arrow

PROKOFJEVS KLASSISKA SYMFONI

I sin sprudlande första symfoni kombinerade en 25-årig Sergej Prokofjev ett modernt tonspråk från 1900-talet med en klassisk form i ett verk på under femton minuter. Uppfinningsrike tonsättaren Nathaniel Stookeys Kompositören är död skrevs som en musikalisk mordgåta för barn och har blivit ett av 2000-talets mest spelade orkesterverk. Det får här sin Sverigepremiär med Niklas Riesbeck som berättare. Kritikerrosade dirigenten Christian Reif leder Sveriges Radios Symfoniorkester för första gången.

Sergej Prokofjevs Symfoni nr 1 ”Den klassiska” från 1916–17 är en lika charmerande som för tiden överraskande komposition. Tonsättaren hade ett rykte som enfant terrible, en chockerande modernist som kunde röra upp känslorna. Detta var ju något helt annat. Enligt kollegan Nicolas Nabokov skrattade Prokofjev åt alla diskussioner bland kritikerna kring hans ”nya neoklassiska stil”. Han hade komponerat utan att använda pianot, ett experiment för att visa att det gick bra ändå. Då var det enklare att använda ett mer klassiskt idiom. Resultatet blev en underbar liten symfoni, med varm humor och ett tonspråk från 1900-talet inom 1800-talets ramar. Prokofjevs dirigentlärare Nikolaj Tjerepnin använde gärna Haydns musik i undervisningen, och det märks att eleven hade smittats. Den klassiska blev det som först gjorde Prokofjev känd utanför Ryssland, och bland hans verk har bara Peter och vargen framförts lika ofta genom åren. Han dirigerade själv uruppförandet i revolutionens Petrograd i april 1918, och lämnade snart Ryssland för en lång konsertturné som i själva verket blev till sjutton års exil. Kritikerna bör ha undrat över bristen på neoklassicism i Prokofjevs följande symfoni, hans allra mest avantgardistiska.

San Francisco-sonen Nathaniel Stookey är en mycket uppfinningsrik kompositör. Tänk bara på Mahlerverk som samlar hundratals fragment ur Mahlers nio symfonier i sina ursprungliga tonarter, tempi och orkestreringar till en slags ”dansmix”. Att skriva musik för barn om ett mord känns ju också originellt. The Composer is Dead har rent av blivit ett av 2000-talets mest spelade orkesterverk. Det beställdes av San Francisco Symphony som ett stycke i stil med Prokofjevs Peter och vargen, det vill säga med en berättare som presenterar symfoniorkestern och dess instrument på ett pedagogiskt sätt och samtidigt bjuder på underhållning och spänning. Medlet här blev att skapa en oemotståndlig mordgåta, där varje orkestermedlem kan räknas till kretsen av misstänkta. Här hörs bland annat något så ovanligt i orkesterrepertoaren som en duett för tuba och harpa. Texten är av Lemony Snicket, pseudonym för den lika mångsidiga som storsäljande författaren David Handler. Både han och tonsättaren har ibland själva framträtt som historiens berättare. Det hela avslutas med en rad citat ur stora tonsättares berömda verk med anknytning till döden, ett requiem här, en begravningsmarsch där. Ombedd av en intervjuare att säga ett ord eller två om texten till Kompositören är död blev Lemony Snickets svar: Boo hoo!

Text: Gunnar Lanzky-Otto


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER
Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiosymfonikerna, är kända som en av Europas mest allsidiga orkestrar. De har en bred och spännande repertoar och ligger hela tiden i framkant. Orkestern har mottagit ett flertal utmärkelser och uppskattas för sin stora musikaliska bredd, men även för sina samarbeten med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister.

Radiosymfonikerna har sedan 1979 varit knutna till Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen. Förutom publiken på plats i Berwaldhallen, når orkestern många lyssnare via radion och digitala media, samt genom sitt samarbete med EBU. Konserter strömmas även regelbundet via Berwaldhallen Play och sänds av Sveriges Television, vilket ger publiken ännu fler möjligheter att njuta av en av världens främsta orkestrar.

