arrow

Nyanser av längtan

Musiker ur Sveriges Radios Symfoniorkester möter Klassiska artisten i P2, Johanna Wallroth, och pianisten Bengt Forsberg i ett program med eleganta kammarstycken och känslostarka romanser: Från Schuberts två sent skrivna sånger till Clara Schumanns färgstarka och intagande tre instrumentala romanser.

Även om en dikt eller sångtext naturligtvis kan, så att säga, sätta ord på mer sammansatta känslor så kan ren instrumentalmusik också frammana och gestalta nyanserade stämningar. Redan de gamla grekerna – och säkert ännu äldre samhällen – var väl medvetna om musikens band till mänskliga känslor.

Visst finns det något längtande, rentav förväntansfullt, i första satsen av Robert Schumanns Adagio och allegro. Den lättjefulla hornmelodin mot en stillsamt porlande pianostämma. Föredragsbeteckningen ”Långsamt, med innerligt uttryck” bekräftar känslan. Kontrasten är stor mot den andra satsen; om den första motsvarar tanken på att gå till sin älsklings möte skulle den andra satsen kunna vara den förhöjda pulsen och pirret i magen på väg dit.

Ett mer vemodigt första intryck ger Fanny Mendelssohns Sonat eller fantasi – är det oron över att ens längtan är obesvarad? – men när stämningen vänder, halvvägs igenom stycket, är det som om berättarjaget fått ett positivt besked. Kanske ett hemligt tecken? Känslornas tvära, nyckfulla kast är lätta att tolka in i musiken, även om det med största säkerhet är ren efterkonstruktion; Fanny skrev stycket som en gåva till sin lillebror Paul, som spelade cello.

Clara Schumanns Tre romanser för violin och piano utgör i sig en liten triptyk av eleganta små stämningsbilder. Här spelas violinstämman på klarinett, och kanske kan klarinetten locka fram ännu mer av både melodiska och känslomässiga inslag. Om pianostämman i makens Adagio porlar som ett stilla vattendrag är Claras tredje romans – med föredragsbeteckningen ”Passionerat snabbt” – snarare en ivrig vårflod.

Franz Schubert kan nog sägas höra till dem i den europeiska musikhistorien som gjort mest för att ge konstnärlig verkshöjd åt helt vanlig tonårsångest, i gott sällskap med allsköns 1800-talspoeter. Även om det vid första anblicken inte verkar så, är steget inte så långt från Franz Schubert till, låt säga, Taylor Swift eller Ed Sheeran. Precis som 1600-talets musik lät annorlunda än den gjorde i Schuberts samtid, tvåhundra år senare, har de ytterligare tvåhundra åren fram till i dag fört med sig ännu fler förändringar i stil, instrumentation, uttryck och smak.

Men känslor är mer tidlösa än så. Lyssna på Auf dem Strom, ”På floden”, och minns hur de tidiga tonårsförälskelserna kändes som de första och sista i ditt liv. Någonsin. Vart berättarjaget i Ludwig Rellstabs text är på väg framgår inte, men på det desperata allvaret i texten låter det som en annan kontinent, snarare än två städer bort. I en tonårings hjärta och hjärna kan det dock kännas som att behöva gå i landsflykt. Herden i Der Hirt auf dem Felsen, ”Herden på klippan”, blickar ut över höga berg och djupa dalar och längtar inte bara efter våren, utan också efter att få återse sin älskade.

När Victor Hugo skrev diktsviten Les Orientales gick 1820-talets blodiga och utdragna grekiska revolution mot sitt slut. Grekiska flottans seger över den osmanska utanför Peloponnesos kust 1827 var avgörande för grekernas frihet. Med dagens ögon är Hugos dikter en blandning av demokratisk iver, grekisk-antik idoldyrkan och, måste det sägas, tidstypiska fördomar. Men Hector Berlioz tonsättning av La captive, ”Den tillfångatagna”, undviker att förstärka eller spela på stereotyper. I stället har denne melodins mästare skrivit en liten guldklimp till operaaria (fast utan tillhörande opera) och fångar i harmoniska skiften, dramatiska intervall och geniala små musikaliska detaljer summan av rädsla, hopp, förundran och hemlängtan.

Text: David Saulesco


Medverkande

 

&

Den svenska sopranen Johanna Wallroth trädde fram i rampljuset i samband med att hon vann första pris i den prestigefyllda Mirjam Helin International Singing Competition 2019. 2021 mottog hon det eftertraktade Birgit Nilsson-stipendiet. Som Klassiska artisten i P2 säsongerna 2022/23 och 2023/24 medverkar Johanna Wallroth i ett flertal konserter med Sveriges Radios Symfoniorkester i en bred repertoar, från Alban Bergs Sju tidiga sånger med chefsdirigent Daniel Harding till Mozart-arior med Martin Fröst och Franz Schuberts Mässa Ess-dur med András Schiff.

Säsongen 2023/24 innefattar bland annat även en Europaturné med Mahlers fjärde symfoni tillsammans med Klaus Mäkelä och Oslo-Filharmonien, och Mahlers åttonde symfoni i debuten med Orchestre de Paris under ledning av Daniel Harding. Med Harding och Sveriges Radios Symfoniorkester har hon tidigare turnerat med Mahlers fjärde symfoni. Denna säsong debuterar hon även med DR-Symfoniorkestret i Debussys La demoiselle elué under ledning av Barbara Hannigan och gör scendebuter på både Opéra de Rouen och Glyndebourne.

Säsongerna 2020/21 och 2021/22 framträdde hon på Wiener Staatsoper, bland annat som Barbarina i en livestreamad föreställning av Figaros bröllop under chefsdirigent Philippe Jordan, samt som Giannetta i Kärleksdrycken, En röst från himlen i Don Carlos och Ida i Läderlappen, samtliga under ledning av Bertrand de Billy. Säsongen 2022/23 debuterade hon på Drottningholmsteatern under teaterns operafestival, som Leocasta i Vivaldis Il Giustino under George Petrou. Samma säsong debuterade hon på Opernhaus Zürich i en balettuppsättning koreograferad av Christian Spück efter Monteverdis madrigaler med dirigenten Christoph Koncz.

Johanna Wallroth utbildade sig först till dansare på Kungliga Svenska Balettskolan, men kom senare att fokusera på röststudier och tog examen vid Universität für Musik und darstellende Kunst i Wien.

Bengt Forsberg är en av Sveriges mest uppskattade och namnkunniga pianister, framför allt inom det kammarmusikaliska området. Han samarbetar regelbundet med bland andra mezzosopranen Anne Sofie von Otter, cellisterna Andreas Brantelid och Mats Lidström, samt violinisterna Cecilia Zilliacus och Nils-Erik Sparf. Som solist har han framträtt med bland andra Kungliga Filharmonikerna, Göteborgs Symfoniker och Malmö Symfoniorkester, samt givit solokonserter i bland annat anrika Wigmore Hall i London. Han har i mer än 30 år varit konstnärlig ledare för kammarmusiken i Allhelgonakyrkan i Stockholm, där många av landets främsta musiker regelbundet framträder.

Hans omfattande och breda repertoar inkluderar inte bara standardverken utan präglas av hans stora intresse av att lyfta fram ovanlig och sällan spelad musik av tonsättare som Nikolaj Medtner, Erich Wolfgang Korngold, Percy Grainger och Charles-Valentin Alkan. Flera av hans inspelningar har vunnit stora internationella priser, såväl Grammy som av den ansedda tidskriften Gramophone. 2019 vann den tredje skivan i en serie med verk av Amanda Maier en Grammis för Årets klassiska album där Bengt Forsberg spelar med Cecilia Zilliaus och Kati Raitinen. Hans inspelningar med Anne Sofie von Otter har också blivit särskilt uppmärksammade i Sverige och internationellt.

Bengt Forsberg är sedan 1997 ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien. Han har både organistexamen och diplomexamen i pianospel från Musikhögskolan i Göteborg, och har därefter studerat för Peter Feuchtwanger i London och Herman D. Koppel i Köpenhamn.

Antonio Hallongren är en mångsidig solist, kammar- och orkestermusiker. Han har uppträtt som solist med bland andra Simón Bolívar Symfoniorkester i Venezuela och Nordiska Kammarorkestern och var residensartist hos Montgomery Symfoniorkester säsongen 2016/17 efter att ha vunnit orkesterns internationella solisttävling. Som kammarmusiker har han spelat med världsartister som Michael Amory från Brentano-kvartetten, Miguel Da Silva från Ysaÿe-kvartetten, Staffan Scheja, samt Eugene Drucker och Philip Setzer från Emerson-kvartetten. Han har uppträtt på prestigefyllda festivaler och kammarmusikinstitut såsom Music@Menlo och Kronberg-festivalen.

Han har belönats med flera priser både i Sverige och utomlands, bland annat av Kungliga Musikaliska Akademien och av London-baserade Sinfonia-Haverhills solisttävling. Som vinnare av en stor nordisk solisttävling turnerade han i Norge med Dvořáks cellokonsert tillsammans med Bergens Filharmoniska Orkester.

2013 var han med om att grunda Lövstabruks Kammarmusikfestival och arbetar som festivalens konstnärlige ledare för att sprida kammarmusiken till en större publik. 2016 startade han Ungdomspriset för att uppmuntra unga musiker att ägna sig åt klassisk musik. Han har en masterexamen från Juilliard School i New York City där han studerat för David Finckel och Richard Aaron. Han har även studerat för Ola Karlsson, Julia Lichten, Mats Rondin och Harro Ruijsenaars. Han spelar på en J.F Lott från 1727 vänligen utlånad av Järnåkerfonden.

Chris Parkes är solohornist i Sveriges Radios Symfoniorkester. Han har tidigare tjänstgjort som solohornist i Royal Philharmonic Orchestra, 3:e hornist i Londons filharmoniska orkester och är dessutom förstehornist i John Wilson Orchestra och Sinfonia of London.

Han uppträder regelbundet som förstehornist med orkestrar såsom Berlinerfilharmonikerna, Londons symfoniorkester, Bayerska Radions symfoniorkester, Philharmonia-orkestern, Royal Opera House orkester, Münchenfilharmonikerna och Europeiska kammarorkestern. Som solist har han uppträtt med exempelvis Londons symfoniorkester, Philharmonia-orkestern, Royal Philharmonic Orchestra, BBC Skotska symfoniorkester, Sveriges Radios Symfoniorkester och Aurora Orchestra, med dirigenter som Daniel Harding, John Wilson, Klaus Mäkelä och Gianandrea Noseda. Han har medverkat i kammarmusikprojekt och på inspelningar med bland andra Anne Sofie von Otter, Gwilym Simcock och Pierre-Laurent Aimard.

2022 släpptes hans inspelning av Benjamin Brittens Serenade med Andrew Staples, Sveriges Radios Symfoniorkester och Daniel Harding. 2023 kom Diagonal Music, en skiva med trioverk för horn, violin och piano av Britta Byström och Johannes Brahms inspelad tillsammans med Malin Broman och Simon Crawford-Phillips.

Han har studerat vid Chetham’s School of Music i Manchester och vid Guildhall School of Music and Drama i London. Han har själv undervisat vid Guildhall sedan 2011.

Andreas Taube Sundén är stämledare och soloklarinettist i Sveriges Radios Symfoniorkester. Han har tidigare haft samma tjänst under fyra år i Concertgebouworkestern i Amsterdam, dessförinnan i Den Norske Operas orkester, Helsingborgs Symfoniorkester och i Malmö Symfoniorkester.

Som solist har han uppträtt med bland andra Concertgebouworkestern, Kringkastingsorkestret, Stavanger Symfoniorkester, Sveriges Radios Symfoniorkester, Malmö Symfoniorkester, Tapiola Sinfonietta och Arméns musikkår. Han är även aktiv som kammarmusiker och har uppträtt på bland annat Risør Kammarmusikfestival, Gloppen Musikkfest, Crusellfestivalen samt festivaler i Åbo och Oslo. Han har gjort konsertframträdanden i Norden, runt om i Europa och i USA.

På skiva finns han representerad med Carl Nielsens klarinettkonsert, inspelad med Sveriges Radios Symfoniorkester och Joana Carneiro, och Marie Samuelssons klarinettkonsert A New Child of Infinity, To My Two Sons, inspelad med Malmö Symfoniorkester och Sarah Ioannides.

Han är en efterfrågad pedagog som undervisar på Kungliga Musikhögskolan, tidigare också som adjungerad professor vid Musikhögskolan Ingesund, som gästprofessor vid Musikhögskolan i Zaragoza i Spanien samt på mästarkurser över hela världen. Sedan 2015 är han konstnärlig ledare för Voksenåsen Summer Academy i Oslo. Han har själv studerat på Norges Musikkhøgskole i Oslo för professor Hans Christian Bræin, följt av vidare studier i Italien för Hans Deinzer samt för professor Yehuda Gilad vid USC Thornton School of Music i USA.

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim