arrow

LIGETI, SCHUMANN, SIBELIUS

Stjärnviolinisten Christian Tetzlaff återvänder till Berwaldhallen med Robert Schumanns violinkonsert, ett under lång tid omtvistat verk som sedermera blivit ett av tonsättarens mest älskade. Även Sibelius fjärde symfoni mötte en hel del motstånd i sin samtid, men har sedan dess omfamnats av musiker och musikälskare världen över – däribland Sveriges Radios Symfoniorkester och chefsdirigent Daniel Harding. Och så György Ligetis Atmosphères, som med sina fantasieggande klanger kan transportera lyssnaren såväl djupt in i själen som långt ut i världsrymden.

Konserten sänds direkt i Sveriges Radio P2 fredag 27 januari kl 19:03.

Om du blundar och lyssnar på György Ligetis Atmosphères låter det sannolikt som om väldigt lite händer. Musiken frammanar en känsla av tidlöshet genom de kompakta klangstrukturer som uppenbarar sig; traditionella musikaliska beståndsdelar som melodi, rytm, harmonik och form tycks vara helt irrelevanta. Men hela tiden sker små nyansskiften i musiken, som ett månbelyst prisma med glittrande fasetter.

Ligeti kallade den här underliggande strukturen för mikropolyfoni: alltså, ett ohörbart antal självständiga stämmor – ”som en väldigt tät spindelväv” – skrivna enligt strikta regler som han själv formulerat. Resultatet är, enligt tonsättaren, noggrant utformad flerstämmighet, även om den ”förblir gömd i en mikroskopisk undervattensvärld, ohörbar för oss.” Att försöka urskilja en enskild stämma är inte längre relevant. Bättre att bara släppa taget och sjunka djupt ner i Ligetis suggestiva ljudvärld.

Robert Schumanns violinkonsert skulle lite vitsigt kunna kallas för 1800-talets nyaste bidrag till violinrepertoaren. Verket tillkom under några veckors intensivt arbete på hösten 1853, under en period då tonsättarens mentala hälsa blev allt sämre. Efter Roberts död beslöt hans änka Clara tillsammans med Joseph Joachim, stjärnviolinisten som skulle ha uruppfört verket, att violinkonserten var ett fiasko och skulle glömmas bort.

Till slut uruppfördes verket ändå i november 1937 i Hitlers Tyskland med Georg Kulenkampff som solist. Ett par veckor senare spelades det i Carnegie Hall av en 21-årig Yehudi Menuhin som lovprisade verket. Han hörde i det ”samma mänskliga värme, smeksamma ömhet, maskulina rytmik, ädla teman och rika harmonik” som hos Beethoven och Brahms. Sedermera har violinkonserten blivit ett hyllat och eftertraktat repertoarverk – som Christian Tetzlaff dessutom gjort en kritikerrosad inspelning av – och nog har det gott om såväl rytmisk intensitet och passionerad hängivelse som kärleksfull ömhet och lidelse.

Daniel Harding återkommer i den här konserten till både Schumann och Sibelius. Just Sibelius fjärde symfoni framförde Harding i Berwaldhallen senast i juni 2020 i en av Sveriges Radios Symfoniorkesters internationellt uppmärksammade streamade konserter. Den fjärde symfonin är en av Sibelius mörkaste; så tillkom den också under en särskilt svår tid i tonsättarens liv, då han dessutom tillsammans med resten av Europa skärskådade sitt inre med psykoanalysen som ledstjärna.

Som ett slags ledmotiv eller olycksbådande ariadnetråd i denna ödesmättade musikaliska bikt går tritonusintervallet – djävulens intervall. Symfonin togs emot med blandade känslor i sin samtid, men de som redan då envist hävdade verkets kvaliteter hade rätt hela tiden; somliga betraktar i dag till och med fyran som en av Sibelius allra bästa symfonier.

Text: David Saulesco


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER

dot 2022/2023

Skriv ut

Medverkande

 

&

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.

Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.

Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.

Daniel Harding är Sveriges Radios Symfoniorkesters chefsdirigent sedan 2007 och sedan 2019 även orkesterns förste konstnärlige ledare, med ett uppdrag som omfattar att hitta nya programformat för att presentera klassisk musik. Det arbetet inleddes redan säsongen 2014/2015 med den uppmärksammade konsert- och föreläsningsserien Interplay. Harding är även hedersdirigent för Mahler Chamber Orchestra, som han arbetat med i över 20 år, och konstnärlig ledare för Youth Music Culture, Greater Bay Area i Kina. Säsongen 2024/2025 tillträder han som chefsdirigent vid Santa Cecilia-akademien i Rom.

Harding är en ständig gäst hos världens främsta orkestrar, däribland Wienerfilharmonikerna, Berlinerfilharmonikerna, Bayerska Radions symfoniorkester, Concertgebouworkestern och La Scala-filharmonikerna. I USA har han uppträtt med Bostons, Chicagos och San Franciscos symfoniorkestrar, med Clevelands orkester, samt med Los Angeles och New Yorks filharmoniker. Som eftertraktad operadirigent har han lett hyllade uppsättningar vid La Scala i Milano, Wiens stadsopera, Royal Opera House i London, samt vid festivalerna i Aix-en-Provence och Salzburg. Han har tidigare varit konstnärlig ledare för Orchestre de Paris och för Anima Mundi-festivalen i Pisa, samt förste gästdirigent för Londons symfoniorkester.

Daniel Harding turnerar med Sveriges Radios Symfoniorkester till Europas mest prestigefyllda scener och har spelat in hyllade och prisbelönade skivor med orkestern. Hans kontrakt som chefsdirigent och konstnärlig ledare fortsätter till och med våren 2025. ”Det är allt ovanligare att förhållandet mellan dirigent och orkester inte bara håller mer än ett decennium, utan också fortsätter att växa” säger han om sitt samarbete med orkestern.

År 2002 mottog Harding den franska utmärkelsen Chevalier de l’Ordre des Arts et des Lettres och 2017 tilldelad han till Officier des Arts et des Lettres. 2012 valdes han in som ledamot i Kungl. Musikaliska Akademien. 2021 mottog han Commander of the Most Excellent Order of the British Empire. Daniel Harding är född i Oxford i England och spelade trumpet innan han började dirigera i sena tonåren. Sedan 2016 är han även utbildad trafikpilot.

Malin Broman är första konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester sedan 2008. Under åren 2015–2020 var hon konstnärlig ledare för Musica Vitae, med vilka hon uruppförde över 20 verk och gjorde åtskilliga inspelningar och turnéer. 2019 efterträdde hon Sakari Oramo som konstnärlig ledare för Mellersta Österbottens Kammarorkester.

Som gästande konsertmästare har hon spelat med bland andra Londons Symfoniorkester, Mahler Chamber Orchestra och Philharmonia-orkestern. Som solist och musikalisk ledare har hon uppträtt med bland andra Tapiola Sinfonietta, Nordiska Kammarorkestern, Trondheim-solistene och australiska ACO Collective. Hon har uppträtt som solist med bland andra Göteborgs Symfoniker, Copenhagen Phil, BBC Skotska Symfoniorkester, Academy of St Martin in the Fields och Sveriges Radios Symfoniorkester, med dirigenter såsom Neeme Järvi, Andrew Manze och Daniel Harding.

De senaste åren har hon uruppfört solokonserter av Daniel Börtz, Britta Byström, Andrea Tarrodi och Daniel Nelson. Hon har gjort mer än 30 skivinspelningar, bland dem Carl Nielsens och Britta Byströms violinkonserter. Nyligen släpptes en skiva med verk av Laura Netzel, samt Stockholm Diary inspelad med Mellersta Österbottens Kammarorkester. Hennes inspelning av Mendelssohns dubbelkonsert med Simon Crawford-Phillips och Musica Vitae nominerades 2019 till en Grammy Award.

Våren 2020 uppmärksammades hennes inspelning av Mendelssohns stråkoktett, där hon spelade alla instrument och stämmor själv. Ytterligare två inspelningar i samma anda har följt: Britta Byströms oktett A Room of One’s Own, samt Johan Halvorsens Passacaglia inspelad med Radiosymfonikernas solokontrabasist Rick Stotijn.

2001 grundade hon Change Music Festival i Kungsbacka. Hon är även medgrundare av Kungsbacka Pianotrio som givit mer än 700 konserter världen över, och Stockholm Syndrome Ensemble som består av några utav Europas bästa kammarmusiker.

Sedan 2008 är Malin Broman ledamot i Kungliga Musikaliska Akademien. 2019 mottog hon H.M. Konungens medalj av 8:e storleken för sina betydande insatser inom svenskt musikliv. Hon är även violaprofessor vid Edsbergs Musikinstitut. Av Järnåkerfonden lånar hon en Stradivarius-violin från 1709 och en Bajoni-viola från 1861.

Christian Tetzlaff har under många år varit en av de mest eftertraktade violinisterna inom den klassiska musiken. Hans breda repertoar sträcker sig från välkända violinkonserter av Johannes Brahms, Ludvig van Beethoven, Alban Berg och György Ligeti till mer okända konserter av bland annat 1800-tals virtousen Joseph Joachim. Tetzlaff är även engagerad i att föra in nyskriven musik till den konventionella repertoaren, och 2013 uruppförde han till exempel Jörg Wirdmanns violinkonsert.

Utöver sin karriär som violinsolist, är Tetzlaff en hängiven kammarmusiker, och grundade 1994 Tetzlaff Quartet. Han har även en trio tillsammans med sin syster, cellisten Tanja Teztlaff och pianisten Hans Voigt vars inspelningar blivit Grammy nominerade. Tetzlaff har varit artist in residence hos Carnegie Hall, Berlinerfilharmonin, Tonhalle orkester Zürich och Wigmore Hall.

Tetzlaffs prisbelönta diskografi omfattar bland annat inspelningar Wolfgang Amadeus Mozarts violinkonserter samt samtliga violinsonatas av Johan Sebastian Bach. 2018 mottog Tetzlaffs inspelningar av Bartoks violinkonserter nr 1 och 2, tillsammans med Radion sinfoniaorkesteri under ledning av Hannu Lintu, Gramophone Classical Music Award.

Tetzall föddes i Hamburg 1966 och studerade vid konservatoriet i Lübeck under Uwe-Martin Haiberg och senare i Cincinnati med Walter Levin. Han spelar på en violin av den tyske tillverkaren Peter Greiner och är en återkommande lärare på Kronberg akademien nära Frankfurt.

Musiken

Ungefärliga tider

Låt oss inte sticka under stol med att en stor del av förra seklets konstmusik haft svårt att vinna folkets hjärta, och i förlängningen inte blivit standardrepertoar i den utsträckning som upphovsmännen förmodligen hade hoppats. Men är det verkligen omöjligt att tänka sig en allmänt älskad avantgardist? Det beror nog på vad man menar med allmänt. Men det är ingen tvekan om att György Ligeti här befunnit sig i en egen klass. Bland de stora internationella generationskamraterna med motsvarande betydelse för konsten var han rätt ensam om att skriva musik som fick en större publik och som fortfarande framförs frekvent. Förmågan att faktiskt väcka känslor trots ett avancerat tonspråk ökade inte helt oväntat tillgängligheten.

Ligeti föddes i maj 1923 i den ungerskspråkiga delen av Transsylvanien. Familjen var judisk, György arresterades 1944 och sattes i arbetsläger medan andra familjemedlemmar sändes till Auschwitz. Endast modern överlevde. Under Ungernrevolten 1956 flydde han till Wien med sin hustru, gjorde sig snart bemärkt vid Kölnradions elektronmusikstudio och fick redan 1961 en stark anknytning till Sverige, då han blev gästprofessor vid musikhögskolan i Stockholm. Samma år komponerades och uruppfördes Atmosphères för stor orkester, musik som gjort ett överväldigande intryck på de flesta vid första mötet. Ligetis egenhändigt uppfunna kompositionsteknik mikropolyfoni imponerade till en början måttligt på avantgardet, särskilt på de mer strikt tolvtonstrogna. Men den fick en enorm betydelse för vad som komma skulle, och på ett oväntat sätt nådde Ligeti snart en publik världen över av en storlek som kollegerna bara kunde drömma om. Filmgeniet Stanley Kubrick uppfattade klokt nog musiken som en utmärkt atmosfärskapare om man vill visualisera yttre rymden. Så vitt man förstår utan tillstånd inkorporerade han helt sonika inte bara Atmosphères utan även bland annat körverket Lux Aeterna i soundtracket till 2001: Ett rymdäventyr från 1968. Ligeti tycks ha förlåtit honom, Kubrick fick tillåtelse att använda tonsättarens musik även i de senare The Shining och Eyes Wide Shut.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

Robert Schumanns Violinkonsert i d-moll blev också hans sista orkesterverk. Det var meningen att den skulle uruppföras i Düsseldorf i oktober 1853 med Joseph Joachim som solist, men programkommittén valde Beethovens violinkonsert i stället. Även speltillfällen i Hannover 1854 och postumt i Leipzig 1857 gick om intet. Joachim kritiserade aldrig konserten öppet inför Robert själv, men det är tydligt att han hyste en motvilja mot att framföra den och efter hans död bestämde sig Joachim och Roberts änka Clara för att inte publicera verket. Mer än åttio år senare togs konserten fram av nazisterna som ett ”ariskt” alternativ till Mendelssohns då förbjudna violinkonsert. Till slut uruppfördes den av Georg Kulenkampff i Berlin den 26 november 1937. Bara en månad senare spelades konserten i USA av den judiske violinisten Yehudi Menuhin, som menade att den var ”länken” mellan Beethovens och Brahms violinkonserter.

