arrow

MUSIKEN BERÄTTAR: DEN DRAMATISKE SCHUBERT

Förutom alla hundratals lieder och sångcyklerna Winterreise och Die schöne Müllerin skrev Schubert flera operor och sångspel. Lyriske operatenoren Michael Schade ger ett smakprov på dramatikern Schubert. Ännu mer dramatiskt blir det i Henzes orkesterbearbetning av en av Schuberts mest kända sånger, Erlkönig. Dessutom smygstartar vi 250-årsfirandet av Ludwig van Beethoven med Frank Peter Zimmermanns tolkning av Beethovens violinkonsert, allt under ledning av chefsdirigent Daniel Harding. Fredagens konsert direktsänds med bild på Play.

Med Beethovens Violinkonsert D-dur tjuvstartar Berwaldhallen firandet av nästa års 250-årsjubileum. Som solist hör vi Frank Peter Zimmermann som är en kär och återkommande gäst i Berwaldhallen, senast 2018 i det bejublade framförandet av Schumanns Fantasi för violin och orkester. En annan kär bekant är den vid Wienoperan knutne tysk-kanadensiske tenoren Michael Schade och att framföra Schuberts ”okända” operamusik med honom som solist är ett förslag av chefsdirigent Daniel Harding själv.

Få är medvetna om hur mycket Schubert skrev för scenen. Verken spelades knappt under hans levnad och det är i dag mycket ovanligt att de framförs. Detta är en unik möjlighet att få höra smakprov på den genre i vilken Schubert aldrig slog igenom. I sin ungdom tog han lektioner av Antonio Salieri för att lära sig den italienska bel canto-operastilen, som var på högsta modet i Wien och således även mycket inkomstbringande.

För att främja och öka repertoaren av tyska operor beställde Theater am Kärntnertor i Wien varsin opera av Schubert och Carl Maria von Weber, vilket resulterade i Schuberts Fierrabras och Webers Euryanthe. Endast den senare sattes upp och blev ett totalt fiasko. Detta, tillsammans med att Rossini framgångsrikt erövrade Wien, gjorde att intresset för ny tysk opera svalnade. Fierrabras, ett verk han varken fick se eller fick betalt för, kom att bli Schuberts sista försök att skriva en opera. Den hade premiär först 1988, och en något mera nyanserad syn på Schubert som operatonsättare framträder. Fastän han aldrig fick möjligheten hade Schubert förutsättningarna att utvecklas till operakompositör. Det vittnar inte minst smakproven i kvällens konsert om.

Adrast är en av fyra ofullbordade operor, ur vilken vi får höra en aria. Tonsättningen av Goethes text till sångspelet Claudine von Villa Bella hör till Schuberts ungdomsverk och framfördes troligen i ett privat sammanhang. Lazarus är ett mycket vackert men oavslutat oratorium från 1820. Det är det verk där Schubert är som tydligast påverkad av Gluck, vilket framför allt hörs i de lyriska recitativen. Hans Werner Henzes Erlkönig är en modern tolkning av Schuberts sång från 1815, ursprungligen hämtad ur Henzes balett Le fils de l’air. Till firandet av Schuberts 200-årsjubileum vid Schwetzingerfestivalen i Tyskland omarbetade Henze stycket till en liten orkesterfantasi. I hans gripande version är dock det drivande tempot den enda likheten med Schuberts original.

Text: Andreas Konvicka


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas mest mångsidiga orkestrar. Repertoaren innefattar såväl de stora klassiska verken som spännande ny musik. I samarbeten med tonsättare, dirigenter och solister finns en ständig strävan att bryta ny mark. Orkesterns omfångsrika och högklassiga musicerande har belönats med ett otal priser och lovord och de gör regelbundna gästspel på internationella festivaler och konserthus. ”Orkestern har en unik kombination av ödmjukhet, sensibilitet och musikalisk fantasi” säger Daniel Harding, chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester. ”Jag har aldrig haft en konsert med Radiosymfonikerna där de inte spelat som om det gällde livet!” fortsätter han. Den första radioorkestern bildades 1925, samma år som Radiotjänst började sina sändningar. Alltsedan dess har orkesterns konserter sänts i Sveriges Radios. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967 och har genom åren haft framstående chefsdirigenter som Sergiu Celibidache, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen.

Daniel Harding är Sveriges Radios Symfoniorkesters chefsdirigent sedan 2007. Han är även avgående chefsdirigent för Orchestre de Paris, konstnärlig ledare för Anima Mundi-festivalen i Pisa och hedersdirigent hos Mahler Chamber Orchestra, som han jobbat med i över 20 år. Harding gästar regelbundet framstående orkestrar som Wienfilharmonikerna, Staatskapelle Dresden och Concertgebouworkestern i Amsterdam. Han har gjort flera prisbelönade skivinspelningar som Grammy-belönade Billy Budd av Benjamin Britten med London Symphony Orchestra och Beethovens Pianokonsert nr 3 och 4 med Sveriges Radios Symfoniorkester och Maria João Pires.

Harding började spela trumpet som barn, men i tonåren tog intresset för dirigering över. Som sjuttonåring satte han upp Arnold Schönbergs Pierrot Lunaire med några studiekamrater, vilket ledde till jobb som assistent åt Sir Simon Rattle vid Birminghams symfoniorkester i ett år. Han avslutade sin tid med att själv leda orkestern, vilket blev hans professionella debut som dirigent.

I augusti 2018 avslutade Daniel Harding och Sveriges Radios Symfoniorkester den prestigefyllda Edinburgh International Festival med Mahlers storslagna Symfoni nr 8 tillsammans med internationella stjärnsolister som Karen Cargill och Christopher Maltman. I september gästade de Anima Mundi-festivalen i Pisa och i november åker orkestern på en omfattande Europaturné med konserter i bland annat Tyskland, Österrike och Schweiz. Harding är även en eftertraktad operadirigent med återkommande engagemang vid exempelvis La Scala i Milano, Wiener Staatsoper och festivalen i Aix-en-Provence.

Harding är angelägen att utbilda och inspirera sin publik. Han vill att barn och ungdomar själva skall få uppleva musiken med instrument i händerna och att publiken får en fördjupad relation till – och därmed också förståelse av – musiken. ”Jag vill förmedla att musik är mer än en kort förströelse,” säger Harding. ”Den är en del av våra liv och jag tror att när publiken blir medveten om det kommer de att lyssna på ett annat sätt.”

Tyske violinisten Frank Peter Zimmermann är en mångsidig konsertmusiker med alla de klassiska solokonserterna på sin repertoar. Han har omtalats för sin virtuositet i kombination med änglalik klang och ömsom melankoliska mjukhet, ömsom sprakande nerv. Nyligen har han uppträtt med Berlinfilharmonikerna, New York Philharmonic, Bayerisches Staatsorchester och Bamberger Symphoniker och är Arist-in-Residence vid Staatskapelle Dresden. Med sin trio, Trio Zimmermann turnerar han under säsongen runt om i Europa. Trion omfattar även violasten Antoine Tamestit och cellisten Christina Poltéra och tillsammans har de spelat in verk av Beethoven, Mozart, Schubert, Schönberg och Hindemith. Han har uruppfört Magnus Lindbergs Violinkonsert nr 2, En sourdine av Matthias Pintscher, The Lost Art of Letter Writing av Brett Dean och Juggler in Paradise av Augusta Read Thomas. Han spelar på en Antonio Stradivari 1711 ”Lady Inchiquin” som tillhandahålls av Kunstsammlung Nordrhein-Westfalen, Düsseldorf.

Tysk-kanadensiska tenoren Michael Schade har under de senaste tjugo åren varit en regelbunden gäst vid festivalen i Salzburg där han har medverkat i bland annat Mozarts Trollflöjten och Titus mildhet, Purcells King Arthur, Haydns Armida och även konsertverk som Haydns Skapelsen och Schuberts Die schöne Müllerin. Han syns också regelbundet på Metropolitan Opera, Bayerische Staatsoper, Canadian Opera Company och Wiener Staatsoper. På hans repertoar finns alla Mozarts och Strauss ledande roller, liksom titelrollen i Brittens Peter Grimes, Aschenbach i Brittens Döden i Venedig, Florestan i Beethovens Fidelio och Målaren i Alban Bergs Lulu. Konsertrepertoaren omfattar såväl Bachs kantater och passioner som Mahlers Das Lied von der Erde, Bruckners Te Deum och Mendelssohns Elias. På senare tid har han även gjort Eisenstein i Strauss d y:s Läderlappen vid Wiener Staatsoper, Stolzing i Wagners Mästersångarna i Nürnberg på La Scala och titelrollen i Mozarts Idomeneo vid Maggio Musicale Fiorentino.

Musiken

Ungefärliga tider

Ludwig van Beethovens Violinkonsert D-dur tillkom under hans rika skaparperiod mellan 1803 och 1808 då en rad stora verk såg dagens ljus, bland fyra symfonier från Eroican till den sjätte. Hittills hade Beethoven bara skrivit solokonserter för sitt eget instrument, pianot, men han hade skrivit två romanser för violin och orkester liksom en så kallad trippelkonsert för violin, cello, piano och orkester. Dessutom finns en ofullbordad violinkonsert från början av 1790-talet. Han var alltså inte helt obekant med fiolen som soloinstrument.

Inspiration till violinkonserten fick han av violinisten och dirigenten Franz Clement som var känd för sin virtuositet. Det var också han som uruppförde verket dagen före dopparedan, 23 december 1806. Solokonserten rönte vid den tiden ingen större uppskattning och var i stort sett bortglömd ända tills violinisten Joseph Joachim framförde det i London nästan fyrtio år senare och placerade det på violinisters standardrepertoar.

Utifrån Beethovens brev till sin förläggare kan vi förstå vilken slags violinspel som tilltalade honom. Han hade hört den berömde Rodolphe Kreutzer spela och var mycket förtjust: ”Jag föredrar hans anspråkslösa sätt och brist på effektsökeri framför all den ytlighet som de flesta virtuoser visar.” Franz Clement var känd för ett ömt och kärleksfullt uttryck, en inte så kraftfull ton men alltid säker intonation. Det är också drag som återspeglas i Beethovens musik. Solostämman har ofta karaktären av en enda lång improvisation och stämningen är övervägande ljus och fridfull.

Första satsen inleds med ett långt orkesterparti med först lätta pukslag, ett återkommande motiv, följt av det sångbara huvudtemat i oboe, klarinett och fagott. Ett energiskt mellanparti leder över till det andra temat som kan ses som en utveckling av det första. Temat vidareutvecklas i ständiga växlingar mellan dur och moll tills solisten äntligen gör bländande entré och broderar ut huvudtemat i glansfull dialog med orkestern. Andra satsen är mild och drömmande. Det första temat presenteras i orkestern, utsmyckat av solistens girlanger. Via en solokadens går satsen utan paus över i finalen som präglas av lekfullt växelspel mellan solist och orkester. En stor solokadens kröner satsen som avslutas med huvudtemat som en sista gång får blomma ut innan kraftfulla orkesterackord sätter punkt för konserten.

Text: Claes M. Cnattingius

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 50 min (inkl. paus)

UPPTAKT i nedre foajén:
Fredag kl 18.00, med kvällens värd Eric Schüldt
Lördag kl 14:00, Katarina Lindblad berättar om konserten.

Ingår i följande abonnemang: