Mozart och Mendelssohn räknas som två av de mest framstående musikaliska underbarnen genom tiderna. Om man ser till kvaliteten på vad de skrev som barn så vinner dock Mendelssohn överlägset, både enligt BBC Music Magazine i maj 2009 och Goethe cirka 200 år tidigare. Den tyske författaren och filosofen, som hade träffat båda tonsättarna som små, menade att det var som att jämföra barnjoller med den vuxnes mer kultiverade tal att jämföra Mozarts tidiga verk med dem av Mendelssohn. Notera att det var samme Goethe som påpekade att Mozart, som var ett lika stort geni i hans ögon som Rafael och Shakespeare, borde ha varit den att tonsätta Faust. Att Mendelssohns tidiga kompositioner har fått sådan uppskattning är inte överraskande. Några av hans mest kända stycken kommer just från hans tid som tonåring. Vid 16 år skrev Mendehlsson Oktett för stråkar i Ess-dur och vid 17 år skrev han uvertyren till En midsommarnattsdröm. Stråksymfoni nr 10 i h-moll skrev han 1823. Då var han inte mer än 14 år gammal.

Felix Mendelssohns talang blev tidigt erkänd. Hans mamma, Lea Mendelssohn Bartholdy, som själv var en lysande pianist, gav sonen pianolektioner vid sex års ålder. Fyra år senare började han studera för Carl Friedrich Zelter i Berlin som var en varm förespråkare av J S Bach. Som elev till Zelter skrev den unge Mendelssohn tretton stråksymfonier mellan 1821 och 1823, däribland Stråksymfoni nr 10 i h-moll, som övningar till sin lärare. Verken troddes länge ha gått förlorade tills de dök upp på ett bibliotek i Berlin strax efter andra världskriget. Hans verk förbjöds i Nazityskland och statyer av honom revs på grundval av att kompositören var av judisk härkomst, men lyckligtvis överlevde många av hans ännu opublicerade verk, även om några skingrades under kriget och dök upp på platser så långt ifrån Tyskland som Japan och Sydkorea.

Stråksymfoni nr 10 har överlevt som ett verk utan avbrott, med tre sektioner snarare än tre satser. Adagiot för tankarna till Bach och Mendelssohns skolning i tonsättarens tradition. Allegrot för däremot tankarna till det mer glädjefulla och ädla hos Haydn och Mozart. Det slutliga Più prestot är en häftig tempoökning utan andrum som kanske framförallt för tankarna till Mendelssohns ringa ålder när han komponerade stycket.

Mats Hansson

Felix Mendelssohn Bartholdy

Född: 3 februari 1809, Hamburg, Tyskland

Död: 4 november 1847, Leipzig, Tyskland

Verk i urval: Fem symfonier, 13 Stråksymfonier, Violinkonsert e-moll, uvertyren Hebriderna, oratorierna Paulus och Elias, Lieder ohne Worte, skådespelsmusiken till En midsommarnattsdröm med den kända bröllopsmarschen.

Den unga kompositören: Som 20-åring skickades Mendelssohn ut på en tvåårig bildningsresa i Europa. Med hjälp av goda rekommendationer, social begåvning och musik som gjorde succé hade han stor framgång – inte minst i London. I Paris däremot blev mottagandet svalt. Bland annat avfärdade Konservatorieorkestern Reformationssymfonin som ”skolastisk”.

Franz Josef Haydns Violinkonsert i C-dur är komponerad mellan 1761 och 1765 och hör till tonsättarens tidigare verk, skriven i en tid då Wienerklassicismen började slå ut i full blom, som en reaktion på barocken och en pendang till upplysningens krav på enkelhet och klarhet. Men Haydn, som hade börjat sin musikerbana som korpojke i Stefansdomen i Wien, var ingen hejare på vare sig violin eller konsertformen, den som Mozart skulle göra så berömd. Haydn var ingen dålig violinist, men han tyckte bättre om symfonin och stråkkvartetten och han skulle aldrig ha skrivit en violinkonsert för sig själv.
Men i början av 1760-talet träffade Haydn den italienske violinisten Luigi Thomasini och båda två hade lyckats landa varsin anställning hos den framstående familjen Esterhazy, en av dåtidens mäktigaste adelsfamiljer. Haydn fick anställning som kompositör och dirigent – Kapellmeister – en tjänst som han kom att behålla i drygt 30 år. Det är inte svårt att tänka sig att två unga musiker i tjänst hos en av Europas mest betydande konstmecenater såg det som en naturlig sak att samarbeta och dra nytta av det allra bästa hos varandra.
De fyra violinkonserterna går i A-dur, C-dur, G-dur och så fanns det en till – men den är idag förlorad. Tidigare har man trott att Haydn komponerat uppåt tio violinkonserter, men eftersom inga noter finns bevarade i original, tvistar de lärde. Violinkonserten i C-dur har dock en dedikation, ”fatto per il luigi” som har tolkats som att den var komponerad direkt för Thomasini.
Konserten har tre satser och följer därmed sonatformens tresatsiga struktur: snabb-långsam-snabb. Den första satsen har beskrivits som en hybrid mellan barockens ritornellostil och sonatformen, den andra satsen som sångbar och den tredje som akrobatisk.
Så här har musikforskaren Chappell White beskrivit Haydns violinkonserter: ”Genom att använda violinens högsta tonregister, de långa kedjorna av punkterade noter, dubbelgrepp och ornamenteringar, avslöjar violinkonserterna att de komponerades för att framhäva försteviolinistens virtuositet i Haydns orkester, nämligen Luigi Thomasini.” [min översättning]

Mikaela Kindblom

Joseph Haydn

Född: 31 mars 1732 i byn Rohrau, södra Österrike.

Död: 31 maj 1809, Wien, Österrike.

Utbildning: Sängerknabe i Stefanskyrkan i Wien med tillhörande musikundervisning, i övrigt autodidakt.

Verk: Över hundra symfonier, närmare sjuttio stråkkvartetter samt en mängd annan kammarmusik och klaversonater, tretton operor, oratorierna Skapelsen och Årstiderna, dryga tiotalet bevarade mässor.

Om skapande med förhinder: På ålderns höst, märkt av sjukdom, beklagade Haydn att han inte längre kunde låta sina musikaliska idéer få något utlopp: ”De jagar mig, jag kommer inte undan, de står som murar framför mig. Är det ett allegro som jagar mig ökar min puls, jag kan inte sova. Är det ett adagio, blir pulsen långsam. Jag är helt enkelt bara ett levande klaverinstrument.”

Denna musik tillkom under den spänningsladdade period, som direkt föregick andra världskrigets utbrott. De flesta förstod vad som komma skulle, men för Bartók var situationen svår också genom att han inte visste på vilken sida Ungern skulle komma att stå. Om landet tvingades med nazisterna skulle det vara föga meningsfullt att stanna i Europa. Redan tidigare hade han i opposition slutat att framträda i Tyskland. Å ena sidan hade nu Amerika en viss lockelse, å den andra hade han svårt att acceptera tanken på att lämna sitt land och sina släktingar.
Bartóks skaparkraft minskade under denna tid, och det var inte förrän den schweiziske dirigenten Paul Sacher inbjöd honom att sommaren 1939 bo några veckor på hans lantställe, som komponerandet kom igång igen. Den avspända atmosfären och vackra naturen gav tonsättaren det sinneslugn som fordrades. Under kort tid tillkom nu det ”Divertimento” för stråkorkester, som kommit att höra till hans mest uppskattade verk.
Den nämnde Sacher var en ivrig förkämpe för den nya musiken och av stor betydelse för  tidens  tonsättare: som inspiratör, mecenat och exekutör. Med sin kammarorkester i Basel hade han ett par år tidigare uruppfört Bartóks ”Musik för stränginstrument, slagverk och celesta”.
Premiärer av en rad andra verk, som kommit att räknas till standardrepertoaren, gavs också genom hans försorg: musik av Hindemith, Honegger, Martinu, Stravinsky m fl.

Beteckningen ”divertimento” kan ge intryck av att det skulle röra sig om ljus och okomplicerad musik. Sådana partier förekommer visserligen, men det allvarstyngda är minst lika framträdande. Att det inte är fråga om bara underhållning för stunden, utan om musik med djupt känsloinnehåll, är uppenbart. I övrigt lägger man märke till att varierande solistgrupper då och då lösgör sig från stråkorkesterns kollektiv på gammalt concerto grosso-maner.
Divertimentot är tresatsigt i ordningsföljden snabb – långsam – snabb. Den känslomässiga tyngdpunkten är förlagd till mellansatsen, ett av dessa hemlighetsfulla ”nattstycken” som är typiska för en rad av hans sena kompositioner (musiken för stränginstrument,  tredje pianokonserten m fl).
Från de sordinerade stråkarnas inledande lugn i svagaste nyans, arbetar sig musiken upp till en intensiv, skakande höjdpunkt för att därefter återgå till utgångspunkten.
Finalen innehåller element från första satsen, omvandlade och i nya kombinationer. Här är stämningen upprymd i traditionell divertimento-anda. Bartók bollar lekfullt och med kontrapunktisk virtuositet med sina idéer. Den ungerska folkmusikens typiska rytmer och melodibildningar är aldrig långt borta.

Två veckor efter verkets färdigställande bröt världskriget ut. Uruppförandet gavs som planerat i Basel av Sacher och hans orkester. På hösten samma år flyttade Bartók till USA för att aldrig återse Europa och sitt hemland.

Text: Sven Kruckenberg

Béla Bartók

Född: 25 mars 1881 i Nagyszentmiklós i nuvarande Rumänien

Död: 26 september 1945 i New York

Utbildning: Studier vid Liszt-akademien där han också träffade Zoltán Kodály som influerade honom och förblev hans kollega och en gode vän livet ut.

Verk: Mikrokosmos, Rumänska danser, Tre pianokonserter, Riddar Blåskäggs borg, Den sällsamma Mandarinen, Konsert för orkester samt Musik för stråkar, slagverk och celesta.

Bartók om syftet med sin musik: ”Min centrala idé är idén om folkens förbrödring trots alla krig och konflikter. Denna idé försöker jag tjäna i min musik. Därför drar jag mig inte undan något inflytande, må det sedan komma från slovakisk, rumänsk, arabisk eller vilken annan källa som helst. Men källan ska vara ren, frisk och hälsosam!”