arrow

KLAUS MÄKELÄ, JANINE JANSEN & AMIHAI GROSZ

Efter flertalet hyllade konserter med Radiosymfonikerna är stjärnviolinisten Janine Jansen tillbaka i Berwaldhallen tillsammans med violasten Amihai Grosz. Förste gästdirigent Klaus Mäkelä leder Sveriges Radios Symfoniorkester i ett program där Mozarts lyriska Sinfonia Concertante korsas med fransk tonkonst för brass signerad Pierre Boulez, Lachrimae av John Dowland och konserten kröns till sist med Robert Schumanns medryckande andra symfoni i C-dur.

Konserten sänds på Berwaldhallen Play och i Sveriges Radio P2 fredag den 22 oktober kl. 19:00.

Fransmannen Pierre Boulez, en av 1900-talets musikaliska frontfigurer, står för kvällens inledande fanfar. Septetten Initiale för sju brassinstrument är en komposition från 1987, det vill säga relativt sen men likväl typisk Boulez. Vid den här tiden hade sjuttiotalets elektronmusikaliska äventyr börjat klinga av och tyngdpunkten i Boulez karriär blev den firade dirigentens. Initiales blandning av modernitet i uttrycket kombinerat med traditionell instrumentation är ett koncept som Boulez redan i början av sin tonsättargärning ofta praktiserade med framgång.

Söker man information om vad en Sinfonia concertante egentligen är kan man vara nästan säker på att Wolfgang Amadeus Mozarts Sinfonia concertante Ess-dur för violin, viola och orkester nämns som ett av musikhistoriens främsta exempel på kompositionsformen och som en av höjdpunkterna i Mozarts skapande. Blandningen av symfoni och konsert för ett varierande antal soloinstrument hade omkring åren 1770-1830 ett starkt fäste i Paris, en stad som Mozart besökte tre gånger och av olika skäl kom att få ett traumatiskt förhållande till. Med tanke på Mozarts rykte som stjärnpianist glömmer man lätt att han också var en framstående violinist. Åter i Wien skrev han 1779 detta mästerverk för hovkapellet i Salzburg. Det uruppfördes med kapellets konsertmästare Antonio Brunetti som violinsolist, medan Mozart själv tog hand om violastämman.

Renässansmästaren John Dowland publicerade 1604 sin instrumentalsvit Lachrimae, or Seaven Teares, en cykel som tar lyssnaren genom olika stadier av tårfylldhet, tårar av ensamhet, desperation, kärlek eller glädje. Samlingen har av eftervärlden jämförts med Bachs Die Kunst der Fuge i fråga om kontrapunktisk och variationsteknisk skicklighet. Här hör vi den inledande satsen Lachrimae Antiquae, som en musikalisk motsvarighet till en välvald rensare av smaklökarna vid mitten av en finare middag.

Tio år efter att Robert Schumann förutspått symfoniformens död var han själv i färd med sin Symfoni nr 2, den av hans fyra numrerade symfonier som kom att hållas allra högst av kolleger som Brahms och Tjajkovskij. Arbetet fördröjdes av den växande psykiska instabilitet som börjat plåga Schumann och som med tiden förmörkade slutet av hans liv. Men att mästerverk skapas under svåra förhållanden är ju inte helt ovanligt i konstens värld. Tredje satsen är ett adagio espressivo av enorm skönhet, en höjdpunkt i den romantiska musiken och en påminnelse om det felaktiga i påståendet att orkestrering inte var Schumanns starka sida. Symfonin slutar i triumf och, liksom denna konsert började, med en fanfar.

Text: Gunnar Lanzky-Otto


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER
Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester är känd i hela världen som en av Europas mest mångsidiga orkestrar med spännande, mångfasetterad repertoar och ständig strävan efter att bryta ny mark. Orkesterns högklassiga musicerande liksom samarbeten med världens främsta tonsättare, dirigenter och solister har belönats med otaliga priser och lovord.

Sedan 1979 är Sveriges Radios Symfoniorkesters hemmascen Berwaldhallen, Sveriges Radios konserthus. Förutom konsertpubliken når orkestern varje vecka miljontals lyssnare i etern och på webben genom Klassiska konserten i P2. Flera av orkesterns konserter visas också på Berwaldhallen Play och i Sveriges Television, vilket ger publiken ytterligare möjligheter att komma riktigt nära en av världens bästa orkestrar.

”Orkestern har en unik kombination av ödmjukhet, känslighet och musikalisk fantasi” säger Daniel Harding, orkesterns chefsdirigent sedan 2007 och de senaste åren även orkesterns konstnärlige ledare. ”Jag har aldrig haft en konsert med Radiosymfonikerna där de inte spelat som om det gällde livet!” Orkestern är också stolt över att ha Klaus Mäkelä som förste gästdirigent sedan 2018.

Den första radioorkestern bildades 1925, samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Genom åren har orkestern haft många framstående chefsdirigenter varav två, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, sedermera utnämnts till orkesterns hedersdirigenter, samt Valery Gergiev som gästat orkestern åtskilliga gånger och är medgrundare av Östersjöfestivalen.

Klaus Mäkelä är sedan hösten 2018 förste gästdirigent hos Sveriges Radios Symfoniorkester. Han är chefsdirigent och konstnärlig rådgivare vid Oslo-Filharmonien och även konstnärlig rådgivare vid Orchestre de Paris, där han i september 2022 tillträder som konstnärlig chef. Han är konstnärlig partner vid Tapiola Sinfonietta och konstnärlig ledare för Åbo musikfestspel.

Säsongen 2020–2021 har Mäkelä debuterat med bland andra Gewandhausorkestern, Boston Symphony Orchestra och Concertgebouworkestern. Han har också gästat bland annat Orchestra del Maggio Musicale Fiorentino, Bayerska radions symfoniorkester, Radiosymfonikerna i Frankfurt, Göteborgs Symfoniker och Helsingfors stadsorkester, och fortsatt sitt samarbete med Sveriges Radios Symfoniorkester och Tapiola Sinfonietta.

Mäkelä studerade dirigering för Jorma Panula och cello för Marko Ylönen, Timo Hanhinen och Hannu Kiiski vid Sibelius-Akademin. Som cellosolist har han framträtt med flera finska orkestrar, som kammarmusiker med medlemmar ur Franska radions filharmoniker och vid flera finska festivaler. Han spelar på en Giovanni Grancino från 1698 utlånad av OP Art Foundation. 2019 tilldelades han Finlandspriset för sina bidrag till finsk konst och kultur.

Malin Broman är första konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester och en internationellt efterfrågad solist med gästspel hos bland andra Academy of St Martin in the Fields, BBC Scottish Symphony Orchestra, Sjællands Symfoniorkester och Göteborgs Symfoniker. Hon har varit konstnärlig ledare för Musica Vitae sedan hösten 2015 och efterträdde hösten 2019 Sakari Oramo som konstnärlig ledare för Mellersta Österbottens kammarorkester. Hon har även verkat som konstnärlig ledare med bland andra Trondheim Solistene, Oulu Sinfonietta, Gävle symfoniorkester och australiska ACO Collective.

Hon har de senaste åren uruppfört violinkonserter av Helen Grime, Britta Byström, Andrea Tarrodi och Daniel Nelson och spelat in både Carl Nielsens och Britta Byströms konserter på skiva. Hennes inspelning av Mendelssohns dubbelkonsert för violin och piano med Musica Vitae och Simon Crawford-Phillips Grammynominerades 2019. Hon har även gjort ett antal inspelningar med sin hyllade ensemble Kungsbacka Pianotrio, som givit mer än 700 konserter världen över och grundat Change Music Festival.

Sedan 2008 är hon ledamot i Kungl. Musikaliska akademien. Hon är även violaprofessor vid Edsbergs Musikinstitut. Våren 2019 mottog hon H.M. Konungens medalj av 8:e storleken för sina betydande insatser inom svenskt musikliv. Av Järnåkerfonden lånar hon en Stradivarius-violin från 1709 och en Bajoni-viola från 1861.

Flerfaldigt prisbelönade och internationellt hyllade violinisten Janine Jansen samarbetar med världens ledande orkestrar och dirigenter och har tidigare gjort flera hyllade samarbeten med Sveriges Radios Symfoniorkester, bland annat i Lars-Erik Larssons Förklädd gud. Det senaste året har Jansen bland annat gästat Wiener Philharmoniker och Zubin Mehta, München Philharmoniker och Valery Gergiev och London Symphony Orchestra och Gianandrea Noseda, NHK Symphony Orchestra, Tokyo och Paavo Järvi samt New York Philharmonic och Jaap van Zweden. Jansen var utvald som Portrait Artist vid 2019 års musikfestival i Schleswig-Holstein och verkade som gästande konstnärlig ledare vid 2019 års internationella kammarmusikfestival i Utrecht.

Bland Janine Jansens många uppmärksammade skivinspelningar kan nämnas Bartóks första violinkonsert med London Symphony Orchestra, verk av Beethoven och Britten med Paavo Järvi och kammarmusikverk som Schönbergs Verklärte Nacht. Bland hennes priser och utmärkelser kan nämnas fyra Edison Klassiek, det nederländska statens Vermeerpris och NDR Musikpreis från Nordtyska radion. Hon har de senaste åren gjort ett flertal uppmärksammade gästspel med Sveriges Radios Symfoniorkester.

Israeliske violasten Amihai Grosz började sin karriär som medgrundare av Jerusalemkvartetten och har sedan mer än tio år varit stämledare i Berlinfilharmonikerna, samtidigt som han är en eftertraktad solist. Han uppträder som solist tillsammans med musiker som Mitsuko Uchida, Daniel Barenboim, Yefim Bronfman, Janine Jansen och Gustavo Gimeno i konserthus som Concertgebouw i Amsterdam, Wigmore Hall i London och Luxemburgfilharmonin. Han har gästat musikfestivaler i exempelvis Evian, Jerusalem och Schleswig-Holstein samt under BBC Proms.

Bland hans senaste höjdpunkter kan nämnas gästspel med DR SymfoniOrkestret och Alexander Vedernikov, Orchestre d’Auvergne och Roberto Fores Véses samt Berlinfilharmonikerna och Zubin Mehta. Därtill kommer kammarmusikkonserter med exempelvis Janine Jansen, Daishin Kashimoto, Julian Steckel och Eric le Sage. Under 2020 lanseras ett album med verk av Franz Schubert, Ödön Pártos och Dmitrij Sjostakovitj för viola och piano inspelat tillsammans med pianisten Sunwook Kim. Amihai Grosz spelar på en Gaspar-da-Salò från 1570 utlånad på livstid från en privat samling.

Musiken

Ungefärliga tider

Efter att Pierre Boulez som barn kämpat med valet mellan matematik och musik som framtida sysselsättning blev det till sist musiken som fick övertaget. Med sin beslutsamhet, stora viljestyrka och lika starka talang för hårdför debatt kom den franske tonsättaren och dirigenten att stå i spetsen för Paris musikaliska avantgarde. Han var en oftast kompromisslös försvarare av nittonhundratalets konstmusik, såväl i massmedia som i konsertsalen och menade att världen förtjänade en kombination av konsekvent tolvtonsteknik och det rytmiska som gick att finna hos Igor Stravinsky eller Boulez lärare Olivier Messiaen. ”Organiserat delirium” blev ett av Boulez slagord.

”Musik för det tänkande örat” är den slogan som valts för Berlins nya konsertsal som bär Boulez namn. Invigd 2017 och resultatet av ett stjärnspäckat samarbete mellan initiativtagaren Daniel Barenboim, Boulez vän och vapendragare, arkitekten Frank Gehry samt akustikingenjören Yasuhisa Toyota, mannen bakom så många av dagens främsta konserthusprojekt. En ny sal behöver en fanfar, och den första konserten i Pierre Boulez Saal inleddes med Initiale för två trumpeter, två horn och två tromboner plus tuba.

 Initiale börjar med just en fanfars energi och glansfullhet, men när musiken fortsätter virvla fram omsluts lyssnaren snarare av en känsla av tidlöshet och djup, som en närmast hypnotisk effekt. Typiskt för Boulez mest framgångsrika kompositioner är kombinationen av modernitet och traditionell instrumentering, vilket möjligen kan ses som lite ironiskt för en tonsättare som mot slutet av sjuttiotalet profilerat sig som glödande förespråkare för elektron- och datormusik. Den vilde modernisten har här vid mitten av 1980-talet hur som helst blivit mildare, men fortfarande trogen sin övertygelse om vikten av att stå fast vid sina konstnärliga ideal. En ”tänkande” fanfar för vår tid.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

Sinfonia concertante som kompositionsform uppkom under den klassiska epoken som en utveckling av barockens concerto grosso-form. Den är både symfonisk och solistisk i sin karaktär, med två eller flera solister. Wolfgang Amadeus Mozart skrev den både majestätiska och melankoliska Sinfonia concertante för violin och viola Ess-dur efter att han varit på resa i Europa.

Denna gång hade han besökt bland annat Paris och Mannheim, som då var en stad som sjöd av musikalisk experimentlusta, och han återvände till Salzburg full av inspiration. Redan i Mannheim hade Mozart utforskat den här kompositionsformen, då i ett verk för blåsare, men i detta verk för violin och viola från 1779 skapade han ett av de största mästerverken inom genren.

Mozart visar generellt stor uppskattning av violan, vilket märks i hur han behandlar violinen och violan likvärdiga. Det märks både i detta verk och i många av hans kammarmusikaliska verk. När Mozart spelade stråkkvartett, tillsammans med bland annat goda vännen Joseph Haydn, så valde han själv att spela viola vilket också visar på hans kärlek till instrumentet.

Violastämman är skriven i D-dur, en halvton lägre än verkets tonart, och genom att stämma upp violan en halvton får instrumentet en ljusare och klarare klang. Denna teknik kallas ”scordatura”, omstämning, och var vanligare förr. Numera, när verket framförs på moderna instrument, används den normala stämningen.

I den inledande satsen, Allegro maestoso, träder solisterna gemensamt fram ur orkesterklangen och inleder ett musikaliskt samtal där nya idéer hela tiden presenteras och kommenteras. Andra satsen, Andante, är en av de mer sällsynta satserna i moll i Mozarts produktion, där violinens klara uttryck tillsammans med violans lite mörkare, vemodiga klang tillsammans skapar en vacker och vemodig duett. Glädjen återvänder slutligen i sista satsen, Presto, och det cirka halvtimmeslånga verket avslutas med ett leende.

Text: Nina Sandell

Det är en hel del vi inte vet med säkerhet om lutenisten och sångaren John Dowland, till exempel om han såg dagens ljus i London eller föddes i närheten av Dublin. Hur som helst kom han att bli en för sin tid och plats ovanligt internationellt verksam musiker. År 1580 trädde han i tjänst hos den engelska ambassadören i Paris och fick nya impulser från den stadens musikliv. Fjorton år senare försökte han bli hovlutenist i England men misslyckades, själv övertygad om att det var hans katolska tro som var problemet. Fyra år därpå välkomnades han till motsvarande tjänst hos den mycket musikintresserade Christian IV av Danmark, med en lön som gjorde honom till en av hovets bäst betalda tjänare. Dowland fortsatte att tura mellan Danmark och London, där han övervakade publicerandet av sina verk. Han hade sina disciplinproblem, ibland återvände han inte i tid till Danmark, ofta lyfte han sitt höga gage i förskott. Till sist avskedades han av någon kring hovet som passade på medan kungen var bortrest. Våren 1604 presenterades samlingen Lachrimae, or Seaven Teares där Dowland i de sju första satserna (av 21!) ägnar sig åt tårar ur alla möjliga aspekter. Han understryker att det finns välkomna tårar, sådana som kommer av att lyssna på älskad musik eller andra glädjetårar. Samlingen inleds med Lachrimae Antiquae – gamla tårar – och säger man bara Lachrimae menar man vanligen den satsen, ett av alla tiders mest sublima musikaliska uttryck för sorgsenhet. Stycket var ingalunda nytt eller okänt, det hade börjat som en pavane för luta, blev sedan till sången Flow My Tears och fanns 1604 redan i ett hundratal manuskript från England, Tyskland, Italien, Danmark och Sverige med flera länder, i alla möjliga tänkbara sättningar. Här framförs Lachrimae av liten stråkorkester. Den 21-satsiga sviten tillägnades drottning Anne av Danmark, och innehåller förutom skildringarna av tårar även bland annat tonsättarens berömda musikaliska självkaraktäristik: Semper Dowland semper dolens – alltid Dowland, alltid dyster.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

“Hädanefter ska beteckningen ´symfoni´ tillhöra det förgångna”, menade Robert Schumann år 1835 om vad som då blivit en så populär musikform. Han var besviken på samtida kolleger som utan större framgång försökt följa i Beethovens fotspår. Men 1839 hittade han Franz Schuberts stora C-dursymfoni i dennes kvarlåtenskap, blev djupt imponerad och fick Felix Mendelssohn att uruppföra det bortglömda mästerverket. Nu inspirerades Schumann åter av symfoniformen, och hans fyra numrerade symfonier hör naturligtvis till de verkligt stora.

Symfoni nr 1 gjorde succé, men med uppföljarna gick det först inte lika lätt. Urversionen av vad som senare blev fjärde symfonin är egentligen hans andra. Symfoni nr 2 i C-dur från 1845-1846 är alltså i själva verket nr 3. Vid det här laget hade Schumanns komplicerade fysiska och psykiska tillstånd börjat göra sig gällande. En komplett skiss låg färdig på bara ett par veckor, men sedan tog det emot. Brev från tonsättaren berättar att symfonin skrevs under svår sjukdom. ”Först då jag arbetade med finalen kände jag mig bättre, och efter att partituret blivit klart var jag helt frisk.” Schumann hade läkarorder på att ta det lugnt med sitt eget musicerande. Bach-studierna han istället ägnat sig åt gör sig påminda, inte minst i adagiosatsen, en av de ljuvligaste i hela den romantiska repertoaren.

Symfonin uruppfördes av Mendelssohn i Leipzig, som slutnummer i en konsert som tycks ha varit för lång för att publiken skulle ta den till sitt hjärta just då. Men många musikaliska storheter har hållit nr 2 allra högst bland Schumanns symfonier, till exempel Johannes Brahms och Peter Tjajkovskij. Hustrun och stjärnpianisten Clara Schumann menade att C-dursymfonin var det ”djärvaste och mest passionerade” i hans produktion, och samtida kritiker drog rent av paralleller till Mozarts Jupitersymfoni eller Beethovens Symfoni nr 9. Schumann dedicerade sin nya symfoni till den mycket kulturellt intresserade kung Oscar I av Sverige och Norge, själv kompositör. Även han blev nöjd, Schumann mottog en kunglig guldmedalj som tack.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 50 min inkl. paus