arrow

LÄNGTAN TILL ITALIEN

Fyra olika tider på dygnet, fyra platser i Rom, men alltid med de vackra och ståtliga barrträden i blickfånget. Från lekande barn i trädgårdarna i parken Villa Borghese under högt stående sol till gryning över en romersk legion som marscherar över Via Appia. Respighis underbara symfoniska dikt Roms pinjer kontrasteras friskt av Mendelssohns lekfulla, sprudlande och dansanta italienska symfoni, Symfoni nr 4 A-dur.

Den unge tyske dirigenten Thomas Guggeis började studera fysik i München, men övergick snart till pianostudier och så småningom även dirigering. Säsongen 2016–2017 assisterade han Daniel Barenboim på Staatsoper i Berlin. ”I början var jag bara en av många pianister på teatern, men jag sökte mig så ofta jag kunde till Barenboim för att ställa frågor om musiken, om dirigering och till slut fick jag repetera med orkestern. Jag hade stora möjligheter i Berlin att få lära känna några av de stora artister som arbetade där.” I mars 2018 fick han göra ett hastigt inhopp i en ny uppsättning av Salome vid Staatsoper i Berlin och sedan hösten 2018 är han förste kapellmästare vid operan i Stuttgart. Kvällens program präglat av nostalgisk längtan till Italien kan passa Thomas Guggeis väl. Han tillbringade en del av sin studietid i Milano innan han flyttade till Berlin.

Felix Mendelssohns fjärde symfoni är fylld med intryck från den italienska kulturen – människorna, landskapet, konsten – som tolkas i musik. ”Den italienska symfonin artar sig bra! Det kommer att bli ett av mina gladaste verk, särskilt sista satsen. Jag har inte hittat något för den långsamma satsen ännu, men jag tror att jag spar det till Neapel” skrev han hem till sin syster Fanny. Det var i oktober 1830 som Felix Mendelssohn påbörjade sin vistelse i Italien. Först i mars 1833 avslutade han symfonin i Berlin och två månader senare fick den sitt första framförande, i London under ledning av tonsättaren själv. Det blev succé då, och blir det garanterat även nu.

Ottorino Respighi och hans pinjer i Rom har en helt annan berättelse. Här är det pinjerna själva som är mitt i skeendet. De är inte åskådare eller resenärer som Mendelssohn utan de ser själva och upplever barnens glädje, de kan förnimma dödens skugga, de hör näktergalens sång och bevittnar soldaterna som marscherar. En fantastiskt vacker berättelse i fyra kapitel om Roms pinjer.

Text: Evabritt Selén


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas mest mångsidiga orkestrar. Repertoaren innefattar såväl de stora klassiska verken som spännande ny musik. I samarbeten med tonsättare, dirigenter och solister finns en ständig strävan att bryta ny mark. Orkesterns omfångsrika och högklassiga musicerande har belönats med ett otal priser och lovord och de gör regelbundna gästspel på internationella festivaler och konserthus. ”Orkestern har en unik kombination av ödmjukhet, sensibilitet och musikalisk fantasi” säger Daniel Harding, chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester. ”Jag har aldrig haft en konsert med Radiosymfonikerna där de inte spelat som om det gällde livet!” fortsätter han. Den första radioorkestern bildades 1925, samma år som Radiotjänst började sina sändningar. Alltsedan dess har orkesterns konserter sänts i Sveriges Radios. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967 och har genom åren haft framstående chefsdirigenter som Sergiu Celibidache, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen.

Tyske dirigenten Thomas Guggeis blev en världssensation när han i mars 2018 på kort varsel hoppade in i en uppsättning av Strauss Salome vid Staatsoper Berlin. Denna säsong trädde han i tjänst som Kapellmeister vid Staatsoper Stuttgart där han gjort verk som Puccinis La Bohème, Rossinis Barberaren i Sevilla och Puccinis Madama Butterfly. På Staatsoper Berlin har han nyligen gjort Wagners Friskytten, Mozarts Trollflöjten och Humperdincks Hans och Greta, och på Theater an der Wien en ny uppsättning av Carl Maria von Webers Oberon. Tidigare var han under två år assistent åt operahuset Unter den Lindens konstnärlige ledare Daniel Barenboim liksom åt dirigenter som Zubin Mehta och Simone Young. Vid festivalen Salzburg assisterade han Franz Welser-Möst vid uppsättningen av Strauss Danaes kärlek 2016 och året därpå med Aribert Reimanns opera Lear. Som konsertdirigent har han arbetat med både framstående orkestrar som Münchner Symphoniker och nutida musikensembler som Boulez Ensemble.

Musiken

Ungefärliga tider

Redan från början var Felix Mendelssohn lyckosam, precis som den latinska innebörden av hans namn antyder. Han växte upp i ett kulturintresserat och förmöget hem i Berlin och alla omständigheter kring honom bidrog till en utveckling i takt med självaste Mozarts. Redan som 17-åring skrev han ett av sina finaste verk, uvertyren till En midsommarnattsdröm. Hans uppväxt kulminerade med flera års studie- och inspirationsresor, först till England och Skottland och därefter en längre resa till Österrike, Ungern, Italien, Schweiz och Frankrike och slutligen än en gång till England. Under de här vandringsåren utvecklades han, skrev mycket musik och fick vänner och beundrare runt om i Europa.

Särskilt givande var hans nästan ettåriga vistelse i Italien, som han med ungdomlig hänförelse skildrade i brev hem. Han hade en idealisk tillvaro ostörd av materiella bekymmer, bodde i Venedig, Rom och Neapel, umgicks med konstnärer, stoltserade som både pianist och kompositör och njöt av att beundra arkitektur och konst och studera folklivet. Direkt inspirerad av den här vistelsen är den så kallade italienska symfonin: ”Jag gör stora framsteg med den italienska symfonin. Den kommer att bli det mognaste jag hittills gjort” skrev han i februari 1830.

Det dröjde dock ytterligare några år tills den blev färdig. Två år senare beställde Londons filharmoniska sällskap bland annat en symfoni av Mendelssohn, vilken blev den italienska som uruppfördes i London 1833 under Mendelssohns ledning. Det blev en succé, och året därpå framförde han den även i Düsseldorf. Han var dock inte helt nöjd, men de tänkta omarbetningarna blev aldrig av och symfonin gavs ut först efter Mendelssohns död, då som Symfoni nr 4 A-dur i stället för, så som den faktiskt var, nummer två.

Första satsens soliga och friska grundstämning vittnar tydligt om Mendelssohns glada upplevelser under sydeuropeisk himmel. Någon direkt anknytning till italiensk musik finns inte här, lika lite som i de två mellansatserna. Mer uppenbart italiensk är Mendelssohn däremot i finalen som målar en bild av uppsluppet folkliv, enligt uppgift inspirerad av karnevalsfirandet i Rom.

Text: Gereon Brodin

I sin symfoniska dikt Roms pinjer från 1924 uppvisar Respighi en magnifik orkestreringskonst. De fyra korta satserna målar lika många bilder av de vackra pinjeträden vid Villa Borghese, vid katakomberna, vid Janiculum och utmed den antika färdvägen Via Appia. Verket är det andra i Respighis Rom-trilogi som inleds med Roms fontäner skriven redan 1917 och avslutas med Romerska fester som tillkom fyra år efter pinjerna, 1928.

Ottorino Respighi vistades i Sankt Petersburg under åren 1900–1903 där han verkade som musiker och tog kompositionslektioner för Stravinskys lärare, Nikolaj Rimskij-Korsakov. Respighi var sedan från 1913 själv lärare vid Cecilia-akademien i Rom. Han hämtade mycket av sin inspiration från de franska impressionisterna, liksom Richard Strauss och hans uttryckskraft.

Respighi bodde större delen av sitt liv i Rom. Han skildrar staden i sin trilogi och säger att han är förvånad över att ingen tonsättare före honom kommit på idén att gestalta den eviga staden i musik. I Roms pinjer beskriver han träden i staden under olika tider på året. Dessa träd, som kan bli  hundratals år gamla, har under lång tid kunnat bevittna vad som har hänt i staden:

I Villa Borgheses pinjelund leker barnen. De dansar i ring, imiterar marscherande soldater, kvittrar som aftonens svalor och sen springer de sin väg.

Scenen förändras och vid pinjernas skugga ses en nedgång till en katakomb. Ur dess mörka valv hörs en hymn som sakta tonar ut.

Det är spänning i luften. Janiculums pinjer avtecknar sig som silhuetter och över vattnet lyser en fullmåne tecknad av ett ljuvligt klarinettsolo. En näktergal sjunger. Här har Respighi valt en för den tiden stor nymodighet: näktergalen skildras med ljud från en äkta fågel, vars ljud är inspelat.

Via Appia, höljd i morgondimma, vaktas av pinjer. Otydligt men ihållande hörs det rytmiska trampet av otaliga fötter. Trumpeter skallar och i ljuset från den uppgående solen närmar sig den romerska armén för att i triumf bestiga Capitolium.

Text: Evabritt Selén

Ingår i följande abonnemang: