Mahlers etta med Blomstedt

Den originelle Berwald

Franz Berwalds musik är högst personlig, och speglar hans omväxlande karaktär. Under hans livstid och flera decennier efter hans död var den dock föga uppmärksammad, och ansågs till och med som ”bisarr” av den samtida publiken, åtminstone hemma i Sverige. På senare tid har den återupptäckts, och uppskattas numera mycket för sin färgrikedom och originalitet.

Smidigheten och värmen i hans musik påminner mycket om den samtide Mendelssohns verk, en kompositör som också var Berwalds vän och källa till inspiration. Liksom denne fortsatte Berwald att utveckla wienklassicismen, snarare än att vända sig till romantikens idiom. Franz Liszt, ytterligare en vän, skriver i sina memoarer att ett speciellt drag hos Berwald var hans originella handlag och experimentlusta med den musikaliska formen. Detta föll inte alltid i god jord hos lyssnarna, men till syvende och sist präglas hans musik av fantasifullhet och nya musikaliska perspektiv.

Sinfonie Naïve

Mest kända har hans fyra symfonier blivit, som skrevs parvis. Han gav var och en av dem beskrivande attribut: nr 1 Sinfonie sérieuse och nr 2 Sinfonie capricieuse från 1842, samt nr 3 Sinfonie singulière och nr 4 som skrevs 1845. Även den fjärde symfonin hade ursprungligen ett namn, Sinfonie naïve, men det strök Berwald senare inför ett planerat uppförande i Paris, förmodligen för att han var orolig att det skulle missförstås av fransmännen.

Den fjärde symfonin uppskattades mycket högt av Berwald, och han betecknade den som ”det bästa verk jag i den vägen skrivit”. Verket fick sitt uruppförande den 9 april 1878, tio år efter Berwalds död. Dagens Nyheter hyllade den vid tillfället som ”en riktig idyll i toner, ren poetisk eufoni”.

Mahlers första symfoni

Gustav Mahlers första symfoni har en komplicerad tillkomsthistoria, och existerar i en rad olika versioner. Det mesta av musiken skrevs 1887–1888, ursprungligen tänkt och framförd som en tondikt i fem satser. Först 1896 utvecklades den nu vanliga symfoniversionen i fyra satser. Undertiteln ”Titan” kommer från den tyske författaren Jean Pauls roman med samma namn, som inspirerat Mahler till tondikten.

Monumental och färgstark

Precis som Schubert tidigare gjort i flera av sina kammarmusikverk använde Mahler teman ur en av sina samtidigt komponerande sångcykler, i detta fall Lieder eines fahrenden Gesellen. Till skillnad mot Schubert går dock Mahler mera på djupet, och skapar ett större, underliggande psykologiskt drama. Han kom att utveckla denna teknik vidare i de följande symfonierna.

Som symfoniker bekänner Mahler redan nu färg och uppvisar i verket alla karaktäristiska kännetecken: den monumentala formen, parad med abrupta växlingar mellan nästan banala, ironiska inslag och stor expressiv symfonikonst. Resultatet är en av Mahlers mest färgstarka och personliga, men samtidigt mest splittrade, symfonier.

Text: Andreas Konvicka