Leopold Hager tolkar Wagner & Bruckner

Konserten sänds i Sveriges Radio P2 fredag 5 april kl 19:03.

Richard Wagner hade redan som tonåring bestämt sig för att bli operatonsättare. Tack vare sin kontakt med tonsättaren Giacomo Meyerbeer blev hans tidiga operor framförda i Dresden under 1840-talet. Längs vägen har Wagner insett att sagan, som är tidlös och allmänmänsklig, utgör det enda vettiga dramatiska underlaget för en opera. Han använder sagan redan i Den flygande holländaren år 1843, och i Tannhäuser smälter han samman tre legender till en enda.

Tannhäuser hade premiär år 1845 men mottogs kyligt av publiken. Wagner, som var kapellmästare i Dresden, började nu tröttna på den oförståelse hans musik och konstnärliga ambitioner mötte och hyste alltmer radikala tankar, så till den grad att han deltar i revolutionen 1848–49, vilket i sin tur tvingar honom att gå i landsflykt.

Med hjälp av Franz Liszt flydde Wagner till Zürich i Schweiz. Där upplät silkeshandlaren Otto Wesendonck, som tillsammans med sin fru Mathilde var en stor Wagner-beundrare, ett hus där Wagner planerade att fortsätta komponera Nibelungens ring. Emellertid distraherades han i arbetet av sina spirande känslor för Wesendoncks fru och lade Ringen åt sidan. Det är under den här perioden som operan Tristan och Isolde tillkommer, samt tonsättningar av fem texter av Mathilde Wesendonck som följaktligen fick titeln Wesendonck-Lieder.

Anton Bruckner berördes inte nämnvärt av upproret 1848. Han värvades visserligen till nationalgardet och deltog i några övningar, men det var också allt; politik verkar inte ha bekommit honom alls.

Fjorton år senare kom Bruckner i kontakt med Otto Kitzler, en ung cellist som trots sin ringa ålder hade en hel del att lära Bruckner om samtida musik. Det var också Kitzler som introducerade Bruckner för Wagners Tannhäuser och det råder inget tvivel om att Wagner och hans musik gjorde stort intryck på Bruckner. Vid det här laget var Bruckner nästan fyrtio år och hans musikaliska bas var redan ordentligt grundad, men kanske fungerade Wagners musik som en katalysator vilken lockade fram Bruckners egenart.

Vid ett möte med Wagner, då Bruckner fick möjlighet att visa ”mästaren” symfonierna nr 2 och nr 3 dristade sig en nervös Bruckner sig till att fråga om han fick tillägna Wagner en symfoni. Wagner var positiv. De båda herrarna gjorde sig därefter en glad afton, men dagen efter var Bruckner osäker på vilken symfoni som varit i åtanke. Han skrev och frågade Wagner om det var ”symfonin i d-moll där trumpeterna inleder temat”, varpå Wagner svarade: ”Ja ja!”

Text: Karin Ekedahl

Lär dig mer, lyssna på Klassiska podden