MED RÖTTERNA PÅ DANSGOLVET
Polskor, menuetter och andra danser förekommer lika ofta hos tonsättare som Johan Helmich Roman som i spelmansmusik. När hoven samlade sina orkestrar spelade fasta hovmusiker sida vid sida med de skickliga folkmusiker som annars spelade upp till dans därhemma eller på logen. I dag står folkmusiken och den klassiska musiken återigen nära varandra och inspirerar nya generationer tonsättare.
Danser som gigue, bourrée och gavotte ingår i de 45 korta satser som utgör Golovinmusiken av Johan Helmich Roman. Musiken beställdes till en fest som hölls 1728 hos det ryska sändebudet i Stockholm, Nikolaj Golovin, för att fira kröningen av den tolvårige tsar Peter II. Hur musiken framfördes är oklart, men troligtvis spelades olika satser upp samtidigt i olika rum, där gästerna i några av rummen kunde bjuda upp till dans.
I denna konsert framförs utdrag ur Golovinmusiken i arrangemang av Hans Ek, med ambitionen att visa barockdansens närhet till folkmusiken. Samspelet mellan musik och rörelse utforskas ofta av gästartisterna Magnus och Sophia Stinnerbom, som kommer att spela med orkestern. De är bland annat verksamma vid Västanå Teater och Berättarladan där samspelet mellan musik och dans, vid sidan av ordet, har blivit ett kännemärke.
Konserten spårar en tradition som färdas bland skandinaviska tonsättare, som de förvaltar och förnyar. Aulis Sallinen tar i sin stråkkvartett avstamp i en vemodig melodi av Konsta Jylhä, som var vida känd i Finland när Sallinen 1969 gjorde sin modernistiska tolkning av den. Melodin presenteras först på violin och cello, därpå följer fem sinnrika variationer och två intermezzon som kryddas med diverse moderna speltekniker. Verket spelas här i tonsättarens eget arrangemang för stråkorkester.
Pehr Henrik Nordgren, som också tog intryck från finländsk folkmusik, bidrar med ytterligare ett perspektiv på hur modernistiska tonsättare förhållit sig till traditionen. Orkesterverket Spelmansporträtt baserar sig på finska spelmansmelodier och rör sig mellan frejdiga durtrallar, demonisk spelmansglädje och suggestiva stämningar, som Nordgren kryddat med bland annat klusterackord, Bartók-pizzicaton och ovanliga tonarter.
Den norska traditionen har i sin tur mycket gemensamt med de värmländska spelmännens när det kommer till melodispelet. Magnus och Sophia Stinnerboms egna melodier kommer därför att varvas med de norska folkmelodierna som Geirr Tveitt samlat in. Tveitt hämtade inte bara inspiration från traditionella musikformer utan skrev även för till exempel hardangerfela, för att ta vara på folkinstrumentens särpräglade och övertonsrika ljud.
En del av konserten ägnas också åt polskan och annan dansmusik som Magnus har skrivit till Västanås uppsättningar. Några av Frédéric Chopins polonäser, arrangerade av Hans Ek, kommer därtill att framföras parallellt för att spåra polskans väg. Därigenom kan släktskapet visas mellan Magnus nya polskor och de gamla polskorna, vilket låter oss följa den skandinaviska traditionen som är den röda tråden under konserten.
Mats Hansson
Medverkande
Sveriges Radios Symfoniorkester är känd i hela världen som en av Europas mest mångsidiga orkestrar med spännande, mångfasetterad repertoar och ständig strävan efter att bryta ny mark. Orkesterns högklassiga musicerande liksom samarbeten med världens främsta tonsättare, dirigenter och solister har belönats med otaliga priser och lovord.
”Orkestern har en unik kombination av ödmjukhet, känslighet och musikalisk fantasi” säger Daniel Harding, orkesterns chefsdirigent sedan 2007. ”Jag har aldrig haft en konsert med Radiosymfonikerna där de inte spelat som om det gällde livet!”
Den första radioorkestern bildades 1925, samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar. Sedan dess har orkesterns konserter sänts i Sveriges Radio. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967.
Genom åren har orkestern haft många framstående chefsdirigenter varav två av dem, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, sedermera utnämnts till orkesterns hedersdirigenter, inklusive Valery Gergiev som gästat orkestern åtskilliga gånger och är medgrundare till Östersjöfestivalen.
Genom sin förmåga att göra musiken giltig i vår tid, oavsett ursprung och genre, har Hans Ek skaffat sig en alldeles särskild ställning i nordiskt musikliv. Han har samarbetat med artister och musiker som Laleh, Renée Fleming, Veronica Maggio, Ane Brun och Michael Nyman och ensembler som Metropole Orkest, Göteborgs Symfoniker, Sveriges Radios Symfoniorkester och Copenhagen Phil. Under tio år fungerade han som konstnärlig ledare vid Polarprisutdelningen.
Hans anlitas regelbundet som arrangör av orkestrar i Sverige och utomlands. Han har arrangerat och dirigerat musiken till filmer som Susanne Biers Oscarsbelönade Hämden och den norska storfilmen Kon-Tiki samt två samarbeten med Tomas Alfredsson: Låt den rätte komma in samt den nya Jönssonligan-filmen med premiär 2020.
Med sin ensemble Modern Fantazias arbetar han med musik som betytt mycket för honom, bland annat i projektet Trans Europe Express om den legendariska gruppen Kraftwerk samt tonsättarna Brian Eno och John Cage. Bland hans egna produktioner kan också nämnas Kosmische Musik, Made by Björk, Dance Music Symphony, E.S.T. Symphony och Bowie in Berlin.
Magnus Stinnerbom är en kompositör och musiker, sedan många år musikansvarig och kompositör på Västanå teater Berättarladan i Värmland. Som musiker medverkar han bland annat i gruppen Harv, som han bildade tillsammans med musikern Daniel Sandén-Warg, och i Ale Möller Band. Han har uppträtt som solist med bland andra Kungliga Filharmonikerna på Polarprisgalan och spelat med artister som Louise Hoffsten, Marie Bergman och Moneybrother.
Som kompositör har han gjort musik till en mängd uppmärksammade föreställningar på Västanå teater sedan 1996, liksom till Stockholms Stadsteater samt Det Norske Teatret, Norske Riksteatret och andra norska teaterscener. Han har också bidragit till musiken i filmerna Glasblåsarnas barn och Masjävlar.
Musiken
”Den svenska musikens fader” kallas Johan Helmich Roman, och han var tveklöst den första svenskfödda tonsättaren av större betydelse. ”Den svenske Händel” är en annan beteckning. Med Karl XII:s tillstånd for Roman till England för att ”perfectionera sig i musiquen”. I London hade han kontakt med bland annat just Händel, men det är oklart om Roman faktiskt studerade för honom.
Romans ojämförligt mest allmänt kända verk är förstås Drottningholmsmusiken, orkestersviten som skrevs för ett kungligt bröllop 1744. Det är musik som varje svensk åtminstone någon gång hört delar av. Då han skrev den närmade sig tonsättaren de femtio och hade börjat tyngas av motgångar på alla möjliga plan.
I en lyckligare tid hade han skrivit en annan stor orkestersvit med ännu fler satser, totalt hela 45 mestadels rätt korta sådana, den svit vi i dag känner som Golovinmusiken. Svitens ursprungliga titel är lite längre: Musique satt till en Festin hos Ryska Ministren Gref Gollowin. År 1728 var det dags för ett stort kalas i Bååtska palatset på Blasieholmen i Stockholm. Där huserade det ryska sändebudet Nikolaj Fjodorovitj Golovin, och det som skulle firas var den blott tolvårige tsar Peter II:s kröning i Sankt Petersburg.
Golovinmusiken bevarades endast i handskrift och trycktes först 1992, efter omfattande forskning av professor Ingmar Bengtsson och hans medarbetare. Den charmfulla och ungdomligt friska musiken är till största delen komponerad i bara tre stämmor. Att det är möjligt att framföra verket med små resurser skall dock inte tas som ett tecken på att det var så man gjorde på den aktuella festen. Säkerligen använde Roman då full stråksektion, blåsare och till och med pukor, som seden bjöd. Alla satser var inte heller så korta. Exempelvis omfattar den sjunde hela 198 takter i allegro-fart, med repris därtill.
Liksom beträffande Drottningholmsmusiken var de många satserna troligen avsedda som ett ”förråd” att välja ur, efter festligheternas behov. Därför är det rimligt att än i dag göra rätt fria urval och omgrupperingar i ordningsföljden. Hur som helst är Golovinmusiken rikt varierad, med alla tänkbara olika dansformer och ibland med en humor som för tankarna till Händel eller rent av en ung Haydn.
Vad hände då efter kalaset? Tsar Peters regenttid blev kort: smittkoppor tog hans liv innan han fyllt femton. Golovin själv kom senare att som amiral leda den ryska östersjöflottan mot Sverige i Hattarnas ryska krig som utbröt 1741. Roman var 1731 först med att starta offentlig konsertverksamhet i Stockholm, en banbrytande gärning bara sex år efter grundandet av de berömda Concerts spirituels i Paris. Men det är en annan historia.
Gunnar Lanzky-Otto
Aulis Sallinen växte upp i ett Finland där Jean Sibelius fortfarande var en livs levande nationalikon och centrum för landets musikaliska identitet. När han studerade på Sibelius-Akademin skrev han tonal musik, kanhända åtminstone delvis för att göra sina lärare glada, men när serialismen nådde Finland på 1950-talet omfamnade Sallinen – och hans studiekamrater – den med öppna armar. ”Mitt diplomprojekt och mina första två stråkkvartetter var något i likhet med tolvtonsmusik.”
Men även om serialismen innebar en önskvärd grund för Sallinens konstnärliga självständighet så visade sig snart också dess begränsningar. I slutet av 1960-talet var Sallinen på väg vidare, men utan att för den skull överge 1900-talets utveckling helt och hållet. Hans tredje stråkkvartett är klädd i modernistiska kläder, med ovanliga spelsätt och dissonanta ackord, men under dem finns en gammal folkmelodi från Kaustby i Mellersta Österbotten.
Folkmelodin lär ursprungligen ha kallats Koria marssi, korgmarsch, och betraktades inte som en sorgmarsch utan som en bröllopsmarsch. Från trakterna kring Kaustby spred Hintrik Peltoniemi melodin vidare till sin dotter, som i sin tur lärde ut den till spelmannen Friiti Ojala. Vid Ojalas begravning 1951 framfördes melodin, då som sorgmarsch, men det är oklart om det var första gången.
Störst spridning fick melodin när skönsångaren, skådespelaren och OS-guldmedaljören Tapio Rautavaara spelade in den 1964 med text av Reino Helismaa. Fjärran från melodins ursprung som bröllopsmarsch röstades 60-talsversionen år 2006 fram som Finlands mörkaste sång av dagstidningen Helsingin Sanomats läsare.
Aulis Sallinen inleder sin stråkkvartett med melodin spelad av violin och cello, vemodigt och ödsligt, efter en stund ackompanjerat av glidande pizzicato som regndroppar. Sedan följer fem variationer och två intermezzon där melodin utvecklas på olika sätt men är ständigt närvarande, antingen i förgrunden eller ”som en avlägsen horisont”, som Sallinen själv beskrev det.
Den ensatsiga, ungefär 13 minuter långa stråkkvartetten har en symmetrisk form med den tredje variationen som nav, flankerad av intermezzon, och genom hela verket presenterar han en rik palett av ljud och klanger från de fyra stråkinstrumenten och musikalisk vitsighet som balanserar de dystra tongångarna.
David Saulesco