Musik för själens ensamhet
I Sibelius fjärde symfoni har nationalromantiken har bytts ut mot kargare, inåtblickande klanger med inspiration från den dramatiska finska naturen. Radiokören sjunger i Purcells trösterika begravningsmusik till drottning Maria II. Hyllade operasångerskan Ann Hallenberg framför Mahlers Der Einsame im Herbst, en orkestersång i vackert patinerade höstfärger, och Erbarme dich ur Bachs Matteuspassion. En efterlängtad konsert med chefsdirigent Daniel Harding.
Konserten sändes direkt i Sveriges Radio P2 och på Berwaldhallen Play fredag 5 juni kl 19.
På engelska finns två ord för ensamhet. ”Loneliness” är ofrivillig ensamhet som kan kännas in i märgen. ”Solitude” är självvald och kan vara både befriande och läkande. Efter tio karantänveckor i ett stängt Paris vet Radiosymfonikernas chefsdirigent Daniel Harding en del om båda. Han beskriver kvällens konsert med ordet “solitude”. Där ryms sorg och ångest, men också acceptans och frid.
År 1910 vandrar Jean Sibelius i de karelska skogarna. Han vill skapa något helt nytt och behöver inspiration. Vid den berömda forsen vid Imatra står han ensam i timmar och försöker höra en grundton i det dånande vattnet. Symfonin han påbörjar samma höst inleds med ett stark, lågt C i stråkar och fagotter – är det kanske forsens ton?
Parallellt med den fjärde symfonin arbetar Sibelius med att tonsätta en av tidens mest kända skräckdikter, om nu en sådan genre finns: Edgar Allan Poes Korpen. Det projektet blev aldrig färdigt, men lite av musiken lever kvar i symfonin och diktens dystra, övernaturliga stämning bidrar till symfonins mörka landskap av tritonusintervall och avskalad orkestrering.
Berättarens ångest inför dikten hesa korp och dess obönhörliga ”nevermore”, eller ”förbi” i Viktor Rydbergs översättning, är kanske Sibelius egen. Han lever i ständig skräck att cancern som opererats bort ur hans hals skall komma tillbaka. ”Fjärde symfonin representerar en mycket väsentlig och stor del av mig; nog är jag glad att jag har skrivit den”, skrev Sibelius.
Att vara för sig själv men inte ensam – ”alone but not lonely” – så beskriver den legendariska sångerskan Jessye Norman Das Lied von der Erde. När Gustav Mahler komponerar den, 1908, har han just gått igenom ett år av fruktansvärda personliga tragedier. Och ändå handlar Das Lied von der Erde inte bara om sorg och avsked, utan också om acceptans. Mahler hade funnit tröst i översättaren Hans Bethges bok med tyskspråkiga versioner av tusenåriga kinesiska dikter och använde dem till sina sex sånger. Han kallade sitt verk för en symfoni, även om formatet påminner mer om kammarmusik.
Ann Hallenberg, som har erövrat världen med sin varma och virtuosa mezzosopran, sjunger om Der Einsame im Herbst, den ensamma som ser blåa dimsjok svepa över sjön och undrar om hjärtats höst aldrig ska ta slut. Kärlekssol, ska du aldrig mer skina och torka mina bittra tårar?
Även om Ann Hallenberg har en stor och omväxlande repertoar är hon kanske mest känd för sina tolkningar av 1700-talets musik. Omfamnad av Sibelius symfoniska strömmar sjunger hon en av musikhistoriens mest älskade arior: Erbarme dich ur Johann Sebastian Bachs Matteuspassion.
32 år innan Bach gjorde odödlig musik av sin personliga tro i Matteuspassionen dog oväntat en annan av musikhistoriens största tonsättare. Henry Purcell blev inte mer än 35 eller 36 år gammal och vilken sjukdom som tog hans liv vet vi inte. Han komponerade musik till drottning Maria II:s begravning i mars 1695. Bara ett halvår senare spelades två av styckena därifrån på hans egen. “Mitt i livet är vi i döden”, sjunger Radiokören.
Och mitt i musiken diktar Tomas Tranströmer om ensamhet, här uppläst av film- och teaterskådespelaren Krister Henriksson. När Tranströmer går över de frusna östgötska fälten känner han, liksom många av oss, en längtan efter att vara för sig själv: ”solitude”, som det så vackert heter på engelska
”Jag måste vara ensam
tio minuter på morgonen
och tio minuter på kvällen.
– Utan program.
Alla står i kö hos alla.”
Text: Janna Vettergren
Medverkande
Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.
Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.
Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.
Radiokören består av 32 professionella sångare som tillsammans bildar ett unikt och dynamiskt instrument, hyllat av musikälskare och kritiker världen över. Radiokören möter publiken på sin hemmascen i Berwaldhallen, Sveriges Radios konserthus, liksom i konsertsalar runt om i landet och på turnéer i hela världen. Dessutom når de miljontals lyssnare i Sveriges Radio P2, på Berwaldhallen Play och internationellt genom EBU.
Sedan 2020 är Radiokörens chefsdirigent den flerfaldigt prisbelönade lettiske kördirigenten Kaspars Putniņš. Sedan januari 2019 är den franske orkester- och kördirigenten Marc Korovitch kormästare för Radiokören, med ansvar för ensemblens vokala utveckling.
Radiokören bildades 1925, samma år som radion påbörjade sina sändningar, och gav sin första konsert i maj det året. I körens omfångsrika skivkatalog finns en mängd kritikerrosade och prisbelönade inspelningar. Hösten 2023 släpptes Kaspars Putniņš första skiva med Radiokören: Robert Schumanns Missa sacra, inspelad med organisten Johan Hammarström.
Daniel Harding är Sveriges Radios Symfoniorkesters chefsdirigent sedan 2007 och sedan 2019 även orkesterns förste konstnärlige ledare, med ett uppdrag som omfattar att hitta nya programformat för att presentera klassisk musik. Det arbetet inleddes redan säsongen 2014/2015 med den uppmärksammade konsert- och föreläsningsserien Interplay. Harding är även hedersdirigent för Mahler Chamber Orchestra, som han arbetat med i över 20 år, och konstnärlig ledare för Youth Music Culture, Greater Bay Area i Kina. Säsongen 2024/2025 tillträder han som chefsdirigent vid Santa Cecilia-akademien i Rom.
Harding är en ständig gäst hos världens främsta orkestrar, däribland Wienerfilharmonikerna, Berlinerfilharmonikerna, Bayerska Radions symfoniorkester, Concertgebouworkestern och La Scala-filharmonikerna. I USA har han uppträtt med Bostons, Chicagos och San Franciscos symfoniorkestrar, med Clevelands orkester, samt med Los Angeles och New Yorks filharmoniker. Som eftertraktad operadirigent har han lett hyllade uppsättningar vid La Scala i Milano, Wiens stadsopera, Royal Opera House i London, samt vid festivalerna i Aix-en-Provence och Salzburg. Han har tidigare varit konstnärlig ledare för Orchestre de Paris och för Anima Mundi-festivalen i Pisa, samt förste gästdirigent för Londons symfoniorkester.
Daniel Harding turnerar med Sveriges Radios Symfoniorkester till Europas mest prestigefyllda scener och har spelat in hyllade och prisbelönade skivor med orkestern. Hans kontrakt som chefsdirigent och konstnärlig ledare fortsätter till och med våren 2025. ”Det är allt ovanligare att förhållandet mellan dirigent och orkester inte bara håller mer än ett decennium, utan också fortsätter att växa” säger han om sitt samarbete med orkestern.
År 2002 mottog Harding den franska utmärkelsen Chevalier de l’Ordre des Arts et des Lettres och 2017 tilldelad han till Officier des Arts et des Lettres. 2012 valdes han in som ledamot i Kungl. Musikaliska Akademien. 2021 mottog han Commander of the Most Excellent Order of the British Empire. Daniel Harding är född i Oxford i England och spelade trumpet innan han började dirigera i sena tonåren. Sedan 2016 är han även utbildad trafikpilot.
Mezzosopranen Ann Hallenberg framträder regelbundet vid internationella operahus och festivaler, såsom Teatro alla Scala Milan, Teatro la Fenice Venice, Teatro Real Madrid, Theater an der Wien, Opernhaus Zürich, Opéra National Paris, Théâtre de La Monnaie Brussels, Netherlands Opera Amsterdam, Bayerische Staatsoper München, Staatsoper Berlin, Salzburg Festival, Salzburg Whitsun Festival och Edinburgh Festival. Hon har spelat in över 40 album och har vid två tillfällen, 2014 och 2016, vunnit pris för ”Best Operatic Recital” vid International Opera Awards i London. 2019 tilldelades hon Operapriset av Tidskriften Opera.
Hallenbergs operarepertoar rymmer huvudroller i operor av Rossini, Mozart, Gluck, Händel, Vivaldi, Monteverdi, Purcell, Bizet och Massenet. Hon har sjungit med orkestrar som Berliner Philharmoniker, Leipzig Gewandhaus Orchestra, Orchestre de Paris, Orchestre national de France, Royal Concertgebouw Orchestra, BBC Symphony Orchestra, symfoniorkestrarna i London, Los Angeles, Montréal och Barcelona, Russian National Orchestra, Sveriges Radios Symfoniorkester, Kungliga Filharmonikerna och Danmarks radios symfoniorkester.
Bland kommande engagemang kan nämnas huvudrollen i Agrippina vid Drottningholms slottsteater, Dejanira i Hercules vid Händel Festspiele i Karlsruhe och Galatea i Aci, Galatea e Polifemo vid Opéra de Lyon. Hallenberg kommer även att sjunga Beethovens Missa Solemnis med Symphonieorchester des Bayerischen Rundfunks, Haydns Il ritorno di Tobia vid Müpa-festivalen i Budapest samt Berlioz L’enfance du Christ och Händels Donna, che in ciel, båda under ledning av Sir John Eliot Gardiner.
Krister Henriksson fick sitt genombrott på Stockholms Stadsteater 1973 med huvudrollen i Ibsens Peer Gynt. Där har han senare gjort roller som Jago i Shakespeares Othello, baron Tusenbach i Tjechovs Tre systrar, titelrollerna i Shakespeares Perikles och i Göran Tunströms Chang Eng. 1993 knöts han till Dramaten, där han synts som Vladimir i I väntan på Godot, Ryttmästarn i Fadren och på senare år titelrollen i Doktor Glas. Han är aktuell på Dramaten i Tröstrapporter av Jacob Mühlrad och Alex Schulman.
Han har medverkat i en lång rad film- och tv-produktioner sedan 1970-talet. 1992 fick han en roll i tv-serien Rederiet som intendent Björn Lindman och året därpå fick han sitt breda genombrott i och med huvudrollen i tv-serien Den gråtande ministern. Mest känd är han som Kurt Wallander i de mer än 30 filmerna inspirerade av Henning Mankells romaner. Han har belönats med flera priser och stipendier, bland annat två Guldbaggar för bästa manliga huvudroll.
Musiken
I början av 1940-talet skrev Jean Sibelius till sin vän, skådespelaren Jussi Snellman: ”Först i framtiden kommer de att förstå vad den kompositionen innehåller.” ’Den’ som Sibelius hänvisar till är hans fjärde symfoni. Den börjar med ett tordön: cello och kontrabas på sitt respektive lägsta C, förstärkta av fagotter, som ur detta illavarslande mörker stakar ut tritonusintervallet: sedan medeltiden känt under öknamnet djävulen i musiken, ”diabolus in musica”. De senaste par hundra åren har intervallets diaboliska koppling utnyttjats medvetet av tonsättare för att frammana en olycksbådande stämning. Sibelius skrev sin fjärde symfoni under en särskilt svår period. Han hade nyligen opererats för strupcancer, hade svårt att förhålla sig stilistiskt till Schönberg och expressionisterna, och så präglades han – som redan var en dyster och grubblande själ – av samtidens psykoanalytiska hänförelse.
Genom hela symfonin går tritonusintervallet som en olycksalighetens röda tråd. Den första insatsen börjar beslutsamt, men viker snabbt av för att ge plats för en solocello, som på allvar sätter musikens hjul i rullning. Skavande dissonanser och skevande harmonik hittar till slut fram till en glimt av ljus i varmt klingande mässingskör, sedan i dämpade stråkar. Mot slutet av första satsen vibrerar orkestern i gång ordentligt, för att efter ett kort utbrott landa i dunklet igen.
Den andra satsen är hälften så lång som någon av de andra, börjar till synes muntert och lättsamt, men återkommande lägger sig det dystra som en våt filt över det friskt dansanta temat i violiner och ljust träblås. Satsen slutar plötsligt, som om en ljuslåga slocknade; i samma stil inleds den tredje satsen, skälvande, som om ljuset inte riktigt gav med sig. Fragment av en melodi träder bitvis fram i trä- och mässingsblås för att slutligen smälta samman och, till sist, landa på ett unisont ciss.
Sista satsen tar vid där den förra slutade, nu med ciss inte som grundton i ciss-moll utan som ters i A-dur. Klockor ringer ut på ett segervisst, frimodigt sätt. Men den första satsens harmoniska tvetydighet och skavande dissonanser återkommer snabbt: moll- och durterser skär mot varandra och musiken pendlar rastlöst mellan A-dur och Ess-dur – två ackord på tritonusavstånd från varandra. Klockorna klämtar allt dystrare och efter en sista dramatisk höjdpunkt faller musiken, bit för bit, tillbaka ner i mörkret.
Strax hitom det senaste millennieskiftet beskrev dirigenten Jukka-Pekka Saraste Symfoni nr 4 av Sibelius på ett sätt som är bevis nog för att tonsättaren hade rätt i sin korrespondens, sextio år tidigare: ”Den är en sådan snilleblixt att det inte torde finnas ett annat så originellt, kompakt och fungerande koncept från den tiden.”
Text: David Saulesco
Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 30 min
Fler konserter
BACHS H-MOLLMÄSSA
Chefsdirigent Kaspars Putniņš leder Radiokören och Sveriges Radios Symfoniorkester i Johann Sebastian Bachs storslagna mästerverk.
MOZART I HÄNDERNA PÅ MAXIM EMELYANYCHEV
Möt Radiosymfonikernas blivande förste gästdirigent som både dirigent och solist i Mozarts sprudlande 23:e pianokonsert och Rimskij-Korsakovs färgrika Scheherazade.
BRAHMS, HILLBORG & FRANCK
Radiokören och Sveriges Radios Symfoniorkester bjuder på praktfull och festlig kör- och orkestermusik med den hyllade franska dirigenten Marie Jacquot.