arrow

Mahler & Saariaho

Hör nyskrivna Trans för harpa och orkester av Kaija Saariaho, skriven på beställning av Radiosymfonikerna. Solist är den franske harpisten Xavier de Maistre. Dessutom spelas Mahlers bländande Symfoni nr 5. Allt under ledning av chefsdirigent Daniel Harding.

Kaija Saariaho anses vara en av världens främsta samtida tonsättare och har även tidigare arbetat med Radiosymfonikerna. Hennes harpkonsert Trans beställdes av orkestern 2015 och uruppförs nu tillsammans med den prisbelönade solisten Xavier de Maistre! Mahlers Symfoni nr 5 är särskilt känd för den fjärde satsen, Adagietto, som inte sällan framförs separat på konsert. Adagietton är en av Mahlers mest kända kompositioner och tillägnades, med en åtföljande kärleksdikt, hans hustru Alma som han då nyligen hade gift sig med.


Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester är känd i hela världen som en av Europas mest mångsidiga orkestrar med spännande, mångfasetterad repertoar och ständig strävan efter att bryta ny mark. Orkesterns högklassiga musicerande liksom samarbeten med världens främsta tonsättare, dirigenter och solister har belönats med otaliga priser och lovord.

Sedan 1979 är Sveriges Radios Symfoniorkesters hemmascen Berwaldhallen, Sveriges Radios konserthus. Förutom konsertpubliken når orkestern varje vecka miljontals lyssnare i etern och på webben genom Klassiska konserten i P2. Flera av orkesterns konserter visas också på Berwaldhallen Play och i Sveriges Television, vilket ger publiken ytterligare möjligheter att komma riktigt nära en av världens bästa orkestrar.

”Orkestern har en unik kombination av ödmjukhet, känslighet och musikalisk fantasi” säger Daniel Harding, orkesterns chefsdirigent sedan 2007 och de senaste åren även orkesterns konstnärlige ledare. ”Jag har aldrig haft en konsert med Radiosymfonikerna där de inte spelat som om det gällde livet!” Orkestern är också stolt över att ha Klaus Mäkelä som förste gästdirigent sedan 2018.

Den första radioorkestern bildades 1925, samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Genom åren har orkestern haft många framstående chefsdirigenter varav två, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, sedermera utnämnts till orkesterns hedersdirigenter, samt Valery Gergiev som gästat orkestern åtskilliga gånger och är medgrundare av Östersjöfestivalen.

Daniel Harding är chefsdirigent och konstnärlig ledare för Sveriges Radios Symfoniorkester. Han är även konstnärlig ledare för Anima Mundi-festivalen i Pisa och dessutom hedersdirigent för Mahler Chamber Orchestra som han jobbat med i över 20 år. Han är en av få dirigenter som varje säsong bjuds in till att leda världens främsta orkestrar som Berlinfilharmonikerna, Concergebouworkestern och Wienfilharmonikerna, och dessutom en utbildad pilot.

Som eftertraktad operadirigent har han lett hyllade uppsättningar vid exempelvis La Scala i Milano, Theater an der Wien, Royal Opera House i London och festivalerna i Salzburg och Aix-en-Provence. Han har gjort ett stort antal skivinspelningar, som Grammy-belönade Billy Budd av Benjamin Britten med London Symphony Orchestra och Beethovens Pianokonserter nr 3 och 4 med Sveriges Radios Symfoniorkester och Maria João Pires.

Hardings kontrakt som chefsdirigent är förlängt till våren 2023. Hösten 2019 fick han dessutom en ny roll, som orkesterns förste konstnärlige ledare med övergripande ansvar för orkesterns konstnärliga vision. Det nya uppdraget omfattar även möjligheten att skapa nya programformat och metoder för att presentera klassisk musik på ett nytt sätt.

Sedan franske harpsolisten Xavier de Maistre år 1998 rekryterades till Wienerfilharmonikerna som den första franska musikern någonsin, har han etablerat sig som en av vår tids mest eftersökta harpsolister. Xavier de Maistre turnerar i år med programmet Marie Antoinette  med Les Arts Florissants, ger solo recitals samt spelar med Zurich Tonhalle Orchestra, London Symphony Orchestra, med flera. Xavier de Maistre har ett exklusivt skivkontrakt med Sony Music, och erhöll år 2009 Echo Classic Award som Årets Instrumentalist.

Musiken

Ungefärliga tider

Polarpristagaren Kaija Saariaho är en av vår tids mest eftersökta tonsättare, med ett tonspråk som mättas lika mycket med sinnlig impressionism som metafysisk reflektion. Saariaho etablerade sig som tonsättare under 1970-talet inom ramen för den finska avantgarde-gruppen Korvat aukki! (Öppna öronen!) där Esa-Pekka Salonen kom att bli en av de främsta ambassadörerna för hennes musik. Vid IRCAM i Paris fann hon viktiga verktyg i arbetet med live elektronik och datorgenererade klangbilder samt i spektralmusikens analytiska tillvägagångssätt. Operan Lamor du loin (2000) kom att bli hennes stora publika genombrott, och följdes av en rad musikdramatiska verk – senast Only Sound Remains (2016).

Kaija Saariaho älskar harpan: detta skira instrument återkommer ofta i hennes musik, inte minst kammarmusiken. I katalogen finns sedan tidigare Fall (1991), ett kort soloverk för harpa och elektronik och Tocar (2014) för flöjt och harpa. I sångcykeln Calibans Dreams bildar harpan del i en ljudkuliss inspirerad av Shakespeares skådespel Stormen, medan orkesterverket Laterna Magica (2008) utnyttjar harpans förmåga att skapa illusionen av ljusridåer. Kaija Saariaho älskar hur harpan skapar glissandon, svepande ridåer av klang, men är lika fascinerad av att höra ljudet av plockade strängar. Harpans stora omfång är också en tillgång, men det är en speciell utmaning att foga in instrumentet i ett orkestralt sammanhang, som i det nya verket Trans, skriver hon själv. Alla harpans aspekter har gett henne inspiration till att variera kadenserna i Trans, som nu får sitt svenska uruppförande i Berwaldhallen. Första satsen, Fugitif (Flyktigt eller Flykting), presenterar harpans musikaliska karaktär. Själva öppningsfiguren utgör ett embryo till de kadenser som sedan följer i varje sats. Andra satsens titel, Vanité (Fåfänglighet), syftar på ett vanligt motiv i barockens måleri: vanitas stilleben, där föremål radas upp som för att peka på livets flyktighet. Tonsättaren menar att de musikaliska idéerna i denna sats presenteras som om de ingick i ett stilleben, belysta ur olika vinklar. Den sista satsen, Messager (Budbärare), är snabb och livlig. Harpan och orkesterinstrumenten turas om att vidarebefordra det musikaliska budskapet till varandra och låter det samtidigt förvandlas under processens gång. Titeln på verket, Trans, är mångtydig men man kan sluta sig till att det handlar både om att färdas, rent bokstavligt, men också om transcendens och förklaring. Verket Trans uruppfördes i Suntory Hall, Tokyo i augusti 2017.

Trans är en sambeställning av Sveriges Radios Symfoniorkester, Suntory Foundation for Arts Japan,  Finska Radions Symfoniorkester, Tonhalle-orkestern Zürich, Franska radion och Hessiska Radions Symfoniorkester.

Text: Sofia Nyblom

Gustav Mahlers fyra första symfonier brukar kallas ”Wunderhornsymfonierna”. Deras stämningsvärld är starkt förbunden med den tyska folkdiktsamlingen Des knaben Wunderhorn, som gavs ut i början av 1800-talet och inspirerade många av romantikens litterära och musikaliska konstnärer.

I och med den femte symfonin, som tillkom­ men under åren 1901–1902, började en ny fas i Mahlers skapande. Den är liksom nr 6 och nr 7 rent instrumental och mer absolut­ musikalisk än de föregående. Nr 5 är faktiskt den enda av hans symfonier som – så vitt vi vet – är oberoende av yttre ”program”. Gemensamt för de tre mellan­symfonierna är att de är hållna i dyster grundstämning, ibland sorgmarschartad som i nr 5, ibland hopplöst tragisk som i nr 6, ibland vibrerande av nattliga spökstämningar som i nr 7.

I den femte började Mahlers kontrapunktiska mästerskap göra sig gällande på allvar. Man har förmodat att det bland annat hade att göra med hans studier av Bachs musik under de här åren. Kontrapunktiken skulle sedan komma att utvecklas ännu mer fram till de sista verken. En höjdpunkt i det avseendet finner vi femte symfonins final.  Ett stort fugakomplex med inslag av rondo; det är inte bara frågan om enkel och dubbel fugering – sådan har många excellerat i före och efter Mahler – utan tre och till och med fyra teman genomförs samtidigt. Också scherzosatsen är rik på kontrapunktik, om än inte lika sammansatt som finalens.

Polyfonin krävde för att bli tydlig en ännu mer utvecklad instrumentationskonst än Mahlers tidigare musik. Också idet avseendet står vi i och med detta verk inför en vändpunkt. Orkesterbehandlingen var ingenting som kom av sig själv, den krävde mycket arbete. Det är inte förvånande att Mahler just den här gången fortsatte att revidera instrumentationen i åratal efter det att musiken hade blivit färdig och hade blivit uppförd. I den första versionen lär till exempel slagverkssektionen ha varit stor och utnyttjats så flitigt att tonsättarens hustru Alma förskräckt talade om en ”symfoni för slagverk ”. Av det märks inte mycket efter revideringarna.

Även Bruno Walter, som hörde uruppförandet i Köln hösten 1904, har berättat: Det var första, och som jag tror, enda gången som uppförandet av ett Mahlerverk under hans egen ledning lämnade mig otillfredsställd. Instrumentationen lät inte stämmornas komplicerade kontrapunktiska väv komma fram klart, och efteråt klagade Mahler för mig att han aldrig tycktes uppnå mästerskap i orkesterbehandling. Senare underkastade han instrumentationen den grundligaste omarbetning, som något av hans verk fått genomgå. Mottagandet av symfonin var, såvitt jag minns, mycket entusiastiskt och visade tydligt hur den allmänna uppskattningen av tonsättaren växte.

Ännu ett par år dessförinnan hade den fjärde symfonin vid uruppförandet i München mött häftig opposition och i Wien ”resulterade meningsmotsättningarna i … att det nästan kom till handgripligheter mellan entusiaster och motståndare” skriver Walter.

Första gången man hör femte symfonin upplever man nog den dystra stämningen som verkets huvudkaraktär. Man märker dock snart att det trots inledningssatsens tunga sorgmarsch och den andras upprivna atmosfär alltmer tenderar mot optimism.

Det första satsparet bildar den första av symfonins tre avdelningar. Andra delen består av tredje satsen, som är symfonins längsta. Den har funktion av centralt scherzo och pendlar mellan forcerad uppsluppenhet och nervös skugglik hemlighetsfullhet. Fjärde och femte satserna bildar tredje avdelningen. Den fjärde är det fullkomligt avspända och välkända adagiettot för stråkar och harpa, vilket slutligen övergår iden ljusa optimistiska finalen med all sin kontrapunktiska lekfullhet.

Text: Sven Kruckenberg

Gustav Mahler:
Född: 7 juli 1860 i Kalischt, Böhmen
Död: 18 maj 1911 i Wien, Österike
Ubildning: Konservatoriet i Wien för den för Mahler betydelsefulle Anton Bruckner som då inte hade slagit igenom som tonsättare.
Verk i urval: Nio symfonier, samt en ofullbordad tionde. Das Lied von der Erde, Des Knaben Wunderhorn, Lieder eines fahrenden Gesellen, Rückert-Lieder, Kindertotenlieder.
Om Mahlers tidiga mottagande i Sverige: Ture Rangström skrev om Symfoni nr 4, ”denna söta, slippriga och segslitna musik” medan Ollalo Morales beskrev den som ”ganska billiga vitsar”. Den omvittnat kritiske Peterson-Berger skrev däremot: ”betydande och genialt” samt att Mahler åstadkom något av en ”tysk dalmålning”.

Ungefärlig konsertlängd: 2 tim inkl. paus. Konserten sänds i P2 Live den 6 oktober kl 19.03.

Konsertintroduktion 21 sep kl 18:00 samt 23 sep kl 14:00.