arrow

Nordiska veckor: Sibelius femma

Sverigepremiär för både Anna Thorvaldsdottirs uppmärksammade nya orkesterverk ARCHORA och Hans Abrahamsens hornkonsert, med orkesterns stämledare Chris Parkes som solist. Konserten avslutas med Jean Sibelius älskade femte symfoni. Allt under ledning av den hyllade finska dirigenten Eva Ollikainen.

Anna Thorvaldsdottirs ARCHORA beställdes av BBC Proms tillsammans med Los Angeles symfoniorkester, Münchens symfoniorkester, Orchestre de Paris, Islands symfoniorkester och festivalen Klangspuren Schwaz. I likhet med Thorvaldsdottirs tidigare musik är ARCHORA ett orkesterverk med hög densitet, en slags klangrik ljudväv med olika parallella sömmar. Premiär fick verket den 22 augusti 2022 under BBC Proms där den finska dirigenten Eva Ollikainen ledde BBC:s filharmoniska orkester. Uppförandet listades senare som en av årets främsta musikupplevelser av tidningen The Guardian.

Inspirationen till ARCHORA är filosofisk. Thorvaldsdottir utgick från idén om att det finns en ursprunglig energi och en allestädes närvarande parallell sfär, som på samma gång är bekant och främmande; statisk och föränderlig; ingenstans och överallt. Verket kretsar kring känslan av och den inneboende konflikten i att alltid vara närvarande, oavsett var man befinner sig, samtidigt som man vet att verkligheten alltid kommer att lösas upp och formas till någonting nytt. Titeln är en sammanslagning det latinska ordet för ursprunglig, ”arché”, samt för den parallella verkligheten,
”chora”.

Även den danske kompositören Hans Abrahamsens hornkonsert är ett beställningsverk av ett antal internationellt framstående institutioner – a Berlinerfilharmonikerna, NHK Symfoniorkester i Tokyo, nederländska NTR ZaterdagMatinee, Seattle Symfoniorkester och Aucklands Filharmoniker – med Berlinerfilharmonikernas förstehornist Stefan Dohr i åtanke. Paavo Järvi dirigerade urpremiären med Berlinerfilharmonikerna och Dohr som solist.

Abrahamsens hornkonsert består av tre satser, men följer inte det klassiska snabb-långsam-snabb-mönstret. I stället är varje sats uppdelad i olika sektioner, åtskilda av pauser, som skiljer sig åt vad gäller tempo, textur och karaktär. Det virtuosa hornpartiet är liksom intrasslat i en slags stormig orkesterlabyrint, med en mängd vindlingar och återvändsgränder.

Jean Sibelius femte symfoni beställdes av den finska staten med anledning av kompositörens eget 50-årsjubileum 1915. Sibelius påbörjade arbetet med symfonin tre år tidigare och gjorde ett antal olika versioner av den, varav den tredje och sista från 1919 är den som främst spelas i dag. Kanske hade omskrivningarna att göra med att de skrivs under en tid då många kompositörer började överge symfonin som musikalisk form. Under samma period blev Finland självständigt från Sovjetunionen, och ett inbördeskrig rev sönder landet. Alldeles oavsett de yttre omständigheterna är det som blivit känt som ”svan-temat” i finalsatsen en av Sibelius mest ihågkomna, lyriska och välklingande melodier.

Text: Bodil Hasselgren


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER dot 2023/2024
Skriv ut

Medverkande

 

&

Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiosymfonikerna, är kända som en av Europas mest allsidiga orkestrar. De har en bred och spännande repertoar och ligger hela tiden i framkant. Orkestern har mottagit ett flertal utmärkelser och uppskattas för sin stora musikaliska bredd, men även för sina samarbeten med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister.

Radiosymfonikerna har sedan 1979 varit knutna till Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen. Förutom publiken på plats i Berwaldhallen, når orkestern många lyssnare via radion och digitala medier, samt genom sitt samarbete med EBU. Konserter strömmas även regelbundet via Berwaldhallen Play och sänds av Sveriges Television, vilket ger publiken ännu fler möjligheter att njuta av en av världens främsta orkestrar.

”Orkestern känner stor ödmjukhet inför musiken och har en underbar känsla för musikalisk inlevelse och kreativitet”, enligt Daniel Harding, Radiosymfonikernas chefsdirigent sedan 2007. ”Jag har aldrig dirigerat en konsert där orkestern inte har spelat med livet som insats!”

Radioorkestern grundades för första gången 1925 i samband med de första radioutsändningarna i Sverige. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Orkestern har under åren haft flera framstående chefsdirigenter. Två av dem, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har senare utnämnts till hedersdirigenter.

Eva Ollikainen är chefsdirigent och konstnärlig ledare för Islands Symfoniorkester. Det var när hon utbildade sig till pianist vid Sibelius-akademien som hon bestämde sig för att bli dirigent, och började då ta lektioner för Leif Segerstam och Jorma Panula. Vid 21 års ålder vann hon Jorma Panula-dirigenttävlingen, och arbetade sedan med Londons filharmoniska orkester och Kurt Masur samt Philharmonia-orkestern och Christoph von Dohnányi som en del av Allianz-stiftelsens internationella dirigentakademi. Hon har även studerat för Bernard Haitink och Herbert Blomstedt på Tanglewood Music Center i Boston.

Ollikainen har utvecklat en rik repertoar med fokus på de stora tyska symfonierna. Hon har återkommande samarbeten med Kungliga Filharmonikerna, Sveriges Radios Symfoniorkester, Copenhagen Phil, Åbo Filharmoniska Orkester och Lahtis stadsorkester. Hon är återkommande gästdirigent för Staatskapelle Dresden och har bjudits in till Wienersymfonikerna, Tokyo Metropolitan symfoniorkester, med flera.

Eva Ollikainen ledde Islands Symfoniorkester för första gången 2005, då hon fick hoppa in i en produktion med kort varsel, och ledde orkestern vid flera tillfällen mellan 2007 och 2010. I februari 2019 dirigerade hon orkestern för första gången i Harpa konserthus i Reykjavik och fick sådant gensvar från orkestern att hon kort därefter erbjöds tjänsten som chefsdirigent.

Chris Parkes är solohornist i Sveriges Radios Symfoniorkester. Han har tidigare tjänstgjort som solohornist i Royal Philharmonic Orchestra, 3:e hornist i Londons filharmoniska orkester och är dessutom förstehornist i John Wilson Orchestra och Sinfonia of London.

Han uppträder regelbundet som förstehornist med orkestrar såsom Berlinerfilharmonikerna, Londons symfoniorkester, Bayerska Radions symfoniorkester, Philharmonia-orkestern, Royal Opera House orkester, Münchenfilharmonikerna och Europeiska kammarorkestern. Som solist har han uppträtt med exempelvis Londons symfoniorkester, Philharmonia-orkestern, Royal Philharmonic Orchestra, BBC Skotska symfoniorkester, Sveriges Radios Symfoniorkester och Aurora Orchestra, med dirigenter som Daniel Harding, John Wilson, Klaus Mäkelä och Gianandrea Noseda. Han har medverkat i kammarmusikprojekt och på inspelningar med bland andra Anne Sofie von Otter, Gwilym Simcock och Pierre-Laurent Aimard.

2022 släpptes hans inspelning av Benjamin Brittens Serenade med Andrew Staples, Sveriges Radios Symfoniorkester och Daniel Harding. 2023 kom Diagonal Music, en skiva med trioverk för horn, violin och piano av Britta Byström och Johannes Brahms inspelad tillsammans med Malin Broman och Simon Crawford-Phillips.

Han har studerat vid Chetham’s School of Music i Manchester och vid Guildhall School of Music and Drama i London. Han har själv undervisat vid Guildhall sedan 2011.

Musiken

Ungefärliga tider

I Anna Thorvaldsdóttirs atmosfäriska musiklandskap möts det spröda och det dova. Hon hämtar stoff till sitt skapande i naturen, men framför allt bortom den omedelbara förståelsen av det värdsliga. ARCHORA för symfoniorkester och orgel kretsar kring föreställningen om en grundläggande energi – arche – och ett allestädes närvarande parallellt rike, även om Thorvaldsdóttir i sin programtext klargör att hon använder nämnda förutsättning endast för att närma sig musikens kärna, struktur och atmosfär.

ARCHORA rör sig mellan ytterligheter: det komplexa och lätta, det dova och ljusa, det flytande och det explosiva, det främmande och det bekanta. Kärnan i verket, urenergin om vi så vill, är de mullrande borduntoner ur vilka allt föds och slutligen också återvänder. I harmoni med detta löper sammanhang av mer oförutsägbar rörelse i de övre registren.

Musiken är i ett konstant flöde och varje detalj är väsentlig för helheten. Harmonier, melodier och musikaliska strukturer rör sig organiskt mellan instrument och musiker. En sorgsen melodi uppstår för att strax därefter upplösas igen; vi hör en bastrummas slag mot spröda violiner; skrapande slagverk, luftiga flöjter, knäppande strängar, och glissandon som åker kana ut i universum.

Ett antal motiv återkommer genom verket, bland annat överlappande och långsamt fallande sextondelar i blås och stråk, samt ett fallande halvtonsmotiv som blir mer och mer framträdande verket igenom. En växelverkan mellan komplexa kluster och unisona rörelser i stråk- och blåsinstrument är andra element mellan vilka Thorvaldsdóttir balanserar, lika integrerat som spontant.

ARCHORA är ett ömsom kärvt och manande verk, ömsom skirt och skört, med stundtals nästan smekande melodier. Det går att betrakta verket som en utflykt i världsalltet, men mest av allt rör vi oss kanske i ett inre universum, där borduntonerna i basen ger genklang i våra lågstämda och kontemplativa register, medan de melodiösa slingorna får grepp om vår framåtrörelse och esprit. Den som vill kan rentav lyssna till ARCHORA som en seismograf för världens känslotillstånd.

Text: Anna Hedelius

Hans Abrahamsen är en av Danmarks främsta samtida kompositörer. När han blev antagen vid Musikaliska akademien i Köpenhamn som ung var det som hornist, men under studietiden växte intresset för komposition.

På 1960-talet sällade sig Abrahamsen till den musikaliska inriktning som kom att betecknas som ”ny-enkel”, en motreaktion mot 50-talets modernistiska avant-garde. De flesta av Abrahamsens tidiga kompositioner är i ett litet format, ofta kammarmusik, sällan längre än 15–20 minuter och gärna med ett enkelt, nästan naivt uttryck. Hans internationella genombrott skedde med Berlinerfilharmonikernas beställningsverk Nacht und Trompeten som uruppfördes 1981.

Under 1990-talet drabbades Abrahamsen av en kreativ kris. Han har beskrivit det som att han inte hittade något sätt att uttrycka det han ville och att det tomma, vita notpapperet gav honom panik. Vägen ut ur skrivkrampen hittade han genom att börja arrangera och orkestrera musik av Bach och andra äldre tonsättare. Det förlöste hans kreativitet och ledde in honom på nya vägar.

I hornkonserten från 2019 visar Abrahamsen upp hela sin djupa kunskap om just hornet som instrument. Solostämman är virtuos, men utan att svårighetsgraden blir ett självändamål. Musiken anknyter till hornets traditionella associationer med skog och natur, men också idyll och mystik. Konserten vandrar mellan intima partier, som kan ge associationer till längtan och tröst, och avsnitt av urkraft, frenesi, rytm och tempo.

Hornkonserten är ett gemensamt beställningsverk från Berlinerfilharmonikerna, NHK symfoniorkester i Tokyo, NTR Zaterdag Matinee, Seattles symfoniorkester och Aucklandfilharmonikerna. Verket uruppfördes i Berlin 2020 av Berlinerfilharmonikerna med Stefan Dohr som solist och Paavo Järvi som dirigent.

Text: Katarina Lindblad

År 1912 nämner Sibelius för första gången den femte symfonin i sin dagbok. Ett par år senare tycks han ha kommit en bit på väg i arbetet, och på hösten 1914 skriver han till gode vännen Axel Carpelan: ”Igen en djup dal. Men jag har redan skönjat berget som jag säkert kommer att bestiga […] Gud öppnar sin dörr för en stund och hans orkester spelar den femte symfonin.”

Drygt ett år senare var verket färdigt och det fick sitt uruppförande på Sibelius femtioårsdag, den 8 december 1915. Framförandet blev en succé, men Sibelius var inte nöjd med sin skapelse. En andra version fick premiär nästföljande år, men revideringarna fortsatte ända till 1919, då symfonin fick den utformning som vi känner i dag.

I den första versionen hade verket fyra satser, men i den slutliga versionen hade de krympt till tre, där scherzot fogats samman med den första satsen. Sibelius var överhuvudtaget ofta fundersam över symfonins form, och hans experimenterande skulle så småningom utmynna i den i en enda sats komponerade sjunde symfonin. Hans fjärde och femte symfonier tillkom under 1900-talsmodernismens intåg och genombrott, en period då många tonsättare betraktade den symfoniska formen som förlegad och sökte andra uttrycksformer.

Den femte symfonin inleds mystiskt och gåtfullt, med pukor och ett stigande ”signalmotiv” i hornen, som sedan ekar i träblåset, och enligt många musikvetare kan verkets alla följande centrala motiv härledas till dessa inledande takter. Andra satsen är stillsam och idyllisk till sin karaktär, med en dialog mellan pizzicaton i stråkar och träblås som skiftar i temperament. Satsen övergår utan uppehåll i finalen, och snart ljuder symfonins förmodligen mest berömda melodi – svantemat – i hornen.

Inspirationen till svantemat fick Sibelius under en promenad, då han fick se sexton svanar kretsa över himlen: ”En av mitt livs stora upplevelser! Herregud vilken skönhet” skrev han i dagboken. Jämsides med denna magnifika melodi komponerade han ännu ett praktfullt motiv som spelas av träblåset. De två melodierna ger tillsammans med ett glimrande stråkskimmer en känsla av rymd och himmelsk atmosfär. Symfonin avslutas med sex storstilade ackord. En pampig avslutning på en mästerlig symfoni.

Text: Axel Lindhe

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 35 min inkl. paus

Lär dig mer om musiken! Lyssna på Mästerverken i P2 om Sibelius femte symfoni.

Ingår i följande konsertserier: