Ligeti, Schumann, Sibelius

Konserten sänds direkt i Sveriges Radio P2 fredag 27 januari kl 19:03.

Om du blundar och lyssnar på György Ligetis Atmosphères låter det sannolikt som om väldigt lite händer. Musiken frammanar en känsla av tidlöshet genom de kompakta klangstrukturer som uppenbarar sig; traditionella musikaliska beståndsdelar som melodi, rytm, harmonik och form tycks vara helt irrelevanta. Men hela tiden sker små nyansskiften i musiken, som ett månbelyst prisma med glittrande fasetter.

Ligeti kallade den här underliggande strukturen för mikropolyfoni: alltså, ett ohörbart antal självständiga stämmor – ”som en väldigt tät spindelväv” – skrivna enligt strikta regler som han själv formulerat. Resultatet är, enligt tonsättaren, noggrant utformad flerstämmighet, även om den ”förblir gömd i en mikroskopisk undervattensvärld, ohörbar för oss.” Att försöka urskilja en enskild stämma är inte längre relevant. Bättre att bara släppa taget och sjunka djupt ner i Ligetis suggestiva ljudvärld.

Robert Schumanns violinkonsert skulle lite vitsigt kunna kallas för 1800-talets nyaste bidrag till violinrepertoaren. Verket tillkom under några veckors intensivt arbete på hösten 1853, under en period då tonsättarens mentala hälsa blev allt sämre. Efter Roberts död beslöt hans änka Clara tillsammans med Joseph Joachim, stjärnviolinisten som skulle ha uruppfört verket, att violinkonserten var ett fiasko och skulle glömmas bort.

Till slut uruppfördes verket ändå i november 1937 i Hitlers Tyskland med Georg Kulenkampff som solist. Ett par veckor senare spelades det i Carnegie Hall av en 21-årig Yehudi Menuhin som lovprisade verket. Han hörde i det ”samma mänskliga värme, smeksamma ömhet, maskulina rytmik, ädla teman och rika harmonik” som hos Beethoven och Brahms. Sedermera har violinkonserten blivit ett hyllat och eftertraktat repertoarverk – som Christian Tetzlaff dessutom gjort en kritikerrosad inspelning av – och nog har det gott om såväl rytmisk intensitet och passionerad hängivelse som kärleksfull ömhet och lidelse.

Daniel Harding återkommer i den här konserten till både Schumann och Sibelius. Just Sibelius fjärde symfoni framförde Harding i Berwaldhallen senast i juni 2020 i en av Sveriges Radios Symfoniorkesters internationellt uppmärksammade streamade konserter. Den fjärde symfonin är en av Sibelius mörkaste; så tillkom den också under en särskilt svår tid i tonsättarens liv, då han dessutom tillsammans med resten av Europa skärskådade sitt inre med psykoanalysen som ledstjärna.

Som ett slags ledmotiv eller olycksbådande ariadnetråd i denna ödesmättade musikaliska bikt går tritonusintervallet – djävulens intervall. Symfonin togs emot med blandade känslor i sin samtid, men de som redan då envist hävdade verkets kvaliteter hade rätt hela tiden; somliga betraktar i dag till och med fyran som en av Sibelius allra bästa symfonier.

Text: David Saulesco

Vad är det som låter i Ligetis Atmospherès? Lyssna på Mästerverken i P2!