När Berwaldhallen beställde ett verk av Benjamin Staern på temat Pippi Långstrump föreställde han sig en scen som förtrollat generationer av barn och vuxna. Scenen som spelades upp i Staerns huvud var när Pippi lyfter upp sin häst i luften och Tommy utbrister ”jag tror att Pippi är starkast i världen”. ”Tänk för att jag är det,” svarar Pippi. Och tänk på alla unga tjejer som vågar gå sin egen väg och uppvisar sådan styrka att man tappar hakan. En sådan fantastisk tjej tillägnar Staern sitt verk, för sitt mod i att uppmärksamma klimatfrågan: Greta Thunberg. Hennes skolstrejk blev början på en klimatrörelse som spridits till mer än 100 länder med manifestationer som involverat miljontals ungdomar.

Astrid Lindgren skapade Pippi väl medveten om att hennes uppstudsighet gick på tvärs med dåtidens auktoritära uppfostringstankar. Pippis förmåga att väcka uppståndelse har sedan levt vidare. Pedagoger har varit rädda för att andra barn ska ta efter henne och hälla socker på golvet. 1995 beskylldes hon av kristdemokraten Carin Stenström för ungdomars brist på mognad och självfixering. 2008 ifrågasattes hon i Kina för hennes sätt att behandla poliser. Den vilda och frimodiga tjejen har dock fortsatt att vara populär och ses av många som en ikon för den goda människan som står upp mot förtryck.

Staern berättar att han hade tre ledord när han komponerade Pippi lyfter hästen: Lekfullhet, energi och upptäckarglädje. Av detta skapade han ett färgsprakande orkesterstycke om den lika färgsprakande Pippi Långstrump för att hylla henne på 75-årsdagen. Pippi delar förresten födelsedag med Astrid Lindgrens dotter, Karin Nyman. Pippi föddes på Karins tioårsdag den 21 maj 1944, då hon fick en saga om den jättestarka flickan i present. Att Pippi i dag skulle vara så gammal som 75 år är dock omöjligt, säger Staern. Hon åt ju sitt krumelurpiller och hävdade: ”jag vill aldrig bliva stur”!

Text: Mats Hansson

Redan 1897 lekte Maurice Ravel med tanken på att skriva en opera efter sagoantologin Tusen och en natt. Den unge Ravel var mitt uppe i sin andra period vid Pariskonservatoriet, då han studerade för Gabriel Fauré. Fantasi och uppfinningsrikedom är två kännetecken hos Ravels musik, liksom ett noggrant detaljarbete. Den här kärleken till detaljer återfanns även i Ravels övriga liv; i hans bostad fanns åtskilliga små konstverk och prydnadsföremål och han älskade att klä sig elegant och att omge sig med vackra saker. Även en fascination av det främmande och exotiska märks i Ravels musik. Med andra ord var det inte så konstigt att Tusen och en natt lockade den unge tonsättaren.

Till slut blev det dock inte mer än en uvertyr, Shéhérazade, som Ravel själv beskrev som ”starkt influerad av rysk musik”. Uvertyren fick ett svalt mottagande vid uruppförandet i maj 1899 och en 24-årig Ravel fick läsa kritiska omdömen som ”ett valhänt plagiat på den ryska skolan”. Själv beskrevs han som ”en medelmåttig debutant som kanske kan bli något om han anstränger sig”. En annan kritiker tyckte sig se talang, men att Ravel borde emulera Beethoven i stället för Debussy. Ravel tog åt sig av kritiken och beskrev uvertyren efteråt som ”ett klumpigt hafsverk”, ett omdöme som nog får anses som väl självkritiskt.

Uvertyren inleds med Scheherazades ledmotiv, först lätt och lekfullt dansande mellan olika träblåsinstrument och snart i ett första triumferande klimax i mässingsblåset. Melodin bär tydliga orientaliska drag, så helt genomrysk kan man inte anklaga musiken för att vara. Enligt en anonym verkkommentar, som dock antas vara skriven av Ravel själv, är uvertyren skriven enligt klassiskt snitt med tre delar efter inledningen: Huvudtemat presenteras och utvecklas tills sordinerade trumpeter introducerar sidotemat som inspirerats av en persisk melodi. I del två utvecklas fyra olika teman under en pedal som bygger på ledmotivet. I den sista, pampiga delen återkommer huvud- och sidotemat från del ett och ett återtagande av den skira inledningen avrundar uvertyren.

Text: David Saulesco

Det var en gång för länge sedan, långt borta i Österlandet… Den symfoniska sviten Scheherazade av Nikolaj Rimskij-Korsakov är en sagoberättelse i toner. Det är musik som låter oss svepas med till en värld av romantik, prinsar och prinsessor, vådliga sjöresor och andra makalösa äventyr. Inspirationen hämtade han från sagosamlingen Tusen och en natt, vilket gav honom anledning att emellanåt låta sin strålande vackert orkestrerade musik bölja ut i österländskt färgade tonfall. Temat som spelas av en soloviolin, och som återkommer genom hela verket, är den unga Scheherazades röst: hon som i samlingens ramberättelse i kraft av sitt skarpa intellekt, och genom att så skickligt berätta sina tusen och en sagor, lyckades rädda sitt eget liv.

Men egentligen var Rimskij-Korsakov mycket noga med att det här inte är programmusik, i den mening att exakta händelser är återgivna i musiken. Han var också mycket tveksam till om det var rätt att ha kvar de fyra satsernas titlar, som han ursprungligen hade skrivit in i partituret: Havet och Sinbad sjöfararens skepp, Sagan om prins Kalender, Den unge prinsen och den unga prinsessan samt Festen i Bagdad och skeppsbrottet. Kanske, menade han, vore det bättre att benämna satserna med musiktermer: Preludium, Ballad, Adagio, Final? Han landade till slut i att det vore bäst att inte ha några benämningar alls på de fyra satserna.

Ändå har sagorubrikerna hängt med, och nog går det att höra hur Rimskij-Korsakov i sin musik skildrar karaktären i berättelserna. Det kan vara värt att lägga märke till vad han påpekade i sin självbiografi: ”Allt jag ville var att lyssnaren, om denne uppskattade mitt stycke som symfonisk musik, skulle bära med sig intrycket att det tveklöst är en orientalisk berättelse om ett antal fantastiska händelser och inte blott fyra stycken spelade efter varandra.”

Text: Christina Hedlund