När första världskriget bröt ut 1914 var den franske tonsättaren Maurice Ravel 39 år. Han ville slåss för sitt land, men var alltför svag för att tjäna vid infanteriet. Den tjänst han i stället fick som chaufför, med uppdrag att köra trupper till fronten, var nog så riskabel och han var själv flera gånger en hårsmån från att omkomma. Han klarade sig, men många av hans vänner mötte döden i kriget.

I januari 1917 dog även Ravels mor Marie, som han stod mycket nära, 76 år gammal. Det var således med tungt hjärta han återupptog sitt komponerande när han frikallades i juni samma år. En tidigare påbörjad pianosvit, Suite française, döpte han i detta sinnestillstånd om till Le Tombeau de Couperin.

En ”tombeau” är ett verk tillägnat en död persons minne, en slags musikalisk gravsten. Ravel skrev färdigt verket då han sommaren 1917 vilade upp sig hos monsieur och madame Fernand Dreyfus i Lyons-la Forêt nordväst om Paris. François Couperin var en fransk barocktonsättare, organist och cembalist, men snarare än att citera eller hylla just honom lånade Ravel den franska barockmusikens struktur, med en dans för varje sats.

I djup sorg färdigställde Ravel sin vackra danssvit som sex satser för piano. Sviten uruppfördes den 11 april 1919 av pianisten Marguerite Long och blev så väl mottagen att den genast fick repriseras. Som svar då någon undrade över det ljusa anslaget i musiken svarade Ravel: ”De döda är sorgsna nog, i sin eviga tystnad.”

Året efter uruppförandet, i februari 1920, arrangerade Ravel själv om fyra av de sex satserna för orkester. Orkestersviten låg även till grund för Rolf de Marés och Jean Börlins koreografi för Svenska baletten i Paris som hade premiär på Théâtre des Champs-Elysées i september samma år. Baletten uppfördes minst 165 gånger.

Text: Anna Hedelius

Jean Sibelius sjätte symfoni har genom åren gått under olika benämningar, som ”Tystnadens symfoni” för att den är den minst ljudstarka av hans symfonier, och ”Askungen bland symfonier” för att den sticker ut med sin särskilda harmonik. Själv påstod Sibelius att han erbjöd publiken kallt källvatten, i motsats till andra moderna tonsättare som tillredde musikaliska cocktails i alla nyanser. Det var framför allt de i Europa då dominerande tonsättarna Richard Strauss och Gustav Mahler han avsåg.

De olika epiteten säger något om symfonins rena väsen och inåtvända allvar. De allra första skisserna gjorde Sibelius redan hösten 1915, och när han väl satte i gång att arbeta med symfonin på allvar kämpade han med den i fyra år. Helt fullbordad var den först i februari 1923, då Sibelius var 57 år.

Som vanligt i Sibelius senare verk används ett rikt motivmaterial. Harmoniskt har han arbetat med den doriska skalan och han har gett harpan en framträdande roll, inte som soloinstrument, men i orkesterklangen. Sibelius förkärlek för renässanstonsättarna Giovanni Pierluigi da Palestrina och William Byrd är kännbar. Musiken låter både gammal och ny på samma gång. Den är både mystisk och sublim.

Symfonin uruppfördes i Helsingfors den 19 februari 1923 med Sibelius själv på dirigentpulten. I en intervju i Svenska Dagbladet i samband med konserten fick Sibelius frågan om han trodde på succé, varpå han svarade: ”Det har alltid varit så att med varje ny symfoni jag har skrivit och framfört har jag vunnit några nya följare, men samtidigt förlorat några av de gamla. Hur som helst tänker jag inte på en symfoni som musik med ett visst antal takter, utan som ett uttryck för andlig tro, en del av ens innersta liv.”

I april samma år dirigerade Sibelius symfonin i Göteborg, varpå Julius Rabe i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning skrev: ”Sibeliuskonserten i går blev utan gensägelse den största dagen under detta nu snart flydda musikår. Den hade både en mäktig inre betydenhet och yttre festivitas.”

Text: Anna Hedelius

Den finländske tonsättaren Jean Sibelius var depressiv under hela sitt liv och stillade ofta sin ångest och sina skakande händer med whisky, både då han komponerade och då han dirigerade. Med åldern fick han svårare och svårare att skriva musik. Arbetet med den sjunde symfonin under vintern 1924 var en kamp. Han skriver: ”Jag är på fel spår. Alkohol för att lugna mina nerver och mitt sinnestillstånd. Så hemskt åldrandet är för en kompositör. Saker går inte så fort som de har brukat och självkritiken växer till orimliga proportioner.”

Den sjunde symfonin bygger på ett adagio-motiv som Sibelius skissade ned redan under arbetet med sin femte symfoni tio år tidigare. Men redan i sjuans inledande adagiosats uppträder fler motiv, som sedan varieras och utvecklas. Ursprungstanken var att skriva ett verk i tre satser, men då Sibelius presenterade sitt stycke, som ännu vid premiären hette Fantasia sinfonica, bestod det av en enda 22 minuter lång sats. Sibelius dirigerade själv uruppförandet med Stockholms konsertförening, som i dag går under namnet Kungliga Filharmonikerna, den 24 mars 1924. Efter att också ha dirigerat verket i Köpenhamn i oktober samma år ändrade han dess namn till Symfoni nr 7 C-dur.

Verket betraktas som höjdpunkten av Sibelius skapande. Den samtida brittiska musikkritikern Donald Francis Tovey jämförde upplevelsen av att lyssna till verket vid sensationen av att flyga flygplan: ”En pilot buren av vinden har ingen känsla av rörelse alls. Han rör sig i vinden och kan ändra hastighet utan att avbryta rörelsen.”

Efter framgången planerade och arbetade Sibelius troligen på en åttonde symfoni, men av den finns i dag inga spår. Kanske greps han återigen av självkritik; om han inte kunde överträffa sin perfekta sjunde symfoni ville han heller inte släppa den åttonde till offentligheten. Sibelius levde till 91 års ålder, men de sista 31 åren av sitt liv – mellan 1926 och 1957 – skrev han ingen musik över huvud taget. Den sjunde symfonin sammanfattar således hans gärning som symfonist.

Text: Anna Hedelius