arrow

MOZARTS VIOLINKONSERT NR 5

Världsviolinisten Janine Jansen, en återkommande gäst i Berwaldhallen, tolkar Mozarts berömda femte violinkonsert i en konsert, som också bjuder på Ravels Le tombeau de Couperin, ett verk som han skrev till minne av goda vänner som stupade i första världskriget. Konserten inleds med Louise Farrencs sprudlande andra konsertuvertyr.

Den franska 1800-talstonsättaren Louise Farrenc vad född i Paris och kom att tillbringa hela livet i huvudstaden. Hon var  högt uppskattad som både konsertpianist, tonsättare och pedagog och var under drygt tre decennier professor i pianospel vid Conservatoire de Paris. Efter hennes död föll hennes verk i glömska och det är först under senare år som Farrencs gärning återigen har börjat uppmärksammas. Hennes andra konsertuvertyr komponerades 1834 och framfördes under sin tid i såväl Paris, som i Köpenhamn, Bryssel och Genève. Här framförs den under konsertmästare Malin Bromans säkra ledning,

Farrencs landsman Maurice Ravel kom från sydvästra delen av Frankrike, men kom som tonåring också till Paris, där han bland annat studerade för Gabriel Fauré. I sitt komponerande var Ravel öppen för influenser från en mängd skilda håll och han hämtade bland annat inspiration från äldre tiders musik och den framväxande jazzen. Under sin levnad jämfördes Ravel inte sällan med Claude Debussy, men Ravel menade själv att han inspirerats mer av Mozart och av Couperin än av sin äldre kollega. Ravels färgrika och inlevelsefulla Le tombeau de Couperin komponerades just som en  hyllning till Couperin och andra franska barocktonsättare.

Vi avslutar kvällen med Mozarts mest berömda violinkonsert, hans melodiska och ljusa femte konsert. I likhet med hans tidigare fyra violinkonserter komponerades den under tiden han var anställd vid ärkebiskopens hov i Salzburg och konserten är ett talande exempel på hur skicklig Mozart var i att plötsligt överrumpla sina lyssnare med överraskande infall, som exempelvis oväntade tonartsbyten. Solist är en av världens absolut främsta violinister av idag, nämligen den nederländska violinisten Janine Jansen som de senaste säsongerna gjort flera bejublade framträdanden i Berwaldhallen.

Text: Axel Lindhe


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER
Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester. Foto: Julian Hargreaves.

Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiosymfonikerna, är kända som en av Europas mest allsidiga orkestrar. De har en bred och spännande repertoar och ligger hela tiden i framkant. Orkestern har mottagit ett flertal utmärkelser och uppskattas för sin stora musikaliska bredd, men även för sina samarbeten med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister.

Radiosymfonikerna har sedan 1979 varit knutna till Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen. Förutom publiken på plats i Berwaldhallen, når orkestern många lyssnare via radion och digitala media, samt genom sitt samarbete med EBU. Konserter strömmas även regelbundet via Berwaldhallen Play och sänds av Sveriges Television, vilket ger publiken ännu fler möjligheter att njuta av en av världens främsta orkestrar.

”Orkestern känner stor ödmjukhet inför musiken och har en underbar känsla för musikalisk inlevelse och kreativitet”, enligt Daniel Harding, Radiosymfonikernas chefsdirigent sedan 2007. ”Jag har aldrig dirigerat en konsert där orkestern inte har spelat med livet som insats!” Orkestern är även stolt över att sedan 2018 ha Klaus Mäkelä som förste gästdirigent.

Under covid-19-pandemin, har Radiosymfonikerna varit en av bara ett fåtal orkestrar i världen som inte har slutat spela. Deras innovativa, kreativa lösningar har hjälpt publiken att ta sig igenom den här svåra tiden, och de har till och med själva skapat nyheter.

En radioorkester grundades för första gången 1925 i samband med de första radioutsändningarna i Sverige. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Orkestern har under åren haft flera framstående chefsdirigenter. Två av dem, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har senare utnämnts till hedersdirigenter.

Malin Broman är första konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester och en internationellt efterfrågad solist med gästspel hos bland andra Academy of St Martin in the Fields, BBC Scottish Symphony Orchestra, Sjællands Symfoniorkester och Göteborgs Symfoniker. Mellan åren 2015 och 2020 var hon konstnärlig ledare för Musica Vitae och hon efterträdde hösten 2019 Sakari Oramo som konstnärlig ledare för Mellersta Österbottens kammarorkester. Hon har även verkat som solist/konstnärlig ledare vid konserter med bland andra Trondheimsolistene, Oulu Sinfonietta, Gävle Symfoniorkester och australiska ACO Collective.

Broman har de senaste åren uruppfört violinkonserter av Helen Grime, Britta Byström, Andrea Tarrodi och Daniel Nelson och spelat in både Carl Nielsens och Britta Byströms konserter på skiva. Hennes inspelning av Mendelssohns dubbelkonsert för violin och piano med Musica Vitae och Simon Crawford-Phillips Grammynominerades 2019. Hon har även gjort ett antal inspelningar med sin hyllade ensemble Kungsbacka Pianotrio, som gett mer än 700 konserter världen över och grundat Change Music Festival. Våren 2020 gjorde Broman i form av programkonceptet Malin Broman x 8 en uppmärksammad filmad inspelning där hon spelar samtliga åtta stämmor i Felix Mendelssohns stråkoktett. Stycket kräver normalt åtta musiker, men i filmen spelar Malin Broman alltså fyra fioler, två altfioler och två celli.

Sedan 2008 är Malin Broman ledamot i Kungl. Musikaliska akademien. Hon är även violaprofessor vid Edsbergs Musikinstitut. Våren 2019 mottog hon H.M. Konungens medalj av 8:e storleken för sina betydande insatser inom svenskt musikliv. Av Järnåkerfonden lånar hon en Stradivarius-violin från 1709 och en Bajoni-viola från 1861.

webbkort-janine-jansen2-foto-harlad-hoffmann-decca-liggande

Flerfaldigt prisbelönade och internationellt hyllade violinisten Janine Jansen samarbetar med världens ledande orkestrar och dirigenter och har tidigare gjort flera hyllade samarbeten med Sveriges Radios Symfoniorkester, bland annat i Lars-Erik Larssons Förklädd gud. Det senaste året har Jansen bland annat gästat Wiener Philharmoniker och Zubin Mehta, München Philharmoniker och Valery Gergiev och London Symphony Orchestra och Gianandrea Noseda, NHK Symphony Orchestra, Tokyo och Paavo Järvi samt New York Philharmonics och Jaap van Zweden. Jansen var utvald som Portrait Artist vid 2019 års musikfestival i Schleswig-Holstein och verkade som gästande konstnärlig ledare vid 2019 års internationella kammarmusikfestival i Utrecht.

Bland Janine Jansens många uppmärksammade skivinspelningar kan nämnas Bartóks första violinkonsert med London Symphony Orchestra, verk av Beethoven och Britten med Paavo Järvi och kammarmusikverk som Schönbergs Verklärte Nacht. Bland hennes priser och utmärkelser kan nämnas fyra Edison Klassiek, det nederländska statens Vermeerpris och NDR Musikpreis från Nordtyska radion. Hon har de senaste åren gjort ett flertal uppmärksammade gästspel med Sveriges Radios Symfoniorkester.

Musiken

Ungefärliga tider

Louise Farrenc föddes i en konstnärlig familj i Paris. Både hennes bror och hennes fader var framgångsrika skulptörer. Hon studerade piano och komposition i hemstaden och kom att utvecklas till en mycket framgångsrik konsertpianist, känd för sin formidabla teknik. År 1842 utsågs hon till professor i pianospel vid konservatoriet i Paris, en tjänst hon kom att inneha i drygt tre decennier.

Glädjande nog hade hennes make, flöjtisten Aristide Farrenc, stor förståelse för sin hustrus talang. Han uppmuntrade hennes ambitioner att komponera och från Louise Farrencs hand strömmade allra främst pianostycken och kammarmusikverk, men också orkestermusik, bland annat tre symfonier. Tillsammans med sin make drev också Louise Farrenc ett musikförlag, ÉditionsFarrenc, som kom att utvecklas till ett av landets största och mest välkända.

Bland hennes orkesterverk återfinns också två konsertuvertyrer, båda från 1842. Idén med konsertuvertyrer, det vill säga uvertyrer komponerade fristående från något sceniskt verk, var fortfarande en relativt ny idé i början av 1840-talet. Påfundet härstammade från Tyskland, där Mendelssohn bland annat komponerat konsertuvertyrerna Uvertyr till en midsommarnattsdröm(1826) och Hebriderna (1830/32).

I Farrencs andra konsertuvertyr hörs såväl mystik som kraftfull dramatik och konstrastrikedom med överraskande tonartsvändningar, och ingen mindre än Hector Berlioz prisade hennes skicklighet i det här verket. Med sin tydliga känsla för dramatik och musikaliskt berättande är det bara att beklaga att Louise Farrenc aldrig kom att komponera en opera.

