Stråkkvartetten som rann ner i havet. Leksakspianon på havets botten. I de ledsna melodiernas hage. Plötsligt i rummet med de flytande speglarna. Så är några av titlarna till Anders Hillborgs Eleven Gates formulerade, och i ovanligt hög grad avspeglar de själva musiken. Styckets samtliga elva satser är nämligen ett slags förändringsprocesser, och när man lyssnar till de olika delarna kan det hända att man kommer att tänka på den grekiske filosofen Herakleitos kända uttryck ”panta rei” – allt flyter.

När Eleven Gates uruppfördes i Walt Disney Hall i Los Angeles 2006 med Los Angeles filharmoniker beskrevs musiken av Los Angeles Times i hyllande ordalag som ”bassänger av flytande ljud”. Esa-Pekka Salonen, som dirigerade uruppförandet, har i sin tur liknat musiken vid Salvador Dalís surrealistiska målningar: ”Det statiska och det hyperaktiva, det mekaniska och det mänskliga, det ädelt vackra och det banalt brutala, det komiska och det som rör vid hjärtat… Nästan aldrig sentimentalt, men surrealistiskt på ett sätt – som Dalís smältande klockor.”

Sedan debuten 1982 har Anders Hillborg komponerat på uppdrag av välrenommerade orkestrar runt om i världen. Ett ständigt återkommande element i hans musik är oväntade musikaliska reflektionsytor, och i Eleven Gates finns referenser både till några av musikhistoriens giganter och till Walt Disneys ”Kalle Anka på julafton” – det sista en blinkning till konsertsalen där stycket hade urpremiär.

Sammantaget skiftar de elva satserna mellan magnifikt breda orkesterklanger, tunna strukturer av droppande pianotoner och plötsliga knutar av glasharmonika och slagverk. Inte olikt hur de rinnande formerna hos Salvador Dalí utövar en närmast fysisk dragningskraft på betraktaren dras lyssnaren här rakt in i en drömsk, utopisk och bitvis skärrande ljudvärld.

Text: Hedvig Ljungar

Ravels musik beskrivs emellanåt som elegant men lite kylig och mekanisk. Själv försvarade han sig ofta mot den bilden: ”Jag är bask, och medan basker är djupt kännande visar de det sällan och då bara till ett fåtal.”

Det baskiska arvet är en av de tre huvudstråk som präglar Ravels musik. De andra två är hans klassiska skolning och prägling på tonsättare som Mozart och Haydn, samt att han i samband med en turné till USA 1928 blev alltmer intresserad av amerikansk jazz och blues.

Ravel arbetade gärna med två verk samtidigt. Ofta blev de varandras motsatser. Så var fallet med de två pianokonserterna komponerade 1929–1931. G-durkonserten skrevs på beställning av Sergej Kusevitskij till Bostons symfoniorkesters 50-årsjubileum. Ungefär samtidigt fick Ravel en beställning på en pianokonsert för vänster hand av konsertpianisten Paul Wittgenstein, som förlorat sin högra arm under första världskriget. Det blev mycket riktigt två helt kontrasterande verk.

Medan vänsterhandskonserten är fri i formen, vild och uttrycksfull, med en underton av den tragedi som kriget inneburit, följer G-durkonserten den klassiska, tresatsiga formen enligt mönstret snabb-långsam-snabb. Den är ljus och lekande, och skriven i samma anda som Mozarts och Saint-Saëns pianokonserter. ”Musiken i en konsert bör, enligt min mening, vara lättsam och briljant och inte sträva efter djup eller dramatiska effekter,” sade Ravel.

Första satsen är livlig och glad, med mycket jazz- och bluesinslag. I den vackra mellansatsen spinner pianot långa, svävande melodier, som trots deras skenbara flöde kostade Ravel stor möda att komponera. Han fick vrida ur sig musiken takt för takt, och var nära att ge upp hela projektet. Den korta finalen lever upp till Ravels ideal om att vara ”lättsam och briljant” – en vindlande jakt där pianosolisten verkligen får träda fram som virtuos.

G-durkonserten skrevs för Marguerite Long, som uruppförde den i januari 1932 med Ravel själv på dirigentpulten. Konserten blev en omedelbar framgång och spreds snabbt över hela världen.

Text: Katarina Lindblad

Även inom kategorin självlärda tonsättare framstår Modest Musorgskij som en av de mest egensinniga någonsin. Han föddes i en rätt välbärgad, jordägande familj med rötter djupt i den ryska myllan. Vid slutet av sitt drygt fyrtioåriga liv var han närmast urtypen för ett olyckligt geni: han var lika mycket före sin tid som han var dålig på självkontroll. Många tänker nog gärna på Ilja Repins berömda porträtt av den påtagligt slitna och rödnästa kompositören.

1860-talets våg av intresse för historia och det folkliga inom ryskt konstliv delades i hög grad av Musorgskij. Han fann en själsfrände i målaren och arkitekten Viktor Hartmann och när denne avled bara 39 år gammal var det ett hårt slag. Musorgskij förebrådde sig själv för att vännen inte fått vård i tid. 1874 organiserades en utställning till Hartmanns minne i Sankt Petersburg där över 400 av hans tavlor och skisser visades. Även Musorgskij hade bidragit med material till utställningen, och då han besökte den blev han djupt gripen.

Under sommaren samma år komponerade han pianosviten Tavlor på en utställning, inspirerad av bilderna men kryddade med sina egna tolkningar och fantasier. 1922 orkestrerade Maurice Ravel sviten på beställning av dirigenten Sergej Kusevitskij, och ett av alla tiders mest populära orkesterverk hade fötts.

Allt börjar med Promenaden, ett tema som ska återkomma flera gånger i olika skepnader. Det är tonsättaren själv som vandrar i galleriet, lite tungfotat vaggande – han var ingen sylfid. Den första tavlan visar Gnomen, en nötknäppare i form av en liten gestalt med stora käftar. Så kommer vi till Det gamla slottet, avbildat av Hartmann under en Italienresa. Vid slottet står en trubadur, och Musorgskij tänker sig att han framför en sorgsen serenad, av Ravel passande uttryckt av altsaxofonen.

Snart befinner vi oss i Tuilerierna. De lekande barnen i den parisiska parken har råkat i gräl och barnflickorna ingriper. Bydło är polska för boskap. Här rullar en oxdragen kärra med stora hjul på en lerig väg, illustrerad av tuban. Så följer De okläckta kycklingarnas balett, inspirerad av Hartmanns kostymdesign för en balettproduktion.

Samuel Goldenberg och Schmuyle befinner sig i ett polskt ghetto. Den fattige Schmuyle försöker envist få en slant av den rike Goldenberg. På Marknaden i Limoges utanför stadens katedral grälar torgmadammerna. I Katakomberna är det Hartmann själv och en vän som studerar kranier under Paris gator, och Musorgskij kommenterar med promenadtemat i extra elegiskt utförande.

I Huset på kycklingben bor den i slavisk folklore välkända häxan Baba-Jaga. Hartmann hade formgivit en tämligen kitschig klocka föreställande huset. Till sist avslutas konstvandringen med pompa och ståt vid Stora porten i Kiev: en spektakulär byggnad i Hartmanns vision, som aldrig byggdes eftersom projektet redan under arkitekttävlingen fick finansieringsproblem.

Text: Gunnar Lanzky-Otto