arrow

Leonidas Kavakos i Sjostakovitjs andra violinkonsert

Världsviolinisten Leonidas Kavakos återvänder till Berwaldhallen med Dmitrij Sjostakovitjs andra violinkonsert från 1967 som också blev tonsättarens sista solokonsert. Den colombianske violinisten och dirigenten Andrés Orozco-Estrada leder därtill Svergies Radios Symfoniorkester i tre verk av Richard Strauss; de symfoniska dikterna Tod und Verklärung och Till Eulenspiegels lustige Streiche samt musik ur operan Rosenkavaljeren.


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER

dot 2024/2025

Skriv ut

Medverkande

 

&

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.

Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.

Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.

Andrés Orozco-Estrada är chefsdirigent för RAI Italienska Radions Symfoniorkester och förste dirigent för Colombias Ungdomsorkester samt Freixenet Symfoniorkester vid Musikhögskolan Reina Sofía i Madrid. Säsongen 2025/26 tillträder han som Generalmusikdirektor i Köln och chefsdirigent för Gürzenichorkestern. Redan under säsongen 2023/24 är han inbjuden som speciell gäst vid Kölnerfilharmonin.

Säsongen 2023/24 uppträder han även med Wienerfilharmonikerna, New Yorks filharmoniker, Orchestre de Paris och Rotterdams filharmoniker, samt två orkestrar där han tidigare tjänstgjort som chefsdirigent: Frankfurts Radios Symfoniorkester och Houstons symfoniorkester. Dessutom turnerar han med SWR Symfoniorkester, La Scala-filharmonikerna, samt en omfattande europaturné med Colombias Ungdomsorkester och violinisten Hilary Hahn. Orozco-Estrada debuterar också vid La Scala-operan med Mozarts Figaros bröllop och Nationaloperan i Amsterdam med Beethovens Fidelio, och återvänder till Berliner Staatsoper med Puccinis Tosca.

Andrés Orozco-Estrada är uppvuxen i Medellín i Colombia och studerade först violin innan han började ta dirigeringslektioner som femtonåring. 1997, 19 år gammal, flyttade han till Wien för att studera för Uroš Lajovic vid Högskolan för musik och scenkonst; sedan 2022 är Orozco-Estrada själv professor i orkesterdirigering där.

Leonidas Kavakos är uppmärksammad världen över som en sällsynt skicklig violinist med fängslande uttryck och konstnärlig integritet. I början av sin karriär gjorde han världens första inspelning av originalversionen av Sibelius violinkonsert, som 1991 belönades med tidningen Gramophones pris Concerto of the Year.

I samband med Beethovens märkesår 2020 har han spelat in både Beethovens violinkonsert och hans septett i Ess-dur tillsammans med Bayerska radions symfoniorkester. I oktober 2020 väntar en konsert med Danska Radions Symfoniorkester där han spelar Beethovens violinkonsert och leder orkestern i Beethovens sjätte symfoni, Pastoralsymfonin. Han inledde hösten 2020 med Prokofjevs Violinkonsert nr 2 g-moll med Nordtyska radions orkester och dirigent Alan Gilbert i Elbphilharmonie i Hamburg, följt av ett program med Beethovensonater med pianisten Enrico Pace i Rotterdam.

Han har på senare år även etablerat sig som dirigent och gästat bland andra London symfoniorkester, New Yorks filharmoniker, Budapest festivalorkester samt Schweiziska och franska radions symfoniorkestrar. Han sammanställer årligen en mästarkurs i violinspel och kammarmusik i sin hemstad Aten som lockar musiker från hela världen. Han spelar på en Stradivarius ”Willemotte” från 1734.

Musiken

Ungefärliga tider

Jämfört med sin ärkekonservative far, hornisten och tonsättaren Franz Strauss, ter sig Richard Strauss som något av en rebell. Visserligen komponerade han i sina ungdomsår traditionella stråkkvartetter, sonater och två symfonier, men efter att som 22-åring våren 1886 ha besökt Italien inleddes en ny period i hans musikaliska liv. Fem veckor tillbringade han i landet och skrev, inspirerad av vistelsen, sitt första orkesterverk av programmusikalisk karaktär: Aus Italien, en berättelse i fyra satser om en yttre och inre resa. Verket mottogs med både applåder och buanden då Strauss själv dirigerade uruppförandet i München 1887.

Programmusik eller tondikt ansågs av samtiden som en lägre form av musikaliskt skapande än den symfoniska tradition som Haydn, Mozart, Beethoven och Brahms stakat ut, men Strauss betraktade den som ”det mest precisa uttrycket för en musikalisk idé, som då själv kan skapa sin form. För varje idé en ny form, vilket är själva förutsättningen för ett musikaliskt verk”.

Tod und Verklärung, den fjärde tondikten Strauss komponerade, är i dag hans mest kända. Det är onekligen häpnadsväckande att föreställa sig hur tonsättaren, vid 25 års ålder, valde att skildra ”dödsögonblicket hos någon som sökt de högsta idealen – en konstnär, helt enkelt”. I fyra satser, var och en med sitt eget uttryck och utan mellanliggande paus, får vi möta en döende man och hans livsresa.

Den långsamma inledningen beskriver hur den sjuke ligger i sängen med tung och orolig andning. Han våndas, men drömmer också angenämt, vilket hörs i ljuva violin- och träblåssolon. I andra satsen annonserar pukan hur hans febriga dödskamp tar vid med ett plötsligt crescendo i trumpet-, trombon- och tubastämmorna och en mörk storm i kontrabasen. Stormen lugnar sig i tredje satsen. Livet passerar revy och vi möter den unge, friske mannen i ett fanfarliknande horntema. I sista satsen, som avslutas med ett stigande arpeggio i harpan mot en skimrande orkesterklang, nås den slutgiltiga förlösningen.

När Strauss hade komponerat stycket bad han sin vän, tonsättaren och poeten Alexander Ritter, att skriva ett förklarande poem, som kunde tryckas på partituret.

Strauss dirigerade själv uruppförandet den 21 juni 1890 i Eisenach. När han sextio år senare, i september 1949, låg på dödsbädden lär han ha sagt till sin svärdotter: ”Det är lustigt, Alice, att dö är precis som jag komponerade det i Tod und Verklärung.”

Anna Hedelius

Romantikens epok kännetecknades bland annat av tonsättarnas önskan att förbinda musiken med andra konstarter, särskilt litteraturen. I operor hade det förstås förekommit sedan 1600-talet men i rent instrumentala sammanhang är exemplen från barocken och klassicismen inte många. Först på 1800-talet började det bli populärt att skildra yttre företeelser i musik. En av de första att ta steget fullt ut var Franz Liszt, vars tretton symfoniska dikter och två symfonier visar upp en mängd olika ämnen. Lyssnaren är dock inte beroende av att känna till förebilderna för att uppskatta musiken.

Samma sak gäller för de flesta av Richard Strauss symfoniska dikter. Han var på det området Liszts viktigaste efterföljare och ännu mer noggrann med att ge varje verk en logisk musikalisk form. Den som ville kunde ta reda på vad musiken inspirerats av, men den som lät bli missade inget viktigt. Varje regel har förstås sina undantag och i Strauss fall heter det Till Eulenspiegels lustige Streiche, en av hans mest detaljerat programmatiska symfoniska dikter. Här är det faktiskt värdefullt att veta vad den handlar om. Till Eulenspigel, på svenska Till Ugglespegel, var enligt legenden en flamländsk lösdrivare på 1300-talet känd för sina upptåg och spratt mot både vanligt folk och ämbetsmän och präster. Berättelserna om Till trycktes 1483 i en folkbok som blev vida känd och snart var ”Eulenspiegel” ett vedertaget uttryck för en riktig buse.

Strauss skildrar ett urval av Tills upptåg: Han retas med människorna på byns marknad, rider plötsligt rätt in bland torggummorna och skrattar när deras varor krossas. Så börjar han spela präst, ställer sig på gatan i svart kåpa och predikar högljutt. Sedan agerar han artig kavaljer bland vackra unga damer. Snabbt blir han förälskad, men när hans känslor inte besvaras bestämmer han sig för att hämnas på hela mänskligheten!

Till möter några professorer och ger dem – givetvis själv utklädd till professor – några kuggfrågor att fundera över. Med en kanon beskriver Strauss hur professorerna ”på fem språk försöker reda ut problemen”. Till blir allt djärvare i sina påhitt men fångas till slut in och ställs inför rätta. In i det sista tar han lätt på saken men när han inser att han gått för långt är det för sent. En trumvirvel annonserar domen: avrättning genom hängning. Klarinetten illustrerar hur Till hissas upp i galgen. I ett kort efterspel anar vi att Till lever vidare – i Strauss musik och i våra minnen.

Text: Sven Kruckenberg

Ungefärlig konsertlängd: 2 timmar 10 minuter inklusive paus

Ingår i följande konsertserier: