arrow

MARTIN FRÖST & JOHANNA WALLROTH

Klarinettisten Martin Fröst är en av världens mest framstående virtuoser på sitt instrument. De senaste åren har han också etablerat sig som dirigent. Här möter han  sopranen Johanna Wallroth, årets Klassiska artisten i P2, och Sveriges Radios Symfoniorkester i musik av Mozart, Carl Maria von Weber och Mendelssohn. Fröst är själv solist i Webers romantiska första klarinettkonsert, ett verk som bjuder på stor känslomässig spännvidd och på virtuosa utmaningar för solisten.

Konserten sänds direkt i Sveriges Radio P2 fredag 5 maj kl 19:03.

Klarinettisten och dirigenten Martin Fröst är känd som en nyfiken och kreativ musiker som utforskar och förnyar konsertformen, gärna i samarbete med tonsättare och andra musiker. Fröst har mottagit mängder av priser och utmärkelser och tillsammans med Miles Davis är han den ende blåsmusiker som belönats med ett av världens största musikpriser, det danska Léonie Sonnings musikpris. Han har också fått många verk skrivna direkt för sig, av tonsättare som exempelvis Anders Hillborg, Kalevi Aho, Karin Rehnqvist och Krzysztof Penderecki. Här får vi glädjen att få ta del av hans spel i en av de allra mest populära klarinettkonserterna, Carl Maria von Webers romantiska och suggestiva första klarinettkonsert, där han i sitt tonspråk hämtade inspiration från operans värld.

Vi får också njuta av Mozart-arior med årets Klassiska artisten i P2, sopranen Johanna Wallroth. År 2019 tilldelades hon förstapriset i den prestigefyllda internationella Mirjam Helin-tävlingen i sång i Helsingfors. Karriären har sedan dess pekat spikrakt uppåt, med bland annat framträdanden vid operahusen i Wien och Lyon och vid Drottningholms Slottsteater. Under Radiosymfonikernas Europaturné 2021 var Johanna solist i Mahlers fjärde symfoni och samma år erhöll hon dessutom det eftertraktade Birgit Nilsson-stipendiet för unga lovande sångare.

Som tjugoåring företog Felix Mendelssohn en Grand tour i Europa. En resa som först gick till Storbritannien, där han bland annat inspirerades att skriva den Skotska symfonin. Han fortsatte sin resa på kontinenten och besökte där metropoler som Wien, Florens, Milano, Neapel och Rom. Som namnet antyder tillkom hans ljusa och medryckande fjärde symfoni, Den italienska, i just Italien. Han kallade själv symfonin för ”Ett av mina gladaste verk”, och den uppsluppna finalen lär ha inspirerats av hans upplevelse av karnevalsfirandet i Rom.

Text: Axel Lindhe


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER dot 2022/2023
Skriv ut

Medverkande

 

&

Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiosymfonikerna, är kända som en av Europas mest allsidiga orkestrar. De har en bred och spännande repertoar och ligger hela tiden i framkant. Orkestern har mottagit ett flertal utmärkelser och uppskattas för sin stora musikaliska bredd, men även för sina samarbeten med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister.

Radiosymfonikerna har sedan 1979 varit knutna till Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen. Förutom publiken på plats i Berwaldhallen, når orkestern många lyssnare via radion och digitala medier, samt genom sitt samarbete med EBU. Konserter strömmas även regelbundet via Berwaldhallen Play och sänds av Sveriges Television, vilket ger publiken ännu fler möjligheter att njuta av en av världens främsta orkestrar.

”Orkestern känner stor ödmjukhet inför musiken och har en underbar känsla för musikalisk inlevelse och kreativitet”, enligt Daniel Harding, Radiosymfonikernas chefsdirigent sedan 2007. ”Jag har aldrig dirigerat en konsert där orkestern inte har spelat med livet som insats!”

Radioorkestern grundades för första gången 1925 i samband med de första radioutsändningarna i Sverige. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Orkestern har under åren haft flera framstående chefsdirigenter. Två av dem, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har senare utnämnts till hedersdirigenter.

&

Martin Fröst, klarinettist och dirigent, bördig från Uppsala och utbildad vid Kungl. Musikhögskolan och musikhögskolan i Hannover, är en av vår tids största musiker. Hans internationella renommé låter sig nästan inte beskrivas. En kritiker i New York Times menade att Martin Fröst äger ”en virtuositet och musikalitet som ingen annan klarinettist – kanske ingen annan instrumentalist – som jag kan påminna mig”. 2014 erhöll han Léonie Sonning Music Price. Namn ur listan över tidigare mottagare vittnar om prisets tyngd: Leonard Bernstein, Birgit Nilsson, Daniel Barenboim.

Genom åren har han gjort sig känd för att ständigt söka nya vägar inte bara för sitt eget musicerande, också genom att utmana gränserna för hur vi tar till oss klassisk musik och hur den klassiska musikarenan fungerar. Ett exempel är de bejublade temakonserterna med Kungliga Filharmonikerna; Dollhouse, Genesis, Retrotopia och Xodus (2013-2022), ett slags multimedieprojekt med musik, koreografi och ljusdesign, och där Martin Fröst framträdde både som klarinettist, dirigent, textförfattare och ”ceremonimästare”.

Repertoaren spann genom hela världshistorien, från flertusenåriga notfragment till den allra senaste nutida musiken, vilket kan sägas vara typiskt för hur Martin Fröst fungerar som musiker. Det handlar om att fånga musikens innersta väsen, oavsett om det är klarinetten som är verktyget, eller dirigentpinnen, och oavsett från vilken tid musiken kommer.

Martin Fröst framträder numera både som dirigent och klarinettsolist – ibland i båda rollerna samtidigt, t.ex. när han framför Mozarts klarinettkonsert – med världens främsta orkestrar: Royal Concertgebouw Orchestra, New York Philharmonic, Los Angeles Philharmonic, Gewandhausorkestern i Leipzig, London Philharmonic, med många flera.

Sedan 2019 är han chefsdirigent för Svenska kammarorkestern. Ett projekt har handlat om att under en fyraårsperiod göra turnéer (med tåg!) och följa Mozart i spåren på hans resor genom Europa. Han driver även stiftelsen Martin Fröst Foundation, med målet att ge barn och unga världen över utbildning i musik, tillgång till instrument och möjlighet att utveckla den klassiska konsertformen för framtida generationer.

Malin Broman är första konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester sedan 2008. Under åren 2015–2020 var hon konstnärlig ledare för Musica Vitae, med vilka hon uruppförde över 20 verk och gjorde åtskilliga inspelningar och turnéer. 2019 efterträdde hon Sakari Oramo som konstnärlig ledare för Mellersta Österbottens Kammarorkester.

Som gästande konsertmästare har hon spelat med bland andra Londons Symfoniorkester, Mahler Chamber Orchestra och Philharmonia-orkestern. Som solist och musikalisk ledare har hon uppträtt med bland andra Tapiola Sinfonietta, Nordiska Kammarorkestern, Trondheim-solistene och australiska ACO Collective. Hon har uppträtt som solist med bland andra Göteborgs Symfoniker, Copenhagen Phil, BBC Skotska Symfoniorkester, Academy of St Martin in the Fields och Sveriges Radios Symfoniorkester, med dirigenter såsom Neeme Järvi, Andrew Manze och Daniel Harding.

De senaste åren har hon uruppfört solokonserter av Daniel Börtz, Britta Byström, Andrea Tarrodi och Daniel Nelson. Hon har gjort mer än 30 skivinspelningar, bland dem Carl Nielsens och Britta Byströms violinkonserter. Nyligen släpptes en skiva med verk av Laura Netzel, samt Stockholm Diary inspelad med Mellersta Österbottens Kammarorkester. Hennes inspelning av Mendelssohns dubbelkonsert med Simon Crawford-Phillips och Musica Vitae nominerades 2019 till en Grammy Award.