”Orkestern känner stor ödmjukhet inför musiken och har en underbar känsla för musikalisk inlevelse och kreativitet”, enligt Daniel Harding, Radiosymfonikernas chefsdirigent sedan 2007. ”Jag har aldrig dirigerat en konsert där orkestern inte har spelat med livet som insats!” Orkestern är även stolt över att sedan 2018 ha Klaus Mäkelä som förste gästdirigent.

Under covid-19-pandemin, har Radiosymfonikerna varit en av bara ett fåtal orkestrar i världen som inte har slutat spela. Deras innovativa, kreativa lösningar har hjälpt publiken att ta sig igenom den här svåra tiden, och de har till och med själva skapat nyheter.

En radioorkester grundades för första gången 1925 i samband med de första radioutsändningarna i Sverige. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Orkestern har under åren haft flera framstående chefsdirigenter. Två av dem, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har senare utnämnt till hedersdirigenter, och det har även Valery Gergiev, återkommande gästdirigent och en av grundarna till Östersjöfestivalen.

Den unge tyske dirigenten Christian Reif har snabbt gjort sig ett namn på den internationella klassiska musikscenen. Han studerade dirigering med Dennis Russell Davies vid Mozarteum i Salzburg och därefter fortsatte han sina studier vid Juilliard School i New York för Alan Gilbert. Från 2016 till 2019 var Reif Resident Conductor vid San Fransisco Symphony Orchestra, en roll i vilken han assisterade och samarbetade med orkesterns dåvarande chefdirigent Michael Tilson Thomas. Han var under samma period även chefdirigent för San Francisco Symphony Youth Orchestra (SFSYO). Reifs engagemang i  San Fransisco avslutades med en Europaturné med SFSYO som inbegrep konserter i Musikverein i Wien, Philharmonie i Berlin och Elbphilharmonie i Hamburg. Under nedstängningarna under pandemin framförde Reif (vid pianot) tillsammans med sin hustru, sopranen Julia Bullock, en serie framföranden av sånger under hashtagen ”Songs of comfort” (Initiativet #SongsOfComfort startades av cellisten Yo-Yo Ma i mars 2020). Under säsongen 2021/22 uppträder Reif bland annat med orkestrar som Hallé Orchestra i Manchester, Orchestre National de Lyon, Odense Symfoniorkester, Baltimore Symphony Orchestra, Kansas City Symphony och Norrlandsoperans Symfoniorkester.

Julia Kretz-Larsson, violin, har studerat för Marianne Boettcher och Thomas Brandis i Berlin och för Josef Suk i Prag. Med Julius Stern pianotrio har hon vunnit priser vid flera internationella tävlingar. Hon är medlem i kammarmusikensemblen Spectrum Concerts Berlin, som har sin egen konsertserie i Berliner Philharmonie Kammermusiksaal och har med dem även spelat i konserthus som Carnegie Hall i New York och Concertgebouw Amsterdam. År 2006 blev Julia Kretz-Larsson medlem av Lucerne Festival Orchestra, ledd av Claudio Abbado, och sedan 2008 har hon varit medlem i Mahler Chamber Orchestra, från 2011 som stämledare. Julia är sedan 2015 alternerande första konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester och är lärare vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Julia har regelbundet spelat kammarmusikkonserter med ett flertal internationella artister och har spelat på festivaler som Salzburger Festspiele, Internationella Kammarmusikfestivalen i Utrecht, Julian Rachlin and Friends, Schubertiade, Schleswig-Holstein Musikfestival och Vinterfest. Hon har spelat in kammarmusik för bland annat BIS, NAXOS, dB Productions samt Harmonia Mundi och vunnit en grammis för inspelningen med musik av Amanda Maier.

Niklas Riesbeck är sedan 1999 verksam som skådespelare och sångare, och på senare år även som manusförfattare och regissör. Han har framträtt i ledande roller i exempelvis Mamma Mia!, Dåliga mänskor, Lasse-Maja-musikalen, Tintomara och Gift dig med mig lite. På film och tv har han bland annat synts i Det nya landet, Wallander: Läckan, Oskyldigt dömd, Snapphanar och barnprogrammet Piraterna. Han kan höras på skivinspelningar av bland annat Mikael Wiehes Dåliga mänskor och Mamma Mia! på svenska.

Han har även gästat flera symfoniorkestrar som både solist, regissör och manusförfattare, däribland Malmö Symfoniorkester, Gävle Symfoniorkester och Jönköpings Sinfonietta, samt Sveriges Radios Symfoniorkester för vilka han sedan många år skriver, regisserar och leder Niklas & Radioapan.

Han är även en flitigt anlitad dramapedagog. Han undervisar och ger sedan många år mästarkurser vid dansskolan Base23, på Stockholms Musikalartistutbildning och för musikalen Billy Elliot på Malmö Opera samt Kulturhuset Stadsteatern ansvarade han för de unga pojkarnas teaterutbildning.

Musiken

Ungefärliga tider

Sergej Prokofjev lyckades med vad bara några få 1900-talstonsättare förmått, nämligen att pricka in ett par riktiga fullträffar: marschen ur operan Kärleken till de tre apelsinerna och hans Symfoni nr 1 ”Den klassiska”. Det är elegant och virtuos musik, omedelbart anslående, rentav trallvänlig.

Prokofjev föddes som enda barnet i en förmögen och kultiverad familj, mitt ute på Ukrainas stäpper. Han växte upp med Beethoven, Chopin och Rubinstein tack vare modern som var musikintresserad och en god pianist och skrev sina första pianokompositioner vid fem års ålder. 1905 blir han antagen som elev vid konservatoriet i Sankt Petersburg och den unge, självsäkre och arrogante eleven får rykte om sig som något av en bråkstake, enfant terrible.

Februarirevolutionen 1917 passerar Prokofjev ganska obemärkt. Han tillbringar sommaren det året på ett lantställe utanför Sankt Petersburg och arbetar på bland annat den klassiska symfonin. Inspirationen kom från Prokofjevs lärare Nikolaj Tjerepnin som introducerat honom till den wienklassiska musiken: ”Hade Haydn levat idag, tänkte jag, skulle han behålla sitt sätt att skriva och lägga till något nytt. En sådan symfoni ville jag skriva – en symfoni i klassisk stil.”

Prokofjevs första symfoni uruppfördes 1918 under hans egen ledning. Orkesterbesättningen är den wienklassiska: enkelbesatt träblås, två horn, två trumpeter, stråkinstrument och pukor. Musiken är koncentrerad med en speltid på under femton minuter.

Den första satsen är sprudlande med ett festligt, fanfarartat första tema som följs av ett elegant andratema som skuttar mellan två oktaver. Genomföringen sker i ständiga modulationer och när reprisdelen kommer sker det i lätt förändrad form.

Till andra satsens dansanta valsackompanjemang i blåsarna spelar violinerna en ömsint liten melodi som varieras lätt, avbrutet av en kort parti med pizzicato i stråkarna. Tredje satsen är inte en menuett som hos Haydn, men väl en elegant och spirituell gavott. Finalen, i sonatform, stormar förbi blixtsnabbt med olika infall som avlöser varandra i en virtuos storm.

Text: Claes M. Cnattingius

Liksom många andra 1800-talstonsättare ville Edvard Grieg skapa en nationalopera. Han kom bara en bit på väg innan samarbetet skar sig med diktaren Bjørnstjerne Bjørnson kring vikingasagan Olav Trygvason. Texterna dröjde och under tiden hade Grieg åtagit sig att sätta musik till Henrik Ibsens versdrama Peer Gynt från 1867.

Grieg fick noggranna anvisningar: ”I andra akten kan scenen med de tre säterjäntorna behandlas efter kompositörens önskan, men där skall finnas djävulskap! Monologen (akt 2, scen 4) har jag tänkt mig beledsagad av ackord, alltså som melodram. Likaså bör det sättas något slags ackompanjemang till uppträdandena i Dovregubbens hall, där dock replikerna skall förkortas betydligt! Också scenen med Böjgen, som spelas i sin helhet, bör beledsagas av musik. Fågelsång bör höras, och långt borta klockringning och psalmsång…”

Grieg lydde och tog sig energiskt an verket, trots att han tyckte att det var ”det mest omusikaliska av alla ämnen”. Peer Gynt uruppfördes i Kristiania 1876. Det blev succé och när partituret gavs ut av tyska Peters 1908 innehöll det över tjugo nummer.

Ibsens kritiska satir över 1800-talets frambrytande liberalism innehåller både saga och realism. Det är en moralitet enligt devisen högmod går före fall. Peer Gynt är en odåga och hjärtekrossare som kommer på kant med sin omgivning innan han ger sig ut i världen. Under tiden går ungdomskärleken Solveig, den evigt förlåtande kvinnan, hemma och väntar.

Peer är en kallhamrad cyniker som till och med bedriver slavhandel, en krösus omgiven av rövslickare så länge pengarna flödar. För Ibsen är han ändå ingen syndare och skall därför slippa helvetets alla kval, i alla fall enligt Knappstöparen som till slut kommer för att hämta hans själ.

I dag är Peers personlighetstyp mer regel än undantag. Världen är annorlunda, allting har ett pris och mycket lite har något värde. Samvetslösa skojare av Peers typ möter man på livets alla områden.

”Att vara sig själv är att offra sig själv” menade Ibsen. Priset för uppbrottet från gården var identitetsförlusten. I dagens globaliserade värld framstår Peer däremot som ett mer naturligt identifikationsobjekt än i 1800-talets bondesamhälle. Kanske ställer det också nygamla frågor om hemhörighet och rotlöshet?

Test: Henry Larsson

The Composer Is Dead (Kompositören är död) är en fantasifull komposition från 2006 för berättare och orkester, med text av Lemony Snicket (pseudonym för Daniel Handler) och musik av Nathaniel Stookey. Den är inspirerad av Sergei Prokofjevs Peter och vargen, och liknar Benjamin Brittens The Young Person’s Guide to the Orchestra genom att vara avsedd att introducera ung publik till olika ljud och instrument i orkestern.

Handlingen utspelar sig i en orkester, och i centrum står ett mordmysterium där varje medlem i orkestern är misstänkt. En detektiv kallas in för att lösa mordgåtan, och är väl medveten om att den döde hade ovänner som gömmer sig i orkestern. Han börjar förhöra musikerna sektionsvis, och dessa lägger fram olika musikaliska alibi av skiftande sanningshalt och karaktär. Den finurliga texten är skriven av Daniel Handler, känd som författare till den filmatiserade bokserien Syskonen Baudelaires olycksaliga liv under pseudonymen Lemony Snicket.

Nathaniel Stookey är känd för sina innovativa kompositioner, och hans uppfinningsrika partitur innehåller episoder från olika genrer som jazz, dansinfluenser, vals och techno samt förstås citat ur klassisk musik. Stookey vill visa på orkesterns bredd och att den kan göra vad som helst. Verket innehåller förmodligen även musikhistoriens enda duett för tuba och harpa.

Verket skojar med förutfattade meningar om klassisk musik, musiker och instrumentgruppernas stereotyper, som uttrycket ”att spela andra fiolen” och interna skämt som ”The composer is dead, so he is decomposing”.

Allt kulminerar i en sorgmarsch, en virtuos mosaik av musikcitat ur Requiem-mässor och berömda begravningsmarscher av Beethoven, Brahms, Bach med flera. Stookey har här lyckats med bedriften att få de olika citaten att flyta naturligt i sina originaltonarter.

The Composer Is Dead har blivit ett av de fem mest framförda klassiska verken under 2000-talet.

Text: Andreas Konvicka

Ingår i följande konsertserier: