JUBILEUM FÖR HARDING
När Sveriges Radios Symfoniorkester firar femton år med sin chefsdirigent Daniel Harding blir det storslagen jubileumskonsert i Berwaldhallen. Urpremiären av Sven-David Sandströms specialbeställda trombonkonsert, här med Radiosymfonikernas Håkan Björkman som solist, möter Richard Strauss Also sprach Zarathustra – ett av Strauss allra mest kända verk som många förknippar med Stanley Kubricks film 2001: A Space Odyssey. Konserten inleds med musik av Hugo Alfvén, till minne av hans 150:e födelsedag. Thomas Nordegren från Sveriges Radio P1 samtalar med Daniel Harding på scenen. Det bjuds också på musikaliska överraskningar.
Konserten den 18 februari sändes direkt på Berwaldhallen Play samt i Sveriges Radio P2.
Sven-David Sandström, som var en av Sveriges mest produktiva tonsättare, firades storslaget av Berwaldhallen på sin 75-årsdag 2017. Få tonsättare präglade som han det samtida svenska musiklivet. Strax före sin död i juni 2019 skrev han en trombonkonsert, beställd av Sveriges Radio Berwaldhallen och skriven för Radiosymfonikernas stämledare, tillika en av Sveriges främsta trombonister, Håkan Björkman. Det är en vacker och virtuos solokonsert skriven med Björkmans, som Sandström själv beskriver det, melodiska och nyansrika spel, ett verk som fokuserar på trombonens skönhet snarare än dess råa kraft. Verket skulle ha uruppförts i mars 2020, men konserten ställdes in och därför sker uruppförandet först nu i samband med att Daniel Harding firar 15 år med Radiosymfonikerna.
Richard Strauss tondikt Also sprach Zarathustra bygger på filosofen Friedrich Nietzsches samhällskritiska roman med samma namn. Strauss verk har varit ett givet repertoarverk sedan det skrevs, men det var när Stanley Kubrick använde den berömda inledningen i 2001: Ett rymdäventyr fick verket modern kultstatus. Elvis använde temat som inledning på sina konserter under 1970-talet och musiken förekommer flitigt i film, tv-serier och reklam. Strauss undertitel är ”fritt efter Nietzsche”; intentionen var alltså inte att översätta Nietzsches filosofiska tankar till musik, utan i stället fånga den poetiska känslan i boken. Strauss beskrev verket som ”symfonisk optimism tillägnat det 20:e århundradet”.
Text: Andreas Konvicka
Medverkande
Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiosymfonikerna, är kända som en av Europas mest allsidiga orkestrar. De har en bred och spännande repertoar och ligger hela tiden i framkant. Orkestern har mottagit ett flertal utmärkelser och uppskattas för sin stora musikaliska bredd, men även för sina samarbeten med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister.
Radiosymfonikerna har sedan 1979 varit knutna till Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen. Förutom publiken på plats i Berwaldhallen, når orkestern många lyssnare via radion och digitala media, samt genom sitt samarbete med EBU. Konserter strömmas även regelbundet via Berwaldhallen Play och sänds av Sveriges Television, vilket ger publiken ännu fler möjligheter att njuta av en av världens främsta orkestrar.
”Orkestern känner stor ödmjukhet inför musiken och har en underbar känsla för musikalisk inlevelse och kreativitet”, enligt Daniel Harding, Radiosymfonikernas chefsdirigent sedan 2007. ”Jag har aldrig dirigerat en konsert där orkestern inte har spelat med livet som insats!” Orkestern är även stolt över att sedan 2018 ha Klaus Mäkelä som förste gästdirigent.
Under covid-19-pandemin, har Radiosymfonikerna varit en av bara ett fåtal orkestrar i världen som inte har slutat spela. Deras innovativa, kreativa lösningar har hjälpt publiken att ta sig igenom den här svåra tiden, och de har till och med själva skapat nyheter.
En radioorkester grundades för första gången 1925 i samband med de första radioutsändningarna i Sverige. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Orkestern har under åren haft flera framstående chefsdirigenter. Två av dem, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har senare utnämnts till hedersdirigenter.
Daniel Harding är chefsdirigent och konstnärlig ledare för Sveriges Radios Symfoniorkester. Han är sedan 2018 även konstnärlig ledare för Anima Mundi-festivalen i Pisa och dessutom hedersdirigent för Mahler Chamber Orchestra som han jobbat med i över 20 år. Harding gästar regelbundet internationella orkestrar som Berliner Philharmoniker, Concertgebouworkest och Wiener Philharmoniker.
Som eftertraktad operadirigent har han lett hyllade uppsättningar vid exempelvis La Scala i Milano, Theater an der Wien, Royal Opera House i London och festivalerna i Salzburg och Aix-en-Provence. Han har gjort ett stort antal skivinspelningar, som Grammy-belönade Billy Budd av Benjamin Britten med London Symphony Orchestra och Beethovens Pianokonserter nr 3 och 4 med Sveriges Radios Symfoniorkester och Maria João Pires.
Hardings kontrakt som chefsdirigent är förlängt till våren 2025. Hösten 2019 fick han dessutom en ny roll, som orkesterns första konstnärliga ledare med övergripande ansvar för orkesterns konstnärliga vision. Det nya uppdraget omfattar även möjligheten att skapa nya programformat och metoder för att presentera klassisk musik på ett nytt sätt.
”Det är allt ovanligare att förhållandet mellan dirigent och orkester inte bara håller mer än ett decennium, utan också växer”, säger Daniel Harding om sitt samarbete med orkestern. ”Det är också ovanligt med en orkester som besitter högsta musikaliska kvalitet men samtidigt så tydligt vill fortsätta utvecklas.”
Harding började spela trumpet som barn, och blev i tonåren intresserad av dirigering. Som sjuttonåring satte han upp Arnold Schönbergs Pierrot Lunaire med några studiekamrater, vilket ledde till jobb som assistent åt Simon Rattle vid Birminghams stadssymfoniorkester. Efter ett år fick han själv leda orkestern, vilket blev den professionella debuten som dirigent.
Daniel Harding mottog 2002 den franska utmärkelsen Chevalier de l’Ordre des Arts et des Lettres och 2017 nominerades han till Officier Arts et Lettres. Han valdes 2012 in som ledamot i Kungliga Musikaliska Akademien. 2021 utsågs Daniel Harding till Commander of the Most Excellent Order of the British Empire, CBE. Han är även utbildad trafikpilot.
Malin Broman är första konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester och en internationellt efterfrågad solist med gästspel hos bland andra Academy of St Martin in the Fields, BBC Scottish Symphony Orchestra, Sjællands Symfoniorkester och Göteborgs Symfoniker. Hon har varit konstnärlig ledare för Musica Vitae sedan hösten 2015 och efterträdde hösten 2019 Sakari Oramo som konstnärlig ledare för Mellersta Österbottens kammarorkester. Hon har även verkat som konstnärlig ledare med bland andra Trondheim Solistene, Oulu Sinfonietta, Gävle symfoniorkester och australiska ACO Collective.
Hon har de senaste åren uruppfört violinkonserter av Helen Grime, Britta Byström, Andrea Tarrodi och Daniel Nelson och spelat in både Carl Nielsens och Britta Byströms konserter på skiva. Hennes inspelning av Mendelssohns dubbelkonsert för violin och piano med Musica Vitae och Simon Crawford-Phillips Grammynominerades 2019. Hon har även gjort ett antal inspelningar med sin hyllade ensemble Kungsbacka Pianotrio, som givit mer än 700 konserter världen över och grundat Change Music Festival.
Sedan 2008 är hon ledamot i Kungl. Musikaliska akademien. Hon är även violaprofessor vid Edsbergs Musikinstitut. Våren 2019 mottog hon H.M. Konungens medalj av 8:e storleken för sina betydande insatser inom svenskt musikliv. Av Järnåkerfonden lånar hon en Stradivarius-violin från 1709 och en Bajoni-viola från 1861.
Trombonisten Håkan Björkman är sedan 2010 stämledare i Sveriges Radios Symfoniorkester och är även stämledare i Chamber Orchestra of Europe. Han har tidigare haft samma uppdrag i Kungliga Hovkapellet och dessförinnan i Stockholm Symphonic Wind Orchestra. Han är flitigt engagerad som solist i hela världen och även en uppskattad mästarkursledare. Håkan undervisar på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, Royal College of Music i London och på Mälardalens högskola. Han har spelat in ett soloalbum med Stockholm Brass Band och ett album med pianisten Mats Jansson. Han är flerfaldigt prisbelönad, bland annat vinnare av Christian Lindberg International Solo Competition 2008. I samverkan med Yamaha har han tagit fram sin egen instrumentmodell och munstycke.
Musiken
Hugo Alfvén tillbringade sina ungdomssomrar i Stockholms skärgård. I en roddbåt till havs satt han gärna och lyssnade till vågornas kluckande och vindens sus. Som skicklig violinist låg det nära till hands att överföra ljuden till orkesterns olika instrument och låta dem få melodisk form.
Den storslagna symfoniska dikten En skärgårdssägen tillkom hösten 1904. Den skrevs på Rindö, där Alfvén än i dag har en väg uppkallad efter sig, samt på Skagen, där han besökte målarinnan Marie Krøyer som han nyligen hade förälskat sig i. Havet med alla dess olika stämningslägen är således högst närvarande och verket är långt ifrån en harmonisk söndagssegling på spegelblanka vatten. Det är tvärtom ett lidelsefullt stycke musik som med väl tilltagna gester skildrar en höststormande skärgårdsnatur och säkert också stormarna inom honom själv. Om den tonmålande och i dag mer kända rapsodin Midsommarvaka, som han skrev året innan, var präglad av ljus, livsglädje och harmoni stod det nya verket för vånda, kamp och mörker.
”Den symfoniska tondikten En skärgårdssägen är trots den episka titeln en lyrisk tonmålning, skildrande havsbandet i nattlig höststämning med glittrande månljus, med vräkande oväder, i drömmande stillhet och i kamp för livet – en skildring som samtidigt låter naturbilderna genomgående erbjuda en motsvarighet till den mänskliga lidelsens mörka lycka.” skrev Hugo Alfvén i en programförklaring då han själv dirigerade uruppförandet med Hovkapellet den 31 mars 1905.
Verkets form följer inget mönster. Det bygger på två lätt identifierbara temata som knappast utvecklas under styckets gång. Huvudtemat upprepar sig som svepande vågrörelser genom orkestern medan sidotemat, som är melodiskt stillastående, bygger på minsta möjliga intervall, en liten sekund.
En skärgårdssägen var Hugo Alfvéns första och enda försök att skriva en symfonisk dikt i Liszts och Strauss anda. Hans nästa större verk kom att bli den av ljus och tillförsikt fyllda Symfoni nr 3 E-dur, som möjligen speglar hans nyvunna lycka med sin Marie.
Text: Anna Hedelius
Sven-David Sandström skrev hundratals verk i så gott som alla tänkbara former: operor, orkesterverk, solokonserter, körstycken, oratorier och mer därtill, men någon solokonsert för trombon skrev han inte förrän strax före sin död i juni 2019. Verket skulle ha uruppförts i Berwaldhallen i mars 2020, men konserten ställdes in och därför sker uruppförandet först nu.
Sven-David Sandström och solisten Håkan Björkman möttes för första gången av en slump på Kungliga Musikhögskolan då Håkan var relativt ny student. Ett antal år senare var det han som önskade sig en konsert av Sven-David. De matchade varandra väl. Sven-David strävade efter att skriva vacker musik och beskrev Håkan som en trombonist som spelar lyriskt och melodiskt, annorlunda än många andra trombonister.
Sven-David beskrev trombonen som ”ett typiskt buffa-instrument”, lämpligt för komiska eller dramatiska inslag, ett instrument som ”kan ösa på ordentligt”. I sin konsert gick Sandström i en annan riktning. Verket börjar och slutar med att solisten spelar alttrombon, ett ljusare och mildare instrument än de i orkestern vanliga tenor- och bastrombonerna. Ledorden för verket var ”vackert och virtuost” och även om Sven-David och Håkan var eniga om att slutresultatet lutar mer åt det virtuosa hållet är det ändå skönheten som präglar verket.
Konserten är i fem satser, omkring 25 minuter lång. Musiken börjar och slutar eftertänksamt och ljuvt. På andra håll breder musiken ut sig i virtuosa passager som nyttjar instrumentets lägsta och högsta register. Några toner är till och med snudd på ospelbara. ”Men det klarar du”, lär Sven-David ha sagt till sin solist. Musiken är uppbyggd av små bitar, korta idéer, ett formtänkande som inspirerar efter ett helt liv i de långa formernas musik. Andra Sandström-verk som Fourteen Pieces for Brass Quintet och Twelve Short Movements for Piano Trio skvallrar också om denna fascination. ”Musiken rör sig hela tiden i spår, men har samtidigt ett slags grundspår, och det spåret är väl jag. Jag gör själv en resa i stycket. Jag reser med musiken, och det är spännande.”, sa Sven-David Sandström.
Text: David Saulesco
Richard Strauss var inte ensam i sin tid om att fascineras av Friedrich Nietzsches Also sprach Zarathustra, Så talade Zarathustra, från 1883–1885 med undertiteln ”En bok för alla och ingen”. Det var en av sekelskiftets verkliga kultböcker inom filosofin. Dess knappast lättolkade budskap gav rika möjligheter för den som önskade att antingen förenkla eller förgrova det, vilket fått mycket olyckliga följder. Begreppet ”övermänniska” är kanske det enda ur skriftens tankegods som verkligen fastnat i det allmänna medvetandet, utan närmare förklaring av vad detta står för. Filosofen hade med säkerhet varit helt främmande för väldigt mycket som han kommit att få låna sitt namn till.
Strauss skrev sin tondikt mellan februari och augusti 1896. Hans musikaliska preferenser hade skiftat från det Brahms-inspirerade till dåtidens mer avantgardistiska drag hos Wagner och Liszt. Den konservativa delen av musikvärlden skakade på sina huvuden. Visserligen visade Don Juan och Till Eulenspiegel på talang, men vid uruppförandet av Also sprach Zarathustra kom kritiken. Att försöka sätta musik till filosofi var inte bra, till på köpet en omstörtande filosofi; Nietzsches verk är bland annat starkt antikyrkligt, trots sitt förvisso högst medvetet bibliskt färgade språk. Strauss underströk vikten av undertiteln ”Fritt efter Nietzsche” och uppgav samtidigt att han egentligen hade föredragit ett längre alternativ: ”Symfonisk optimism i sekelskiftesform, tillägnad det tjugonde århundradet”. Avsikten var inte att tonsätta filosofi utan att hylla Nietzsches geni, vars främsta manifestation enligt Strauss stod att finna i Also sprach Zarathustra.
Tonsättaren skrev in några beskrivande titlar i partituret, citat från Nietzsche som nog riskerar att bidra till mer förvirring än upplysning. Den symfoniska diktens berättigande och sammanhang står inte att finna i ord utan i Strauss egen makalösa konst, i sammanlänkningen av teman och den skimrande klangväven. Det är musik lika mångfacetterad som sin skrivna förlaga.
Text: Gunnar Lanzky-Otto