Första satsen inleds ödesmättat med ett punkterat tema som andas förtvivlan och oförlöst sorg. Dess knotiga hamrande för tankarna till den mörka skuggvärld som för Schumanns egen del var högst verklig. Det andra temat är milt resignerat och trösterikt. Kanske var det den, med klassiska mått mätt, högst begränsade temabearbetningen som i Joachims och Claras ögon främst låg konserten i fatet? Satsen avlöses i vart fall av en drömsk, långsam andra sats – den enda Joachim till fullo hade accepterat – med karaktären av en vaggvisa. Ackompanjerad av viola och celli spelar solisten en själfull melodi liknande sången Frühlingsankunft ur Schumanns Liederalbum für die Jugend. Utan uppehåll övergår konserten i en dansant, leende final i en slags hövisk polonäsrytm, något som Joachim skämtsamt associerade till dåtida polsk politik. Finalens huvudtema presenteras av soloviolinen och orkestern svarar med återkommande refränger. Våndan från första satsen är borta, jagad på flykten av stiliserad, klassisk elegans.

Text: Henry Larsson

I början av 1940-talet skrev Jean Sibelius till sin vän, skådespelaren Jussi Snellman: ”Först i framtiden kommer de att förstå vad den kompositionen innehåller.” ’Den’ som Sibelius hänvisar till är hans fjärde symfoni. Den börjar med ett tordön: cello och kontrabas på sitt respektive lägsta C, förstärkta av fagotter, som ur detta illavarslande mörker stakar ut tritonusintervallet: sedan medeltiden känt under öknamnet djävulen i musiken, ”diabolus in musica”. De senaste par hundra åren har intervallets diaboliska koppling utnyttjats medvetet av tonsättare för att frammana en olycksbådande stämning. Sibelius skrev sin fjärde symfoni under en särskilt svår period. Han hade nyligen opererats för strupcancer, hade svårt att förhålla sig stilistiskt till Schönberg och expressionisterna, och så präglades han – som redan var en dyster och grubblande själ ­– av samtidens psykoanalytiska hänförelse.

Genom hela symfonin går tritonusintervallet som en olycksalighetens röda tråd. Den första insatsen börjar beslutsamt, men viker snabbt av för att ge plats för en solocello, som på allvar sätter musikens hjul i rullning. Skavande dissonanser och skevande harmonik hittar till slut fram till en glimt av ljus i varmt klingande mässingskör, sedan i dämpade stråkar. Mot slutet av första satsen vibrerar orkestern i gång ordentligt, för att efter ett kort utbrott landa i dunklet igen.

Den andra satsen är hälften så lång som någon av de andra, börjar till synes muntert och lättsamt, men återkommande lägger sig det dystra som en våt filt över det friskt dansanta temat i violiner och ljust träblås. Satsen slutar plötsligt, som om en ljuslåga slocknade; i samma stil inleds den tredje satsen, skälvande, som om ljuset inte riktigt gav med sig. Fragment av en melodi träder bitvis fram i trä- och mässingsblås för att slutligen smälta samman och, till sist, landa på ett unisont ciss.

Sista satsen tar vid där den förra slutade, nu med ciss inte som grundton i ciss-moll utan som ters i A-dur. Klockor ringer ut på ett segervisst, frimodigt sätt. Men den första satsens harmoniska tvetydighet och skavande dissonanser återkommer snabbt: moll- och durterser skär mot varandra och musiken pendlar rastlöst mellan A-dur och Ess-dur – två ackord på tritonusavstånd från varandra. Klockorna klämtar allt dystrare och efter en sista dramatisk höjdpunkt faller musiken, bit för bit, tillbaka ner i mörkret.

Strax hitom det senaste millennieskiftet beskrev dirigenten Jukka-Pekka Saraste Symfoni nr 4 av Sibelius på ett sätt som är bevis nog för att tonsättaren hade rätt i sin korrespondens, sextio år tidigare: ”Den är en sådan snilleblixt att det inte torde finnas ett annat så originellt, kompakt och fungerande koncept från den tiden.”

Text: David Saulesco

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 40 min (inklusive paus)

Vad är det som låter i Ligetis Atmospherès? Lyssna på Mästerverken i P2!