Våren 2020 uppmärksammades hennes inspelning av Mendelssohns stråkoktett, där hon spelade alla instrument och stämmor själv. Ytterligare två inspelningar i samma anda har följt: Britta Byströms oktett A Room of One’s Own, samt Johan Halvorsens Passacaglia inspelad med Radiosymfonikernas solokontrabasist Rick Stotijn.

2001 grundade hon Change Music Festival i Kungsbacka. Hon är även medgrundare av Kungsbacka Pianotrio som givit mer än 700 konserter världen över, och Stockholm Syndrome Ensemble som består av några utav Europas bästa kammarmusiker.

Sedan 2008 är Malin Broman ledamot i Kungliga Musikaliska Akademien. 2019 mottog hon H.M. Konungens medalj av 8:e storleken för sina betydande insatser inom svenskt musikliv. Hon är även violaprofessor vid Edsbergs Musikinstitut. Av Järnåkerfonden lånar hon en Stradivarius-violin från 1709 och en Bajoni-viola från 1861.

Den svenska sopranen Johanna Wallroth trädde fram i rampljuset i samband med att hon vann första pris i den prestigefyllda Mirjam Helin International Singing Competition 2019. 2021 mottog hon det eftertraktade Birgit Nilsson-stipendiet. Som Klassiska artisten i P2 säsongerna 2022/23 och 2023/24 medverkar Johanna Wallroth i ett flertal konserter med Sveriges Radios Symfoniorkester i en bred repertoar, från Alban Bergs Sju tidiga sånger med chefsdirigent Daniel Harding till Mozart-arior med Martin Fröst och Franz Schuberts Mässa Ess-dur med András Schiff.

Säsongen 2023/24 innefattar bland annat även en Europaturné med Mahlers fjärde symfoni tillsammans med Klaus Mäkelä och Oslo-Filharmonien, och Mahlers åttonde symfoni i debuten med Orchestre de Paris under ledning av Daniel Harding. Med Harding och Sveriges Radios Symfoniorkester har hon tidigare turnerat med Mahlers fjärde symfoni. Denna säsong debuterar hon även med DR-Symfoniorkestret i Debussys La demoiselle elué under ledning av Barbara Hannigan och gör scendebuter på både Opéra de Rouen och Glyndebourne.

Säsongerna 2020/21 och 2021/22 framträdde hon på Wiener Staatsoper, bland annat som Barbarina i en livestreamad föreställning av Figaros bröllop under chefsdirigent Philippe Jordan, samt som Giannetta i Kärleksdrycken, En röst från himlen i Don Carlos och Ida i Läderlappen, samtliga under ledning av Bertrand de Billy. Säsongen 2022/23 debuterade hon på Drottningholmsteatern under teaterns operafestival, som Leocasta i Vivaldis Il Giustino under George Petrou. Samma säsong debuterade hon på Opernhaus Zürich i en balettuppsättning koreograferad av Christian Spück efter Monteverdis madrigaler med dirigenten Christoph Koncz.

Johanna Wallroth utbildade sig först till dansare på Kungliga Svenska Balettskolan, men kom senare att fokusera på röststudier och tog examen vid Universität für Musik und darstellende Kunst i Wien.

Musiken

Ungefärliga tider

Carl Maria von Weber betraktades tidigt som ett underbarn och kallades till och med ”en ny liten Mozart”. Han växte upp i en starkt musikalisk miljö, skrev vid tolv års ålder sin första opera och tillträdde som artonåring en tjänst som kapellmästare vid operan i Breslau.

Tonspråket bottnar i wienklassicismen men är starkt präglat av den nyromantiska musikens ideal. Med djärva harmonier och fenomenal instrumentationskonst lockade Weber fram nya klanger ur orkestern.

Wagner hämtade mycket inspiration från Weber, bland annat till sin ledmotivsteknik, och sa vid kollegans begravning att det aldrig funnits ”en mer tysk musiker”. Det vore dock fel att ringa in Webers musik som specifikt tysk: här ryms ett brett spektrum influenser.

Klarinettkonsert nr 1 har länge varit en favorit, både bland klarinettister och lyssnare. Debussy hyllade konserten och menade att Weber här verkligen hade ”granskat klarinettens själ”.

Verket rymmer sångbarhet, spelglädje och yrande virtuositet. Det inleds dramatiskt och påminner om dåtida operauvertyrer. I mellansatsen möter en klangvärld som faktiskt kan påminna om hans genombrottsopera Friskytten, Webers kanske mest kända verk. Klarinettstämmans insatser kan rentav tyckas motsvara ariorna i en traditionell opera. Även finalsatsens rytmiska, dansanta prägel gör att verket får något operamässigt över sig.

Solist vid uruppförandet 1811 i München var hovkapellets soloklarinettist Heinrich Joseph Baermann. Han trakterade för övrigt på en modern klarinett – tio klaffar istället för de dittills sedvanliga fem.

Text: Björn Gustavsson

Hösten 1772 befann sig den då blott 16 år gamla Wolfgang Amadeus Mozart i Milano, som en del av hans tredje och sista Italien-resa tillsammans med sin far Leopold. Anledningen till resan var att den unge stjärnkompositören blivit anlitad av Regio Ducal Teatro i Milano för att skriva den en opera till den kommande karneval-säsongen

Det är troligt att Mozart redan under sommaren fått libretto och medverkandelista för den nya operan, som kom att kallas Lucio Silla, skickat till sig. Han hade även hunnit skriva recitativen men väl framme i Milano korrigerades dessa tillsammans med librettisten Giovanni di Gamerra. Mozart mötte sedan alla sångare och började därefter komponera arior som passade deras individuella röster. Huvudrollen sjöngs av kastraten Venanzio Rauzzini, en internationellt erkänd sångare som bland annat fått verk tillägnad sig av Joseph Haydn. Lucio Silla hade premiär den 26 december, fick ett ljummet mottagande och kom att bli Mozarts sista italienska operabeställning.

Men med sin tekniska briljans hade Rauzzini gjort ett starkt intryck på den unge kompositören som skrev solomotetten Exsultate, jubilate åt honom. Uruppförandet skedde den 17 januari 1773 i Milano men Mozart gjorde två versioner till av arian, av vilka den första framfördes av kastraten Francesco Ceccarelli 30 maj 1779 i Salzburg. 1980 gjorde Mozart ännu en version att troligtvis framföras vid jul. Under lång tid var noterna till dessa Salzburg-versioner försvunna, men 1978 återupptäcktes de i en kyrka i den tyska staden Wasserburg am In.

Exsultate, jubilate består av fyra satser med religiös text på latin och räknas som ett av det tidigaste vokala verken av Mozart som fortfarande framförs, idag dock av en sopran. Den är på många sätt ett så kallat Bravura stycke, som visar upp solistens tekniska briljans och den inleder eller avslutar ofta konserter eller inspelningar. Trots att den idag sjungs av en sopran, ligger den lägre än vad  stycken för röstläget vanligtvis gör, som en påminnelse om dess historiskt manliga ursprung.

Text: Bodil Hasselgren

Wolfgang Amadeus Mozarts konsertaria Bella mia fiamma, addio K. 528 är en avskedsaria, komponerad i Prag 1787 för vännen och sångerskan Josepha Duschek till en text som tidigare tonsatts av Niccolò Jommelli. Hon var hustru till pianisten Franz Duschek, och Mozart hade tio år tidigare komponerat konsertarian Ah, lo previdi för henne.

Mozart med familj bodde under förberedelserna inför premiären av Don Giovanni på Duscheks lantegendom strax utanför Prag, Villa Bertamka, och där komponerades arian några dagar efter premiären. Enligt legenden låste Duschek in Mozart i ett trädgårdshus, och vägrade släppa ut honom förrän han hade komponerat en aria åt henne. Mozart svarade med att kärleksfullt komponera diverse svårsjungna passager, som hon förväntades kunna läsa a vista. Hon framförde arian 1789, under en tysk turné tillsammans med honom.

Det inledande recitativet, ett andante som klingar vemodigt i e-moll, är ackompanjerad enbart av stråkar. Därefter följer själva arian, Bella mia fiamma, addio! (Min vackra låga, farväl!) i C-dur, nu med tillägg av flöjt, oboe, kontrabas och horn. Till en början frammanas en känsla av lugn, som genom en rad kromatiska ackord avbryts vid frasen Acerba morte, mi separa, oh Dio, da te. (Döden skiljer mig, åh gud, från dig.)

Via nya moduleringar återvänder musiken till det första temat, och blir mer livfull i allegrodelen där solisten sätts på prov. Frasen Quest’ affano, questo passo è terribile per me (Denna andfåddhet, detta steg är hemskt för mig) består av en bunt finurliga, kromatiska sekvenser, konstfullt utformade för att utmana sångarens intonation och tolkningsförmåga.  Vid orden Vieni, affretta la vendetta! (Kom fort, hämnd) påminner musiken om den upprörda atmosfär som kännetecknar Don Giovanni, som ju skrevs i direkt anslutning till arian.

Bella mia fiamma, addio är en stor bravuraria, och speglar människokännaren Mozarts förmåga att musikaliskt spegla känslornas breda spektrum.

 

Text: Andreas Konvicka

 

Redan från början var Felix Mendelssohn lyckosam, precis som den latinska innebörden av hans namn antyder. Han växte upp i ett kulturintresserat och förmöget hem i Berlin och alla omständigheter kring honom bidrog till en utveckling i takt med självaste Mozarts. Redan som 17-åring skrev han ett av sina finaste verk, uvertyren till En midsommarnattsdröm. Hans uppväxt kulminerade med flera års studie- och inspirationsresor, först till England och Skottland och därefter en längre resa till Österrike, Ungern, Italien, Schweiz och Frankrike och slutligen än en gång till England. Under de här vandringsåren utvecklades han, skrev mycket musik och fick vänner och beundrare runt om i Europa.

Särskilt givande var hans nästan ettåriga vistelse i Italien, som han med ungdomlig hänförelse skildrade i brev hem. Han hade en idealisk tillvaro ostörd av materiella bekymmer, bodde i Venedig, Rom och Neapel, umgicks med konstnärer, stoltserade som både pianist och kompositör och njöt av att beundra arkitektur och konst och studera folklivet. Direkt inspirerad av den här vistelsen är den så kallade italienska symfonin: ”Jag gör stora framsteg med den italienska symfonin. Den kommer att bli det mognaste jag hittills gjort” skrev han i februari 1830.

Det dröjde dock ytterligare några år tills den blev färdig. Två år senare beställde Londons filharmoniska sällskap bland annat en symfoni av Mendelssohn, vilken blev den italienska som uruppfördes i London 1833 under Mendelssohns ledning. Det blev en succé, och året därpå framförde han den även i Düsseldorf. Han var dock inte helt nöjd, men de tänkta omarbetningarna blev aldrig av och symfonin gavs ut först efter Mendelssohns död, då som Symfoni nr 4 A-dur i stället för, så som den faktiskt var, nummer två.

Första satsens soliga och friska grundstämning vittnar tydligt om Mendelssohns glada upplevelser under sydeuropeisk himmel. Någon direkt anknytning till italiensk musik finns inte här, lika lite som i de två mellansatserna. Mer uppenbart italiensk är Mendelssohn däremot i finalen som målar en bild av uppsluppet folkliv, enligt uppgift inspirerad av karnevalsfirandet i Rom.

Text: Gereon Brodin

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 40 min inkl. paus

Lär dig mer om Mozart i Sveriges Radios P2s Klassiska podden

Lär dig mer om Mendelssohn i Sveriges Radio P2s Klassiska podden