Text: Axel Lindhe

När första världskriget bröt ut 1914 var den franske tonsättaren Maurice Ravel 39 år. Han ville slåss för sitt land, men var alltför svag för att tjäna vid infanteriet. Den tjänst han i stället fick som chaufför, med uppdrag att köra trupper till fronten, var nog så riskabel och han var själv flera gånger en hårsmån från att omkomma. Han klarade sig, men många av hans vänner mötte döden i kriget.

I januari 1917 dog även Ravels mor Marie, som han stod mycket nära, 76 år gammal. Det var således med tungt hjärta han återupptog sitt komponerande när han frikallades i juni samma år. En tidigare påbörjad pianosvit, Suite française, döpte han i detta sinnestillstånd om till Le Tombeau de Couperin.

En ”tombeau” är ett verk tillägnat en död persons minne, en slags musikalisk gravsten. Ravel skrev färdigt verket då han sommaren 1917 vilade upp sig hos monsieur och madame Fernand Dreyfus i Lyons-la Forêt nordväst om Paris. François Couperin var en fransk barocktonsättare, organist och cembalist, men snarare än att citera eller hylla just honom lånade Ravel den franska barockmusikens struktur, med en dans för varje sats.

I djup sorg färdigställde Ravel sin vackra danssvit som sex satser för piano. Sviten uruppfördes den 11 april 1919 av pianisten Marguerite Long och blev så väl mottagen att den genast fick repriseras. Som svar då någon undrade över det ljusa anslaget i musiken svarade Ravel: ”De döda är sorgsna nog, i sin eviga tystnad.”

Året efter uruppförandet, i februari 1920, arrangerade Ravel själv om fyra av de sex satserna för orkester. Orkestersviten låg även till grund för Rolf de Marés och Jean Börlins koreografi för Svenska baletten i Paris som hade premiär på Théâtre des Champs-Elysées i september samma år. Baletten uppfördes minst 165 gånger.

Text: Anna Hedelius

Under den korta tiden mellan april och December 1775 fullbordade Mozart de fem violinkonserter som vi med säkerhet kan anse som äkta. Anmärkningsvärd är den utveckling av konsertformen som ägde rum mellan de två första violinkonserten och de tre sista. De två första är visserligen personliga, men med förebilder som Luigi Boccherini, Carl Stamitz och Johann Christian Bach klart påtagliga. Också formellt är de två första enklare och mindre krävande än de tre följande verken, i synnerhet den femte och sista violinkonserten. Mozartbiografen Alfred Einstein frågar, med all rätt: ”Vad hände under de tre månader som skiljer den andra violinkonserten från den tredje?”

Mozart var nitton år gammal och tjänstgjorde som hovmusiker hos ärkebiskop Coloredo i Salzburg. Han hade kommit hem från en framgångsrik resa till Italien där hans opera Lucio Silla hade framförts i Milano i december 1773. Den enformiga tjänstgöringen vid hovet i Salzburg avbröts av en kortare resa till Wien och en något längre vistelse i München där den komiska operan La Finta giardiniera uppfördes i januari 1775. En dryg månad senare hade Mozart komponerat ytterligare en opera, Il rè pastore, som uppfördes i Salzburg i samband med ett furstebesök i april 1775.

Under loppet av några år hade underbarnet vuxit till en mogen, genial tonsättare. Detta räcker dock knappast som förklaring till den hisnande utveckling som skedde mellan de två första konserterna och den sista. Mozart skrev med största sannolikhet konserterna för sig själv – det ingick i hans arbetsuppgifter att framföra bland annat violinkonserter.

Vad som skiljer i synnerhet den femte violinkonserten från de föregående är framför allt solistens förhållande till orkestern. Kraven på virtuositet är fortfarande ganska blygsamma. I de sista konserterna är upplägget mera symfoniskt, fördelningen av tematiskt material jämbördig mellan solist och orkester. Men också den musikaliska ingivelsen är rikare och mognare och den melodiska fantasin flödar fritt.

A-durkonserten har visserligen an fast form, men inom denna ryms en rad musikaliska infall som avlöser varandra på ett sätt som Mozart inte kunde eller vågade prestera i de tidigare verken. Speciellt den första satsen är ett praktexempel på hur Mozart överraskar lyssnaren med oväntade inslag, plötsliga tonartsbyten eller överledningar. Solisten avlöser orkesterns inledning med ett kort, lyriskt adagio som sedan leder över i det livliga huvudtemat. Sidotemat är ett lyckligt infall: en och samma ton upprepas, med glimten i ögat. Mellansatsen är ett poetiskt adagio där solisten får brodera en ljuvlig cantilena. Finalen är en menuett med insprängda alla turca-avsnitt som Mozart hämtade från balettmusiken i den tre år äldre Lucio Silla.

Text: Claes M. Cnattingius

Ingår i följande konsertserier: