arrow

LÄNGTAN TILL ITALIEN

Fyra olika tider på dygnet, fyra platser i Rom, men alltid med de vackra och ståtliga barrträden i blickfånget. Från lekande barn i trädgårdarna i parken Villa Borghese under högt stående sol till gryning över en romersk legion som marscherar över Via Appia. Respighis underbara symfoniska dikt Roms pinjer kontrasteras friskt av Mendelssohns lekfulla, sprudlande och dansanta italienska symfoni, Symfoni nr 4 A-dur.

Den unge tyske dirigenten Thomas Guggeis började studera fysik i München, men övergick snart till pianostudier och så småningom även dirigering. Säsongen 2016–2017 assisterade han Daniel Barenboim på Staatsoper i Berlin. ”I början var jag bara en av många pianister på teatern, men jag sökte mig så ofta jag kunde till Barenboim för att ställa frågor om musiken, om dirigering och till slut fick jag repetera med orkestern. Jag hade stora möjligheter i Berlin att få lära känna några av de stora artister som arbetade där.” I mars 2018 fick han göra ett hastigt inhopp i en ny uppsättning av Salome vid Staatsoper i Berlin och sedan hösten 2018 är han förste kapellmästare vid operan i Stuttgart. Kvällens program präglat av nostalgisk längtan till Italien kan passa Thomas Guggeis väl. Han tillbringade en del av sin studietid i Milano innan han flyttade till Berlin.

Felix Mendelssohns fjärde symfoni är fylld med intryck från den italienska kulturen – människorna, landskapet, konsten – som tolkas i musik. ”Den italienska symfonin artar sig bra! Det kommer att bli ett av mina gladaste verk, särskilt sista satsen. Jag har inte hittat något för den långsamma satsen ännu, men jag tror att jag spar det till Neapel” skrev han hem till sin syster Fanny. Det var i oktober 1830 som Felix Mendelssohn påbörjade sin vistelse i Italien. Först i mars 1833 avslutade han symfonin i Berlin och två månader senare fick den sitt första framförande, i London under ledning av tonsättaren själv. Det blev succé då, och blir det garanterat även nu.

Ottorino Respighi och hans pinjer i Rom har en helt annan berättelse. Här är det pinjerna själva som är mitt i skeendet. De är inte åskådare eller resenärer som Mendelssohn utan de ser själva och upplever barnens glädje, de kan förnimma dödens skugga, de hör näktergalens sång och bevittnar soldaterna som marscherar. En fantastiskt vacker berättelse i fyra kapitel om Roms pinjer.

Text: Evabritt Selén


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER dot 2019/2020
Skriv ut

Medverkande

 

&

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.

Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.

Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.

Tyske dirigenten Thomas Guggeis blev en världssensation när han i mars 2018 på kort varsel hoppade in i en uppsättning av Strauss Salome vid Staatsoper Unter den Linden i Berlin. Hösten 2018 tillträdde han som förste Kapellmeister vid Stuttgarts statsopera, där han nyligen dirigerat bland annat Carl Maria von Webers Friskytten, Mozarts Trollflöjten och en nyuppsättning av Hans Werner Henzes Der Prinz von Homburg.

Han är dessutom förste assistent åt Daniel Barenboim vid Staatsoper Unter den Linden i Berlin där han dirigerat bland annat Verdis La Traviata, Bizets Carmen och Janáčeks Katja Kabanova. Han har tidigare bland annat dirigerat nyproduktioner av Webers Oberon och Debussys Pelléas och Mélisande vid Theater an der Wien och varit kapellmästare under flera säsonger vid Münchens kammaropera.

Som konsertdirigent har han arbetat med ensembler som Staatskapelle Dresden, Münchens symfoniorkester och symfoniorkestern La Verdi i Milano. Hans engagemang för nutida musik märks också i exempelvis samarbeten med Boulezensemblen, Ensemble Oktopus och Ensemble opus21plus.

Musiken

Ungefärliga tider

Redan från början var Felix Mendelssohn lyckosam, precis som den latinska innebörden av hans namn antyder. Han växte upp i ett kulturintresserat och förmöget hem i Berlin och alla omständigheter kring honom bidrog till en utveckling i takt med självaste Mozarts. Redan som 17-åring skrev han ett av sina finaste verk, uvertyren till En midsommarnattsdröm. Hans uppväxt kulminerade med flera års studie- och inspirationsresor, först till England och Skottland och därefter en längre resa till Österrike, Ungern, Italien, Schweiz och Frankrike och slutligen än en gång till England. Under de här vandringsåren utvecklades han, skrev mycket musik och fick vänner och beundrare runt om i Europa.

Särskilt givande var hans nästan ettåriga vistelse i Italien, som han med ungdomlig hänförelse skildrade i brev hem. Han hade en idealisk tillvaro ostörd av materiella bekymmer, bodde i Venedig, Rom och Neapel, umgicks med konstnärer, stoltserade som både pianist och kompositör och njöt av att beundra arkitektur och konst och studera folklivet. Direkt inspirerad av den här vistelsen är den så kallade italienska symfonin: ”Jag gör stora framsteg med den italienska symfonin. Den kommer att bli det mognaste jag hittills gjort” skrev han i februari 1830.

Det dröjde dock ytterligare några år tills den blev färdig. Två år senare beställde Londons filharmoniska sällskap bland annat en symfoni av Mendelssohn, vilken blev den italienska som uruppfördes i London 1833 under Mendelssohns ledning. Det blev en succé, och året därpå framförde han den även i Düsseldorf. Han var dock inte helt nöjd, men de tänkta omarbetningarna blev aldrig av och symfonin gavs ut först efter Mendelssohns död, då som Symfoni nr 4 A-dur i stället för, så som den faktiskt var, nummer två.

Första satsens soliga och friska grundstämning vittnar tydligt om Mendelssohns glada upplevelser under sydeuropeisk himmel. Någon direkt anknytning till italiensk musik finns inte här, lika lite som i de två mellansatserna. Mer uppenbart italiensk är Mendelssohn däremot i finalen som målar en bild av uppsluppet folkliv, enligt uppgift inspirerad av karnevalsfirandet i Rom.

Text: Gereon Brodin

I sin symfoniska dikt Roms pinjer från 1924 uppvisar Respighi en magnifik orkestreringskonst. De fyra korta satserna målar lika många bilder av de vackra pinjeträden vid Villa Borghese, vid katakomberna, vid Janiculum och utmed den antika färdvägen Via Appia. Verket är det andra i Respighis Rom-trilogi som inleds med Roms fontäner skriven redan 1917 och avslutas med Romerska fester som tillkom fyra år efter pinjerna, 1928.

Ottorino Respighi vistades i Sankt Petersburg under åren 1900–1903 där han verkade som musiker och tog kompositionslektioner för Stravinskys lärare, Nikolaj Rimskij-Korsakov. Respighi var sedan från 1913 själv lärare vid Cecilia-akademien i Rom. Han hämtade mycket av sin inspiration från de franska impressionisterna, liksom Richard Strauss och hans uttryckskraft.

Respighi bodde större delen av sitt liv i Rom. Han skildrar staden i sin trilogi och säger att han är förvånad över att ingen tonsättare före honom kommit på idén att gestalta den eviga staden i musik. I Roms pinjer beskriver han träden i staden under olika tider på året. Dessa träd, som kan bli  hundratals år gamla, har under lång tid kunnat bevittna vad som har hänt i staden:

I Villa Borgheses pinjelund leker barnen. De dansar i ring, imiterar marscherande soldater, kvittrar som aftonens svalor och sen springer de sin väg.

Scenen förändras och vid pinjernas skugga ses en nedgång till en katakomb. Ur dess mörka valv hörs en hymn som sakta tonar ut.

Det är spänning i luften. Janiculums pinjer avtecknar sig som silhuetter och över vattnet lyser en fullmåne tecknad av ett ljuvligt klarinettsolo. En näktergal sjunger. Här har Respighi valt en för den tiden stor nymodighet: näktergalen skildras med ljud från en äkta fågel, vars ljud är inspelat.

Via Appia, höljd i morgondimma, vaktas av pinjer. Otydligt men ihållande hörs det rytmiska trampet av otaliga fötter. Trumpeter skallar och i ljuset från den uppgående solen närmar sig den romerska armén för att i triumf bestiga Capitolium.

Text: Evabritt Selén

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim