arrow

LIGETI, SCHUMANN, SIBELIUS

Stjärnviolinisten Christian Tetzlaff återvänder till Berwaldhallen med Robert Schumanns violinkonsert, ett under lång tid omtvistat verk som sedermera blivit ett av tonsättarens mest älskade. Även Sibelius fjärde symfoni mötte en hel del motstånd i sin samtid, men har sedan dess omfamnats av musiker och musikälskare världen över – däribland Sveriges Radios Symfoniorkester och chefsdirigent Daniel Harding. Och så György Ligetis Atmosphères, som med sina fantasieggande klanger kan transportera lyssnaren såväl djupt in i själen som långt ut i världsrymden.

Om du blundar och lyssnar på György Ligetis Atmosphères låter det sannolikt som om väldigt lite händer. Musiken frammanar en känsla av tidlöshet genom de kompakta klangstrukturer som uppenbarar sig; traditionella musikaliska beståndsdelar som melodi, rytm, harmonik och form tycks vara helt irrelevanta. Men hela tiden sker små nyansskiften i musiken, som ett månbelyst prisma med glittrande fasetter.

Ligeti kallade den här underliggande strukturen för mikropolyfoni: alltså, ett ohörbart antal självständiga stämmor – ”som en väldigt tät spindelväv” – skrivna enligt strikta regler som han själv formulerat. Resultatet är, enligt tonsättaren, noggrant utformad flerstämmighet, även om den ”förblir gömd i en mikroskopisk undervattensvärld, ohörbar för oss.” Att försöka urskilja en enskild stämma är inte längre relevant. Bättre att bara släppa taget och sjunka djupt ner i Ligetis suggestiva ljudvärld.

Robert Schumanns violinkonsert skulle lite vitsigt kunna kallas för 1800-talets nyaste bidrag till violinrepertoaren. Verket tillkom under några veckors intensivt arbete på hösten 1853, under en period då tonsättarens mentala hälsa blev allt sämre. Efter Roberts död beslöt hans änka Clara tillsammans med Joseph Joachim, stjärnviolinisten som skulle ha uruppfört verket, att violinkonserten var ett fiasko och skulle glömmas bort.

Till slut uruppfördes verket ändå i november 1937 i Hitlers Tyskland med Georg Kulenkampff som solist. Ett par veckor senare spelades det i Carnegie Hall av en 21-årig Yehudi Menuhin som lovprisade verket. Han hörde i det ”samma mänskliga värme, smeksamma ömhet, maskulina rytmik, ädla teman och rika harmonik” som hos Beethoven och Brahms. Sedermera har violinkonserten blivit ett hyllat och eftertraktat repertoarverk – som Christian Tetzlaff dessutom gjort en kritikerrosad inspelning av – och nog har det gott om såväl rytmisk intensitet och passionerad hängivelse som kärleksfull ömhet och lidelse.

Daniel Harding återkommer i den här konserten till både Schumann och Sibelius. Just Sibelius fjärde symfoni framförde Harding i Berwaldhallen senast i juni 2020 i en av Sveriges Radios Symfoniorkesters internationellt uppmärksammade streamade konserter. Den fjärde symfonin är en av Sibelius mörkaste; så tillkom den också under en särskilt svår tid i tonsättarens liv, då han dessutom tillsammans med resten av Europa skärskådade sitt inre med psykoanalysen som ledstjärna.

Som ett slags ledmotiv eller olycksbådande ariadnetråd i denna ödesmättade musikaliska bikt går tritonusintervallet – djävulens intervall. Symfonin togs emot med blandade känslor i sin samtid, men de som redan då envist hävdade verkets kvaliteter hade rätt hela tiden; somliga betraktar i dag till och med fyran som en av Sibelius allra bästa symfonier.

Text: David Saulesco


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER
Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester. Foto: Julian Hargreaves.

Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiosymfonikerna, är kända som en av Europas mest allsidiga orkestrar. De har en bred och spännande repertoar och ligger hela tiden i framkant. Orkestern har mottagit ett flertal utmärkelser och uppskattas för sin stora musikaliska bredd, men även för sina samarbeten med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister.

Radiosymfonikerna har sedan 1979 varit knutna till Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen. Förutom publiken på plats i Berwaldhallen, når orkestern många lyssnare via radion och digitala media, samt genom sitt samarbete med EBU. Konserter strömmas även regelbundet via Berwaldhallen Play och sänds av Sveriges Television, vilket ger publiken ännu fler möjligheter att njuta av en av världens främsta orkestrar.

”Orkestern känner stor ödmjukhet inför musiken och har en underbar känsla för musikalisk inlevelse och kreativitet”, enligt Daniel Harding, Radiosymfonikernas chefsdirigent sedan 2007. ”Jag har aldrig dirigerat en konsert där orkestern inte har spelat med livet som insats!” Orkestern är även stolt över att sedan 2018 ha Klaus Mäkelä som förste gästdirigent.

Under covid-19-pandemin, har Radiosymfonikerna varit en av bara ett fåtal orkestrar i världen som inte har slutat spela. Deras innovativa, kreativa lösningar har hjälpt publiken att ta sig igenom den här svåra tiden, och de har till och med själva skapat nyheter.

En radioorkester grundades för första gången 1925 i samband med de första radioutsändningarna i Sverige. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Orkestern har under åren haft flera framstående chefsdirigenter. Två av dem, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har senare utnämnts till hedersdirigenter.

Daniel Harding är chefsdirigent och konstnärlig ledare för Sveriges Radios Symfoniorkester. Han är sedan 2018 även konstnärlig ledare för Anima Mundi-festivalen i Pisa och dessutom hedersdirigent för Mahler Chamber Orchestra som han jobbat med i över 20 år. Harding gästar regelbundet internationella orkestrar som Berliner Philharmoniker, Concertgebouworkest och Wiener Philharmoniker.

Som eftertraktad operadirigent har han lett hyllade uppsättningar vid exempelvis La Scala i Milano, Theater an der Wien, Royal Opera House i London och festivalerna i Salzburg och Aix-en-Provence. Han har gjort ett stort antal skivinspelningar, som Grammy-belönade Billy Budd av Benjamin Britten med London Symphony Orchestra och Beethovens Pianokonserter nr 3 och 4 med Sveriges Radios Symfoniorkester och Maria João Pires.

Hardings kontrakt som chefsdirigent är förlängt till våren 2025. Hösten 2019 fick han dessutom en ny roll, som orkesterns första konstnärliga ledare med övergripande ansvar för orkesterns konstnärliga vision. Det nya uppdraget omfattar även möjligheten att skapa nya programformat och metoder för att presentera klassisk musik på ett nytt sätt.

”Det är allt ovanligare att förhållandet mellan dirigent och orkester inte bara håller mer än ett decennium, utan också växer”, säger Daniel Harding om sitt samarbete med orkestern. ”Det är också ovanligt med en orkester som besitter högsta musikaliska kvalitet men samtidigt så tydligt vill fortsätta utvecklas.”

Harding började spela trumpet som barn, och blev i tonåren intresserad av dirigering. Som sjuttonåring satte han upp Arnold Schönbergs Pierrot Lunaire med några studiekamrater, vilket ledde till jobb som assistent åt Simon Rattle vid Birminghams stadssymfoniorkester. Efter ett år fick han själv leda orkestern, vilket blev den professionella debuten som dirigent.

Daniel Harding mottog 2002 den franska utmärkelsen Chevalier de l’Ordre des Arts et des Lettres och 2017 nominerades han till Officier Arts et Lettres. Han valdes 2012 in som ledamot i Kungliga Musikaliska Akademien. 2021 utsågs Daniel Harding till Commander of the Most Excellent Order of the British Empire, CBE. Han är även utbildad trafikpilot.

Musiken

Ungefärliga tider

Låt oss inte sticka under stol med att en stor del av förra seklets konstmusik haft svårt att vinna folkets hjärta, och i förlängningen inte blivit standardrepertoar i den utsträckning som upphovsmännen förmodligen hade hoppats. Men är det verkligen omöjligt att tänka sig en allmänt älskad avantgardist? Det beror nog på vad man menar med allmänt. Men det är ingen tvekan om att György Ligeti här befunnit sig i en egen klass. Bland de stora internationella generationskamraterna med motsvarande betydelse för konsten var han rätt ensam om att skriva musik som fick en större publik och som fortfarande framförs frekvent. Förmågan att faktiskt väcka känslor trots ett avancerat tonspråk ökade inte helt oväntat tillgängligheten.

Ligeti föddes i maj 1923 i den ungerskspråkiga delen av Transsylvanien. Familjen var judisk, György arresterades 1944 och sattes i arbetsläger medan andra familjemedlemmar sändes till Auschwitz. Endast modern överlevde. Under Ungernrevolten 1956 flydde han till Wien med sin hustru, gjorde sig snart bemärkt vid Kölnradions elektronmusikstudio och fick redan 1961 en stark anknytning till Sverige, då han blev gästprofessor vid musikhögskolan i Stockholm. Samma år komponerades och uruppfördes Atmosphères för stor orkester, musik som gjort ett överväldigande intryck på de flesta vid första mötet. Ligetis egenhändigt uppfunna kompositionsteknik mikropolyfoni imponerade till en början måttligt på avantgardet, särskilt på de mer strikt tolvtonstrogna. Men den fick en enorm betydelse för vad som komma skulle, och på ett oväntat sätt nådde Ligeti snart en publik världen över av en storlek som kollegerna bara kunde drömma om. Filmgeniet Stanley Kubrick uppfattade klokt nog musiken som en utmärkt atmosfärskapare om man vill visualisera yttre rymden. Så vitt man förstår utan tillstånd inkorporerade han helt sonika inte bara Atmosphères utan även bland annat körverket Lux Aeterna i soundtracket till 2001: Ett rymdäventyr från 1968. Ligeti tycks ha förlåtit honom, Kubrick fick tillåtelse att använda tonsättarens musik även i de senare The Shining och Eyes Wide Shut.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

Robert Schumanns Violinkonsert i d-moll blev också hans sista orkesterverk. Det var meningen att den skulle uruppföras i Düsseldorf i oktober 1853 med Joseph Joachim som solist, men programkommittén valde Beethovens violinkonsert i stället. Även speltillfällen i Hannover 1854 och postumt i Leipzig 1857 gick om intet. Joachim kritiserade aldrig konserten öppet inför Robert själv, men det är tydligt att han hyste en motvilja mot att framföra den och efter hans död bestämde sig Joachim och Roberts änka Clara för att inte publicera verket. Mer än åttio år senare togs konserten fram av nazisterna som ett ”ariskt” alternativ till Mendelssohns då förbjudna violinkonsert. Till slut uruppfördes den av Georg Kulenkampff i Berlin den 26 november 1937. Bara en månad senare spelades konserten i USA av den judiske violinisten Yehudi Menuhin, som menade att den var ”länken” mellan Beethovens och Brahms violinkonserter.

Första satsen inleds ödesmättat med ett punkterat tema som andas förtvivlan och oförlöst sorg. Dess knotiga hamrande för tankarna till den mörka skuggvärld som för Schumanns egen del var högst verklig. Det andra temat är milt resignerat och trösterikt. Kanske var det den, med klassiska mått mätt, högst begränsade temabearbetningen som i Joachims och Claras ögon främst låg konserten i fatet? Satsen avlöses i vart fall av en drömsk, långsam andra sats – den enda Joachim till fullo hade accepterat – med karaktären av en vaggvisa. Ackompanjerad av viola och celli spelar solisten en själfull melodi liknande sången Frühlingsankunft ur Schumanns Liederalbum für die Jugend. Utan uppehåll övergår konserten i en dansant, leende final i en slags hövisk polonäsrytm, något som Joachim skämtsamt associerade till dåtida polsk politik. Finalens huvudtema presenteras av soloviolinen och orkestern svarar med återkommande refränger. Våndan från första satsen är borta, jagad på flykten av stiliserad, klassisk elegans.

Text: Henry Larsson

I början av 1940-talet skrev Jean Sibelius till sin vän, skådespelaren Jussi Snellman: ”Först i framtiden kommer de att förstå vad den kompositionen innehåller.” ’Den’ som Sibelius hänvisar till är hans fjärde symfoni. Den börjar med ett tordön: cello och kontrabas på sitt respektive lägsta C, förstärkta av fagotter, som ur detta illavarslande mörker stakar ut tritonusintervallet: sedan medeltiden känt under öknamnet djävulen i musiken, ”diabolus in musica”. De senaste par hundra åren har intervallets diaboliska koppling utnyttjats medvetet av tonsättare för att frammana en olycksbådande stämning. Sibelius skrev sin fjärde symfoni under en särskilt svår period. Han hade nyligen opererats för strupcancer, hade svårt att förhålla sig stilistiskt till Schönberg och expressionisterna, och så präglades han – som redan var en dyster och grubblande själ ­– av samtidens psykoanalytiska hänförelse.

Genom hela symfonin går tritonusintervallet som en olycksalighetens röda tråd. Den första insatsen börjar beslutsamt, men viker snabbt av för att ge plats för en solocello, som på allvar sätter musikens hjul i rullning. Skavande dissonanser och skevande harmonik hittar till slut fram till en glimt av ljus i varmt klingande mässingskör, sedan i dämpade stråkar. Mot slutet av första satsen vibrerar orkestern i gång ordentligt, för att efter ett kort utbrott landa i dunklet igen.

Den andra satsen är hälften så lång som någon av de andra, börjar till synes muntert och lättsamt, men återkommande lägger sig det dystra som en våt filt över det friskt dansanta temat i violiner och ljust träblås. Satsen slutar plötsligt, som om en ljuslåga slocknade; i samma stil inleds den tredje satsen, skälvande, som om ljuset inte riktigt gav med sig. Fragment av en melodi träder bitvis fram i trä- och mässingsblås för att slutligen smälta samman och, till sist, landa på ett unisont ciss.

Sista satsen tar vid där den förra slutade, nu med ciss inte som grundton i ciss-moll utan som ters i A-dur. Klockor ringer ut på ett segervisst, frimodigt sätt. Men den första satsens harmoniska tvetydighet och skavande dissonanser återkommer snabbt: moll- och durterser skär mot varandra och musiken pendlar rastlöst mellan A-dur och Ess-dur – två ackord på tritonusavstånd från varandra. Klockorna klämtar allt dystrare och efter en sista dramatisk höjdpunkt faller musiken, bit för bit, tillbaka ner i mörkret.

Strax hitom det senaste millennieskiftet beskrev dirigenten Jukka-Pekka Saraste Symfoni nr 4 av Sibelius på ett sätt som är bevis nog för att tonsättaren hade rätt i sin korrespondens, sextio år tidigare: ”Den är en sådan snilleblixt att det inte torde finnas ett annat så originellt, kompakt och fungerande koncept från den tiden.”

Text: David Saulesco

Ingår i följande konsertserier: