arrow

MUSIKEN BERÄTTAR: TÖRNROSA

Den unge dirigenten Ryan Bancroft har gjort en fantastisk resa från uppväxten i Los Angeles via studier vid Royal Conservatoire of Scotland i Glasgow till anställning som chefsdirigent för BBC National Orchestra of Wales, som förste amerikan någonsin på posten. På sitt första gästspel i Berwaldhallen ger han sin egen konsertsvit ur Tjajkovskijs odödliga sagobalett från 1889, en utsökt sammansättning av de centrala delarna av balettens handling.

Se några glimtar från konsertintroduktionen före torsdagens konsert med Pernilla Eskilsdotter från Klassisk Morgon i P2:

Ryan Bancrofts konsertsvit börjar från början, som alla goda berättelser. Prinsessan Aurora skall döpas och alla gästerna träder in i den vackra salen. Men sist av alla kommer den elaka Carabosse och uttalar en dödlig förbannelse: På sin sextonde födelsedag kommer Aurora sticka sig på en spinnrock och dö. Den goda och mäktiga Lila fen lyckas dock dämpa förbannelsens makt, så att prinsessan bara kommer att falla i hundraårig sömn.

På sin sextonde födelsedag introduceras Aurora för fyra vackra unga män som vill gifta sig med henne. Från ingenstans dyker en maskerad främling upp med en födelsedagspresent: en spinnrock. Innan någon vet ordet av har Aurora stuckit sig i fingret och främlingen avslöjar sig som illvillige Carabosse själv. Den Lila fen visar sig igen och påminner församlingen om att till synes livlösa Aurora kommer att vakna igen av en kyss om hundra år och försätter hela kungariket i djup sömn.

Etthundra år senare är prins Désiré ute på jakt. Han möter den Lila fen som berättar om den sovande prinsessan och prinsen ber henne att leda honom dit. Carabosse gör ett sista desperat försök att hindra dem att väcka Aurora och hela kungariket, men besegras av prins Désiré och den Lila fen. Prinsen väcker Aurora med en kyss, förbannelsen är bruten och hela kungariket vaknar på nytt. Tjajkovskij levde ett på många sätt olyckligt liv, vilket också återspeglas i mycket av hans musik. Den dysterheten märks däremot föga i Törnrosa som är full av optimism.

Som pendang till bröllopslyckan: en symfoni tillägnad en av det sena 1700-talets mest musikkunniga städer. Mozart hade en hängiven publik i Prag sedan hans opera Enleveringen ur seraljen gjort succé 1783 och tre år senare blev Figaros bröllop en ännu större framgång. ”Alla är överens om att inget verk blivit en sådan sensation som Figaros bröllop” stod det i tidningen i Prag. I januari året därpå, 1787, besökte Mozart själv för första gången Prag och mottogs närmast som en hjälte. Hans 38:e symfoni, som sedermera kallas för just Pragsymfonin, fick sin premiär vid detta besök.

Det är oklart huruvida symfonin faktiskt skrevs till resan, men det är inte konstigt att Pragsymfonin tilltalade den böhmiska publiken. Mozarts komplexa och samtidigt medryckande väv av melodier och motiv, särskilt i den första satsen, liksom blåsinstrumentens framträdande roller genom hela verket – regionen var känd för sina skickliga blåsmusiker – lär ha passat som hand i handske hos den kräsna Pragpubliken. Och inte har symfonin förlorat sin lyskraft på drygt tvåhundra år; tvärt om är den lika flörtig och lustfylld som när den först spelades.

Text: David Saulesco


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER Skriv ut

Dirigentbyte - Ryan Bancroft ersätter David Zinman. Förändringar i programmet har därmed skett. Korrekt program, se nedan.

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas mest mångsidiga orkestrar. Repertoaren innefattar såväl de stora klassiska verken som spännande ny musik. I samarbeten med tonsättare, dirigenter och solister finns en ständig strävan att bryta ny mark. Orkesterns omfångsrika och högklassiga musicerande har belönats med ett otal priser och lovord och de gör regelbundna gästspel på internationella festivaler och konserthus. ”Orkestern har en unik kombination av ödmjukhet, sensibilitet och musikalisk fantasi” säger Daniel Harding, chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester. ”Jag har aldrig haft en konsert med Radiosymfonikerna där de inte spelat som om det gällde livet!” fortsätter han. Den första radioorkestern bildades 1925, samma år som Radiotjänst började sina sändningar. Alltsedan dess har orkesterns konserter sänts i Sveriges Radios. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967 och har genom åren haft framstående chefsdirigenter som Sergiu Celibidache, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen.

Dirigenten Ryan Bancroft blev känd nästan över en natt när han i april 2018 vann både första pris och publikens pris vid prestigefyllda Malko Competition for Young Conductors i Köpenhamn. Han debuterade med BBC National Orchestra of Wales i november samma år, återvände i maj 2019 och bara några månader senare tillkännagavs han som orkesterns tillträdande chefsdirigent från och med hösten 2020. Denna säsong kantas av debuter hos såväl Orchestre Philharmonique du Luxembourg, BBC Symphony Orchestra och Malmö Symfoniorkester som hos Stavanger symfoniorkester, Sveriges Radios Symfoniorkester och Kungliga Filharmonikerna. Dessutom gör han debut i Kina med bland annat NCPA Orchestra i Peking. Bancroft är en stark förespråkare för ny musik. Han har uruppfört verk av bland andra Sofia Gubajdulina och Anne LeBaron och arbetat med framstående improvisationsmusiker som Charlie Haden och Wadada Leo Smith.

Musiken

Ungefärliga tider

”Gör ditt bästa för att hålla orkestern på gott humör” varnade Mozarts pappa Leopold. ”Jag vet allt hur du komponerar. Du kräver mycket uppmärksamhet av alla orkesterns medlemmar och att hålla en hel orkester i så strängt arbete i flera timmar är inget att skämta om.” Just dessa varningens ord handlade om operan Idomeneo som enligt pappa Leopold pressade de stackars musikerna till bristningsgränsen.

Det var sant att Mozarts musik inte alltid föll publiken i smaken. Kejsar Josef II:s berömda, kompakta sågning av Figaros bröllop – ”för många toner, käre Mozart” – var inte bara en högt uppsatt träskalles enskilda oförstående. Mozarts samtida kritiker kunde kalla hans musik för ogenomtränglig, osmaklig eller helt enkelt bisarr. Men själv ville Mozart inte sluta utvecklas. Inte i pianokonserterna, inte i operorna, inte i stråkkvartetterna och inte i symfonierna.

Denna Mozarts 38:e symfoni skriven 1786 är lite av en extra-allt-symfoni. Förutom stråkensemblen kräver den två, inte en, av varje träblåsinstrument och därtill två trumpeter och naturligtvis pukor. Till skillnad från dåtidens standardmodell för tyska och österrikiska symfonier har denna bara tre satser – menuetten lyser här med sin frånvaro – men i gengäld är den första satsen längre än någon annan symfonisk sats under 1700-talet. Och vilken första sats det är.

Symfonin börjar med en lång inledning, ett dunkelt adagio som förebådar Mozarts nästa jätteprojekt, Don Giovanni. När väl det friska allegrot bryter ut väntar inte en konventionell sonatform med lättöverskådlig struktur. Mozart presenterar en hel räcka motiv som varvas, återtas, ställs mot varann och vävs samman till en komplex, kontrapunktisk musikalisk struktur som riskerar att förvirra till och med tonsättaren själv – så för säkerhets skull tas den i repris.

Den andra, långsamma satsen rymmer också flera motiv, men utan den första satsens exhibitionistiska maximalism. Det är ett fridfullt andante som behåller lite av operakänslan i hur de olika instrumenten stundtals känns som olika karaktärer i just en opera.

För Prag-publiken, som bara månader innan symfonins premiär hade förtrollats av Figaros bröllop, kan säkert sista satsen uppfattats som en ren kärleksförklaring. Satsens första tema citerar Susannas och Cherubinos korta duett i operans andra akt och utvecklar den till ett frejdigt presto med blåsarna och särskilt flöjt i fokus. Lite som operans Cherubino, den hormonstinna tonårspojken som klär ut sig till flicka för att slippa militärtjänstgöring, växlar sista satsen mellan trippande koketterier och yvigt pojkaktiga utfall.

Text: David Saulesco

Tjajkovkijs sagobalett Törnrosa bygger på en av åtta klassiska berättelser ur samlingen Gåsmors sagor från 1697, Prinsessan i den sovande skogen. Sagorna hade ursprungligen muntliga förlagor och samlades in av fransmannen Charles Perrault. På den tiden riktades sagorna till en vuxen publik, de var ofta mycket grymma och lästes framför allt av samhällets övre klasser. Bröderna Grimms bearbetade och mer barnvänliga version från 1812 är dock den som ligger till grund för baletten. Där överlever kungen och drottningen den 100-åriga sömnen och kan fira prinsessans bröllop med prinsen. Med i baletten finns också Perraults övriga karaktärer från Gåsmors sagor, som Mästerkatten i stövlar, Rödluvan och Askungen med flera, vilka framträder som gäster på bröllopsfesten.

Balettmästaren Marius Petipa, som var van att få sin vilja igenom, skrev en noggrann och detaljerad lista till tonsättaren med önskemål om bland annat tempi och rytmer. Detta skulle ha kunnat orsaka svårigheter i samarbetet med den känslige och manodepressive Tjajkovskij, men så blev inte fallet. Tjajkovskijs inspiration tog fart och han tog entusiastiskt itu med att komponera baletten som blev klar på bara fem veckor. I ett brev till sin mecenat och väninna, Nadezhda von Meck, skrev han: ”Jag tror att musiken till den här baletten hör till mina bästa verk. Ämnet är så poetiskt och så väl lämpat att tonsätta att jag, likaså inspirerad av librettot, komponerar med den värme och glädje som alltid är förutsättning för bra musik”.

Tjajkovskij var för stunden lycklig och euforisk, vilket också återspeglas i baletten. Den skiner igenom som en solstråle på en annars regngrå himmel av nedstämda, självbiografiska verk. Tjajkovskij lyckades göra musiken jämbördig med dansen och Törnrosa blev en succé, vilket höjde den ryska balettens status.

Text: Andreas Konvicka

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 50 min inkl. paus

UPPTAKT:
Torsdag kl 18.00, med kvällens värd Pernilla Eskilsdotter.
Fredag kl 18:00, värd Christina Hedlund

Ingår i följande abonnemang: