arrow

PÖNTINEN I SKRJABINS PIANOKONSERT

En av Sveriges främsta och mest firade pianister jubilerar i Berwaldhallen med en av pianorepertoarens oförtjänt bortglömda juveler. Aleksandr Skrjabin flätar i sin Pianokonsert fiss-moll samman pianisten och orkestern till en oskiljbar musikalisk enhet. En ljuvlig förening väntar mellan Sveriges Radios Symfoniorkester och Roland Pöntinen. Dessutom tolkar den eftertraktade unge dirigenten Christoph Koncz symfoniska mästerstycken av Wolfgang Amadeus Mozart och Franz Liszt.

Aleksandr Skrjabins enda solokonsert för piano och orkester var också hans allra första verk för orkester. Han skrev ursprungligen verket på bara några dagar hösten 1896 men blev inte färdig med orkestersatsen förrän våren året efter. Det är ett tresatsigt verk enligt klassiskt snitt, med en långsam mittensats flankerad av två snabba yttersatser, och stilistiskt mera hemmahörande i Chopins och Liszts klangvärld än Skrjabins senare, harmoniskt frimodiga skapelser.

Pianot och orkestern är betydligt mer sammanflätade i Skrjabins pianokonsert än i till exempel Chopins, där orkestern har en mer utpräglat ackompanjerande roll. Hos Skrjabin är pianot nästan alltid aktivt, delar rampljuset på ett relativt jämbördigt sätt med orkestern. Stämningen är rakt igenom romantisk, och även om både första och tredje satsen börjar i fiss-moll så är det i mittensatsens glittrande och ljuvliga Fiss-dur som verket får sin triumferande avslutning.

Någon har sagt om Franz Liszt att han försökte skriva in ett nytt ackord i varje stycke han skrev. Även om det är en uppenbar överdrift så säger det ändå något om att Liszt, liksom Skrjabin och andra i generationen efter honom, var tonalt och harmoniskt äventyrliga. Även formmässigt var Liszt en av 1800-talets banbrytare. Han sammanförde samtidens växande dragning till programmusik med den populära konsertuvertyren och satte namn på en ny verkform: den symfoniska dikten.

Les préludes, ”Förspelen”, är det första orkesterverk som kallats för just en symfonisk dikt och med detta verk etablerade Liszt formen för denna nya genre. Det ensatsiga verkets genomgående tema presenteras redan efter några sekunder. Genom verket återkommer temat i olika skepnader, omtolkat och förvandlat, men ständigt igenkännbart.

Faktum är att Les préludes ursprungligen skrevs som uvertyr till körverket Les quatre éléments innan Liszt omarbetade det till ett eget, självständigt verk. En liknande tillkomsthistoria har Wolfgang Amadeus Mozarts så kallade Haffnersymfoni. Symfonins smeknamn hänvisar till en god vän till familjen Mozart som skulle adlas sommaren 1782. Till denna symfoni skrev Mozart ett pampigt hyllningsverk värdigt en så högtidlig ceremoni.

Dryga halvåret senare fick Mozart idén omarbeta musiken till ett konsertverk. Flera av de ursprungliga delarna fick nu strykas och det som återstod omarbetades till den fyrsatsiga symfoni i D-dur som vi känner som Mozarts 35:e. Som konsertöppnare passar den faktiskt utmärkt: med sina cirka 20 minuter är den inte alltför lång, och även om den inte hör till Mozarts mer äventyrliga eller experimentella verk så är den ett hantverksmässigt oklanderligt, applådäskande glädjepiller.

Text: David Saulesco


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER
Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester. Foto: Julian Hargreaves.

Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiosymfonikerna, är kända som en av Europas mest allsidiga orkestrar. De har en bred och spännande repertoar och ligger hela tiden i framkant. Orkestern har mottagit ett flertal utmärkelser och uppskattas för sin stora musikaliska bredd, men även för sina samarbeten med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister.

Radiosymfonikerna har sedan 1979 varit knutna till Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen. Förutom publiken på plats i Berwaldhallen, når orkestern många lyssnare via radion och digitala media, samt genom sitt samarbete med EBU. Konserter strömmas även regelbundet via Berwaldhallen Play och sänds av Sveriges Television, vilket ger publiken ännu fler möjligheter att njuta av en av världens främsta orkestrar.

”Orkestern känner stor ödmjukhet inför musiken och har en underbar känsla för musikalisk inlevelse och kreativitet”, enligt Daniel Harding, Radiosymfonikernas chefsdirigent sedan 2007. ”Jag har aldrig dirigerat en konsert där orkestern inte har spelat med livet som insats!” Orkestern är även stolt över att sedan 2018 ha Klaus Mäkelä som förste gästdirigent.

Under covid-19-pandemin, har Radiosymfonikerna varit en av bara ett fåtal orkestrar i världen som inte har slutat spela. Deras innovativa, kreativa lösningar har hjälpt publiken att ta sig igenom den här svåra tiden, och de har till och med själva skapat nyheter.

En radioorkester grundades för första gången 1925 i samband med de första radioutsändningarna i Sverige. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Orkestern har under åren haft flera framstående chefsdirigenter. Två av dem, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har senare utnämnts till hedersdirigenter.

Musiken

Ungefärliga tider

Ordet ”serenad” för nog hos många tanken till smäktande manskörssånger som Kom du ljuva hjärtevän eller, för den delen, Bella notte från Disneys Lady och Lufsen. Redan under högmedeltiden sjöng trubadurer hyllningssånger till sina älskade, en tradition som levde vidare och spred sig över Europa. Under barocken började även rena instrumentensembler dyka upp och med tiden kom serenaden också att beteckna ett renodlat konsertverk, fortfarande med syfte att hylla en person eller uppmärksamma en särskild händelse. Wolfgang Amadeus Mozarts 35:e symfoni var ursprungligen en sådan orkesterserenad tillägnad Sigmund Haffner den yngre, en vän till familjen Mozart som skulle bli adlad sommaren 1782. Fastän han den sommaren redan var överhopad med jobb skrev Mozart en serenad och skickade med post till pappa Leopold, som förmedlade kontakten.

I december samma år fick Mozart idén att framföra delar ur Haffners serenad på en konsert i Wien och bad Leopold skicka tillbaka noterna. Han strök flera delar och omarbetade den återstående musiken till lämpligt, fyrsatsigt symfoniformat. Resultatet uruppfördes i mars 1783 på Burgtheater i Wien under ledning av tonsättaren själv.

Första satsen slår omedelbart an en dramatisk, hjältemodig ton med dubbla oktavsprång. I brev till Leopold sommaren 1782 skrev Mozart att den skulle spelas ”eldigt”. Satsen är skriven i sonatform, men dess två motiv är inte så kontrasterande som de brukar i musik i den här formen. Kanske är det därför genomföringsdelen är så pass kort.

Andra satsen är lugnare, men utan att tappa den första satsens storslagna känsla. Anslaget är fortfarande höviskt och stolt; föga förvånande med tanke på musikens ursprung. Tredje satsen är en av serenadens ursprungligen två menuetter. Själva menuetten, som inleder och avslutar satsen, är pampig och ståtlig medan mittens triodel är mjukare och liksom böljar fram, jämfört med den styvare menuetten.

Mozart skrev till Leopold att fjärde satsen skulle spelas ”så snabbt som möjligt”. Här byts den formella stämningen ut mot frejdigt och uppsluppet jubel och Mozart överraskar lyssnarna med återkommande pauser och plötsliga dynamiska skiften. Den som har öronen på skaft hör också tydliga likheter med Osmins aria Ha, wie will ich triumphieren från Enleveringen ur seraljen.

Text: David Saulesco

Aleksander Skrjabin blev med tiden en spektakulär visionär, alltmer uppfylld av sina metafysiska religiösa idéer och av tanken på sin egen världsavgörande betydelse i sammanhanget. Han var synestet och experimenterade med hopkoppling av ljud och färg, till exempel med specificerad ljussättning i olika kulörer. Mot slutet av sitt liv planerade han ett gigantiskt allkonstverk, Mysterium. Det skulle inte ha några egentliga åskådare eller åhörare, utan enbart deltagare i olika avseenden. Man skulle fara till Indien för att uppföra ett jättelikt tempel och därpå ägna sig åt allkonsten i sju dagar och sju nätter, varvid världen och människosläktet förutsattes bli transformerade. Det blev inte av. Skrjabin avled banalt nog, alltför tidigt, till följd av sepsis genom en böld på läppen.

Pianokonsert fiss-moll var Skrjabins första orkesterverk, och här möter vi honom långt innan han blev så mystisk. Han var en lysande pianist, tänkte sig från början att spelet skulle bli hans huvudsyssla, och behövde nu en egen konsert att visa upp sina färdigheter i. Den komponerades på bara några dagar, och uruppfördes av honom själv i Odessa hösten 1897. Den har ofta fått beteckningen ”chopinsk”, som en antydan om ett väl starkt beroende av den store polacken, men det är en oerhört snål bedömning av Skrjabin! Hans tidigare solopianomusik är visserligen i Chopins anda, men när vi kommer till konserten är orkesterbehandling och klangvärld av ett helt annat slag. En förträfflig romantisk pianokonsert, som snarare pekar fram emot Sergej Rachmaninovs mästerverk. Den poetiska andantesatsen består av fyra korta variationer över ett mycket nordiskt klingande tema som Skrjabin lär ha skrivit redan som elvaåring, kort innan han blev pianoklasskompis med den ungefär jämnåriga Rachmaninov.

Även efter att han börjat dra iväg i sina filosofier spelade Skrjabin själv gärna sin ungdomliga konsert. Den uppskattades också mycket av Rachmaninov, som dirigerade den med tonsättaren som solist 1911 och själv övertog solistrollen vid en minneskonsert efter Skrjabins död.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

”Vad är vårt liv om inte en sekvens av förspel till den okända Psalm, vars högtidliga första ton slås an av Döden?” Så börjar förordet till Franz Liszts symfoniska dikt Les préludes, vars titel ordagrant översatt betyder just ”förspelen”. I förordet citeras och hänvisas till den franske 1800-talsförfattaren Alphonse de Lamartine, men texten skrevs ursprungligen av Liszts partner, prinsessan Carolyne zu Sayn-Wittgenstein.

Efter många års turnerande som Europas mest eftertraktade pianist bosatte sig Liszt i Weimar i Tyskland för att fokusera på komponerande. Prinsessan Carolyne bidrog starkt till det här nya karriärvalet. De träffades när Liszt spelade i Kiev – Carolyne föddes i Monastyryska i dagens Ukraina – och hon flyttade själv med honom till Weimar.

Liszt hade redan skrivit bland annat ett stort antal pianoverk och lieder, men hade begränsad erfarenhet av att skriva för orkester. Tur då att några av Europas främsta musiker fanns i närheten i Weimars hovkapell, till exempel 1800-talets stora violinvirtuos Joseph Joachim. Med goda råd från sådana kunniga kollegor lärde sig Liszt efterhand hur han skulle hantera orkesterns många färger och nyanser.

Liszt klev nu in i 1800-talets stora estetiska konflikt inom den västerländska konstmusiken: mellan den absoluta musiken – den som helt byggde på det musikaliska innehållet – och programmusiken – den vars form byggde på ett program, en handling. På konsertuvertyren, en populär genre på 1800-talet, applicerade Liszt ett formmässigt tankesätt som påminde om sonatformens strukturerade utveckling av olika teman, men utifrån ett program i stället för en ren musikalisk konstruktion.

Faktum är att Les préludes ursprungligen skrevs just som en uvertyr till Liszts körsvit Les quatre éléments, men Liszt omarbetade uvertyren under ett antal år till ett helt självständigt verk. När det uruppfördes i februari 1854 i Weimar var det första gången någon fick höra en så kallad ”Symphonische Dichtung”. Det ungefär sjutton minuter långa verket är skrivet i en sats, men indelat i sex delar: Fråga; Kärlek; Storm; Lantlig frid; Strid och seger.

Redan i de första sekunderna hörs ett av de ledmotiv som genomsyrar verket: tre toner som är omedelbart igenkännbara, fastän de byter skepnad genom verkets olika delar. Den här sortens utveckling, eller rentav förvandling, av ett tema eller tematiskt grundmaterial är ett av den symfoniska diktens kännetecknen. I sig var det ingenting nytt, men som metod för att i musik bygga upp ett händelseförlopp var det inte bara oprövat, utan skulle få inflytande på musiken in i våra dagar.

Text: David Saulesco

Ingår i följande konsertserier: