Sergej Prokofjev lyckades med vad bara några få 1900-talstonsättare förmått, nämligen att pricka in ett par riktiga fullträffar: marschen ur operan Kärleken till de tre apelsinerna och hans Symfoni nr 1 ”Den klassiska”. Det är elegant och virtuos musik, omedelbart anslående, rentav trallvänlig.

Prokofjev föddes som enda barnet i en förmögen och kultiverad familj, mitt ute på Ukrainas stäpper. Han växte upp med Beethoven, Chopin och Rubinstein tack vare modern som var musikintresserad och en god pianist och skrev sina första pianokompositioner vid fem års ålder. 1905 blir han antagen som elev vid konservatoriet i Sankt Petersburg och den unge, självsäkre och arrogante eleven får rykte om sig som något av en bråkstake, enfant terrible.

Februarirevolutionen 1917 passerar Prokofjev ganska obemärkt. Han tillbringar sommaren det året på ett lantställe utanför Sankt Petersburg och arbetar på bland annat den klassiska symfonin. Inspirationen kom från Prokofjevs lärare Nikolaj Tjerepnin som introducerat honom till den wienklassiska musiken: ”Hade Haydn levat idag, tänkte jag, skulle han behålla sitt sätt att skriva och lägga till något nytt. En sådan symfoni ville jag skriva – en symfoni i klassisk stil.”

Prokofjevs första symfoni uruppfördes 1918 under hans egen ledning. Orkesterbesättningen är den wienklassiska: enkelbesatt träblås, två horn, två trumpeter, stråkinstrument och pukor. Musiken är koncentrerad med en speltid på under femton minuter.

Den första satsen är sprudlande med ett festligt, fanfarartat första tema som följs av ett elegant andratema som skuttar mellan två oktaver. Genomföringen sker i ständiga modulationer och när reprisdelen kommer sker det i lätt förändrad form.

Till andra satsens dansanta valsackompanjemang i blåsarna spelar violinerna en ömsint liten melodi som varieras lätt, avbrutet av en kort parti med pizzicato i stråkarna. Tredje satsen är inte en menuett som hos Haydn, men väl en elegant och spirituell gavott. Finalen, i sonatform, stormar förbi blixtsnabbt med olika infall som avlöser varandra i en virtuos storm.

Text: Claes M. Cnattingius

Liksom många andra 1800-talstonsättare ville Edvard Grieg skapa en nationalopera. Han kom bara en bit på väg innan samarbetet skar sig med diktaren Bjørnstjerne Bjørnson kring vikingasagan Olav Trygvason. Texterna dröjde, och under tiden hade Grieg åtagit sig att sätta musik till Henrik Ibsens versdrama Peer Gynt från 1867.

Grieg fick noggranna anvisningar: ”I andra akten kan scenen med de tre säterjäntorna behandlas efter kompositörens önskan, men där skall finnas djävulskap! Monologen (akt 2, scen 4) har jag tänkt mig beledsagad av ackord, alltså som melodram. Likaså bör det sättas något slags ackompanjemang till uppträdandena i Dovregubbens hall, där dock replikerna skall förkortas betydligt! Också scenen med Böjgen, som spelas i sin helhet, bör beledsagas av musik. Fågelsång bör höras, och långt borta klockringning och psalmsång…”

Grieg lydde och tog sig energiskt an verket, trots att han tyckte att det var ”det mest omusikaliska av alla ämnen”. Peer Gynt uruppfördes i Oslo (då kallat Kristiania) 1876. Det blev succé och när partituret gavs ut 1908 av det tyska förlaget Edition Peters innehöll det över tjugo nummer.

Ett tiotal år efter uruppförandet plockade Grieg ut åtta nummer ur skådespelsmusiken till två fyrsatsiga sviter, som i dag räknas bland Griegs mest kända verk. Den första sviten publicerades 1888 och består av satserna Morgonstämning, Åses död, Anitras dans och I bergakungens sal. Framför allt den sistnämnda har nått ikonisk status i populärkulturen genom sitt lättigenkännliga tema. Många band, bland andra The Who, ELO och Marillion har gjort egna versioner av den. I Fritz Langs film ”M” från 1931 visslar mördaren melodin varje gång han står i begrepp att döda, och år 2019 släpptes ett datorspel som baseras på I Bergakungens sal.

Text: Henry Larsson & Anna Hedelius

The Composer is Dead – Kompositören är död – är en fantasifull musiksaga för orkester och berättare med text av barnboksförfattaren Lemony Snicket och musik av Nathaniel Stookey. Den är inspirerad av Sergej Prokofjevs kända Peter och vargen och liknar även Benjamin Brittens The Young Person’s Guide to the Orchestra genom att vara avsedd att introducera unga konsertbesökare till olika ljud och instrument i orkestern.

Handlingen utspelar sig inne i själva orkestern. I centrum står ett mordmysterium, där varje medlem i orkestern är misstänkt. En detektiv kallas in för att lösa mordgåtan, väl medveten om att den döde hade ovänner som gömmer sig bland musikerna. Detektiven börjar förhöra musikerna sektionsvis, och dessa lägger fram olika musikaliska alibin av varierande karaktär och sanningshalt. Den finurliga historien är skriven av Daniel Handler, känd under pseudonymen Lemony Snicket som författare till den filmatiserade bokserien ”Syskonen Baudelaires olycksaliga liv”.

Nathaniel Stookey är känd för sina innovativa kompositioner, och det här uppfinningsrika verket innehåller episoder från olika genrer som jazz, vals, tekno, och förstås citat ur olika klassiska musikstycken. Stookey vill visa på orkesterns bredd, och att den kan göra vad som helst. Verket innehåller förmodligen även musikhistoriens åtminstone hittills enda duett för tuba och harpa.

Allting kulminerar i en sorgmarsch där Stookey lyckas fläta ihop vitt skilda citat från berömda dödsmässor och begravningsmarscher av Johann Sebastian Bach, Johannes Brahms, Ludwig van Beethoven, med flera. Det är inte konstigt att The Composer is Dead var ett av 2000-talets mest spelade verk.

Stookey skojar med förutfattade meningar om orkestermusik, stereotypa bilder av instrument och av musikerna som spelar dem, och Daniel Handlers manus innehåller en hel del ordvitsar. Här framförs The Composer is Dead på svenska, översatt av Niklas Riesbeck som i Berwaldhallen är känd inte minst för sina älskade Radioapan-föreställningar.

Text: Andreas Konvicka