arrow

MUSIKEN BERÄTTAR: ANTIHJÄLTARNA

Sagofiguren Till Eulenspiegel var en gång lika känd som Arne Anka eller Herman Hedning är i dag – och hans upptåg lika grova som sina efterträdares. I Richard Strauss symfoniska dikt blir Till, efter att ha förnedrat både hantverkare, präster och lärda, till slut dömd till döden. Sibelius sagohjälte Lemminkäinen är varken elak eller illvillig, men hans kvinnojagande leder honom i döden och hans magikunniga mor måste återuppliva honom med gudarnas hjälp. Storslagen musik med dirigent James Gaffigan.

Hör Sveriges Radios Symfoniorkesters stämledare Rick Stotijn berätta om estländaren Eduard Tubins Kontrabaskonsert:

”Det är möjligt att jag inte är en första rangens tonsättare, men jag är en förstklassig andra rangens tonsättare” är ett av många citat som tillskrivs Richard Strauss. Men nog hör han hemma bland musikhistoriens giganter med operor som Elektra, Salome och Rosenkavaljeren och inte minst med sina symfoniska dikter. Till Eulenspiegel var en sägenomspunnen medeltida upptågsmakare och Strauss tänkte först skriva en opera om honom, men insåg att att den symfoniska dikten passade bättre. Till Eulenspiegels lustige Streiche är en av Strauss fyndigaste tondikter och här ger han i så gott som varje takt prov på sitt skickliga handlag med orkesterapparaten. Utan tvekan ett verk av en första rangens tonsättare!

Estländaren Eduard Tubin flydde till Sverige under andra världskriget. I hans nya hemland kom det att dröja innan hans musik skulle få den uppmärksamhet den förtjänade, men med sin kontrabaskonsert från 1948 gjorde han internationell succé. Konserten beställdes av Tubins landsman Ludwig Juht, solobasist i Bostons symfoniorkester, som uppmanade Tubin att skriva den så att ”varje kontrabasist i hela USA har den stående på sin pult för att kunna skryta med den”. Tubins konsert är sannerligen ett riktigt uppvisningsstycke och här får vi höra en av världens främsta kontrabasister, Sveriges Radios Symfoniorkesters stämledare Rick Stotijn framföra detta virtuosa verk.

Sommaren 1894 besökte Sibelius festspelen i Bayreuth. Säkerligen bidrog de överväldigande upplevelserna av Wagners musik till Sibelius insikt om att han själv inte var någon operatonsättare. Men ursprunget till hans Lemmikäinen-svit står inte desto mindre att finna i Sibelius försök i operagenren. Ett år tidigare hade han skissat på en opera kallad Båtens skapelse och flera av idéerna till operan kom att leva vidare i Lemminkäinen-sviten. Precis som i Strauss tondikt har vi här att göra med musik som förtäljer en historia – och Lemminkäinen är i likhet med Till Eulenspiegel något av en munter antihjälte. Lemminkäinen-sviten fick sitt uruppförande 1896, men de sista revideringarna gjorde Sibelius så sent som 1939.

Den amerikanske dirigenten James Gaffigan är eftertraktad världen över, både som orkester- och operadirigent. Att blåsa liv i Strauss och Sibelius hejdlöst underhållande och dramatiska berättelser är följaktligen ingen match för denne världsdirigent.

Text: Axel Lindhe


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas mest mångsidiga orkestrar. Repertoaren innefattar såväl de stora klassiska verken som spännande ny musik. I samarbeten med tonsättare, dirigenter och solister finns en ständig strävan att bryta ny mark. Orkesterns omfångsrika och högklassiga musicerande har belönats med ett otal priser och lovord och de gör regelbundna gästspel på internationella festivaler och konserthus. ”Orkestern har en unik kombination av ödmjukhet, sensibilitet och musikalisk fantasi” säger Daniel Harding, chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester. ”Jag har aldrig haft en konsert med Radiosymfonikerna där de inte spelat som om det gällde livet!” fortsätter han. Den första radioorkestern bildades 1925, samma år som Radiotjänst började sina sändningar. Alltsedan dess har orkesterns konserter sänts i Sveriges Radios. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967 och har genom åren haft framstående chefsdirigenter som Sergiu Celibidache, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen.

Amerikanske dirigenten James Gaffigan är för närvarande chefsdirigent för Luzerner Sinfonieorchester och förste gästdirigent vid Nederländska radions filharmoniker. Han har nyligen debuterat vid Metropolitan Opera i New York med Puccinis La Bohème och Nederländska nationaloperan i Amsterdam med Gershwins Porgy and Bess och är en av sitt lands just nu mest eftertraktade dirigenter. Den senaste tiden har han även gjort exempelvis Puccinis Flickan från Västern på Bayerische Staatsoper och Bizets Carmen på San Francisco Opera. Han har även gjort debuter hos Los Angeles Philharmonic, BBC Symphony Orchestra och Melbourne Symphony Orchestra. Bland tidigare samarbeten kan nämnas Orchestre de Paris, Orchestra of the Age of Enlightenment, London Philharmonic Orchestra, Wiener Symphoniker och Seoul Philharmonic.

Nederländske kontrabasisten Rick Stotijn anses vara en av världens främsta på sitt instrument. Han är sedan 2010 stämledare i Sveriges Radios Symfoniorkester, gästspelar i samma roll hos exempelvis London Symphony Orchestra och Concertgebouworkestern i Amsterdam och uppträder som solist med flera av världens främsta ensembler som Musica Vitae, Nederländska Radions Symfoniorkester, Amsterdam Sinfonietta, Joensuu stadsorkester och Sveriges Radios Symfoniorkester. Han samarbetar flitigt med högaktuella tonsättare och har fått verk skrivna för sig av exempelvis Britta Byström, Roel van Oosten, Rene Samson och Michel van der Aa. Som kammarmusiker har han spelat med bland andra Janine Jansen, Mischa Maisky, Vilde Frang, Simon Crawford-Phillips och Johannes Rostamo. Han uppträder regelbundet vid festivaler i exempelvis Luzern, Delft och Utrecht. Han spelar på en Raffaele & Gagliano tillhandahållen av NMF, Nederländska musikinstrumentstiftelsen.

Musiken

Ungefärliga tider

Romantikens epok kännetecknades bland annat av tonsättarnas önskan att förbinda musiken med andra konstarter, särskilt litteraturen. I operor hade det förstås förekommit sedan 1600-talet men i rent instrumentala sammanhang är exemplen från barocken och klassicismen inte många. Först på 1800-talet började det bli populärt att skildra yttre företeelser i musik. En av de första att ta steget fullt ut var Franz Liszt, vars tretton symfoniska dikter och två symfonier visar upp en mängd olika ämnen. Lyssnaren är dock inte beroende av att känna till förebilderna för att uppskatta musiken.

Samma sak gäller för de flesta av Richard Strauss symfoniska dikter. Han var på det området Liszts viktigaste efterföljare och ännu mer noggrann med att ge varje verk en logisk musikalisk form. Den som ville kunde ta reda på vad musiken inspirerats av, men den som lät bli missade inget viktigt. Varje regel har förstås sina undantag och i Strauss fall heter det Till Eulenspiegels lustige Streiche, en av hans mest detaljerat programmatiska symfoniska dikter. Här är det faktiskt värdefullt att veta vad den handlar om. Till Eulenspigel, på svenska Till Ugglespegel, var enligt legenden en flamländsk lösdrivare på 1300-talet känd för sina upptåg och spratt mot både vanligt folk och ämbetsmän och präster. Berättelserna om Till trycktes 1483 i en folkbok som blev vida känd och snart var ”Eulenspiegel” ett vedertaget uttryck för en riktig buse.

Strauss skildrar ett urval av Tills upptåg: Han retas med människorna på byns marknad, rider plötsligt rätt in bland torggummorna och skrattar när deras varor krossas. Så börjar han spela präst, ställer sig på gatan i svart kåpa och predikar högljutt. Sedan agerar han artig kavaljer bland vackra unga damer. Snabbt blir han förälskad, men när hans känslor inte besvaras bestämmer han sig för att hämnas på hela mänskligheten!

Till möter några professorer och ger dem – givetvis själv utklädd till professor – några kuggfrågor att fundera över. Med en kanon beskriver Strauss hur professorerna ”på fem språk försöker reda ut problemen”. Till blir allt djärvare i sina påhitt men fångas till slut in och ställs inför rätta. In i det sista tar han lätt på saken men när han inser att han gått för långt är det för sent. En trumvirvel annonserar domen: avrättning genom hängning. Klarinetten illustrerar hur Till hissas upp i galgen. I ett kort efterspel anar vi att Till lever vidare – i Strauss musik och i våra minnen.

Text: Sven Kruckenberg

Eduard Tubin föddes 1905 i byn Torila i Estland. Hans föräldrar var båda duktiga amatörmusiker: mamma sjöng i kyrkokören och pappa spelade trumpet och trombon. I sitt hemland kom han att bli en framgångsrik tonsättare, men det visade sig svårare för honom att få erkännande för sin musik här i Sverige. Hit flydde Tubin och hans familj efter Sovjetunionens ockupation av Estland 1944. Tubin var i första hand symfoniker men i Sverige var musiklivet under efterkrigstiden starkt påverkat av modernistiska strömningar, där symfonier inte stod högt i kurs.

På Tubins meritlista står såväl operor och konserter som kammarmusik och, som sagt, symfonier. Internationellt genombrott fick han med sin femte symfoni från 1947. Samma år komponerade han sin Kontrabaskonsert som även den blev en stor internationell framgång. Konserten skrev Tubin i nära samarbete med sin landsman Ludwig Juht, solokontrabasist i Bostons filharmoniker. Juht besökte Tubin i Stockholm och demonstrerade instrumentets möjligheter. Därefter vidtog en livlig brevväxling mellan tonsättare och solist.

Juht uppmanade Tubin att skriva konserten så att ”varje kontrabasist i hela USA har den stående på sin pult för att kunna skryta med den”. Och Tubin lyckades verkligen skapa ett unikt briljant och uppfinningsrikt glansnummer för kontrabasisten, som lyfter fram oanade färgnyanser hos det stora instrumentet. Men det är också ett stycke som ger en fin provkarta på Tubins egenart som tonsättare. Musiken kännetecknas av en härligt rytmiskt markerad och framåtriktad energi, men här finns också andningspauser i form av intagande, poetiska partier som visar prov på Tubins skicklighet som melodiker. Det är inte förvånande att konserten ständigt står på repertoaren hos kontrabasister världen över.

Text: Axel Lindhe

När Elias Lönnrot vid mitten av förra århundradet publicerade nationaleposet Kalevala kom det att få stora följder i Finland. I takt med att landets självständighetsiver senare under seklet väckte sig stark kom konst, litteratur och musik att ta starka intryck av Lönnrots samling av hjältedikter. Inom musiken är det naturligtvis Sibelius som står i framkanten, men det vore felaktigt att se Sibelius Lemminkäinen-svit som endast ett nationellt hyllningsverk.

Vid tiden för komponerandet i början av 1890-talet var Sibelius påverkad av intryck från kontinenten. Han var bekant med Wagners skrift ”Opera und Drama” och skissade på en opera med titeln Båtens skapelse. Mötet med Wagners operor i Bayreuth kom att göra ett starkt intryck på den unge tonsättaren. Även om de överväldigande upplevelserna förmodligen var en bidragande orsak till Sibelius insikt om att han själv inte var operatonsättare tog han starkt intryck av Wagners musik. I Lemminkäinen-svit kan Wagner-influenserna höras i till exempel Tuonelas svan, som bär på tydlig inspiration från Wagners Lohengrin.

I början av 1896 inledde Sibelius repetitionerna av sviten och i april samma år fick verket sitt uruppförande i Helsingfors. Mottagandet från kritikerna var blandat och inte heller tonsättaren själv var nöjd. Han gjorde omarbetningar och verket fick ett andra uruppförande året därpå. Sibelius skulle sedan fortsätta omarbeta sitt material och delar av sviten skulle inte få sin slutgiltiga form förrän 1939.

Lemminkäinen själv kan kanske bäst beskrivas som en kärlekskrank antihjälte som ger sig ut på äventyr, förför kvinnor och utkämpar dueller. Han faller i bakhåll, spetsas på spjut och hans kropp vräks ner i Tuonelas älv. Men hans trollkunniga moder lyckas väcka sin son till liv igen. Till allt detta skapade Sibelius fantastisk musik, men det är knappast fråga om programmusik i bemärkelsen att tonspråket är en illustration av handlingen. Musiken skall snarare ses som ett försök att beskriva stämning och atmosfär, en konst som Sibelius behärskade till fulländning.

Text: Axel Lindhe

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 55 min (inkl. paus)

UPPTAKT – Fredag kl 18.00 & Lördag kl 14.00
Jack Lantz, programledare Sveriges Radio P2, berättar om konserten.

Ingår i följande abonnemang: