musik från 1900-talet.

Vid 18 års ålder vann Behzod Abduraimov sensationellt London International Piano Competition med ett framförande av Prokofjevs tredje pianokonsert. Sedan dess är han internationellt hyllad och har vid två tillfällen tidigare gästat Berwaldhallen, båda gånger under Östersjöfestivalen. Dirigenten Aziz Shokhakimov är musikalisk ledare för Orchestre Philharmonique de Strasbourg och konstnärlig ledare för Tekfen Philharmonic Orchestra. Han gästar regelbundet välrenommerade orkestrar världen över.

Prokofjev färdigställde sin sista symfoni i juli 1952, mindre än ett år innan han dog. Urpremiären ägde rum den 11 oktober 1952 i Moskva och blev en rungande succé. Den sjunde symfonin skiljer sig markant från Prokofjevs femte och sjätte: medan de två förra genomsyras av storslaget hjältemod, klingar den sista symfonin som något av en fantasieggande saga. En förklaring till det är måhända att symfonin från början skulle ha blivit ett orkesterverk för barn. Att skriva musik för unga kunde i Sovjetunionen vara ett sätt att undslippa maktens granskning, eller i alla fall bli något mildare bedömd – kanske hade Prokofjevs Peter och Vargen från 1936 blivit hårdare åtgånget om det inte riktats just till barn.

Stråk av ett liknande, sagolikt narrativ finns i Rachmaninovs variationer på Niccolò Paganinis Capricer för soloviolin – ett verk som inspirerat en rad tonsättare. Rachmaninovs stycke, Paganinivariationer, påminner i vissa avseenden om en pianokonsert, och vid urpremiären vid Lyric Opera House i Baltimore, den 7 november 1934, var det den virtuose Rachmaninov själv som satt vid flygeln.

Det är ett omväxlande, dramatiskt och påfallande dansant verk. Under 1930-talet gjordes också en känd adaption till dans, då koreografen Michel Fokine skapade baletten Paganini utifrån Rachmaninovs musik. Baletten hade premiär 1939 med The Royal Ballet vid Londons operahus Covent Garden, och blev en sådan succé att Rachmaninov året efter skrev sitt stycke Symfoniska Danser med Rachmaninov i åtanke. Paganinivariationer har under 1900-talet också använts i koreografier av Leonid Lavronskij för Bolsjojbaletten och Frederick Ashton för The Royal Balett, London.

Text: Hedvig Ljungar